Så har jag då läst och begrundat granskningen av Slagen dam, gjord av vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg och statsvetaren Jörgen Hermansson, en gång till och jämfört den med rapporten ifråga. Utvärderingen är minst sagt konfunderande.

Båda utvärderarna menar att det inte finns någon anledning att misstänka Eva Lundgren för vetenskaplig oredlighet, som ju redan framkommit i massmedia. Hon har alltså inte, enligt dessa, gjort sig skyldig till förfalskning av data, vilket var vad granskarna skulle undersöka, en uppgift som endast hade krävt tre raders redovisning. Men, eftersom de båda granskarna menade att det inte var möjligt att kontrollera endast detta utan att man också var tvungen att kontrollera kvaliteten på Lundgrens m.fl forskning, så nöjde man sig inte med dessa få rader.

Vad gäller somliga av de intervjuer som låg till grund för Eva Lundgrens undersökningar gjorda i Norge för omkring 20 år sedan, kunde granskarna inte kontrollera materialet eftersom intervjuerna, i enlighet med norsk lagstiftning om skyddande av uppgiftslämnare, var förstörda, något man knappast kan klandra Eva Lundgren för.

Sedan inriktar sig granskarna på att försöka visa att de slutsatser och den statistik som redovisas i rapporten Slagen dam, är felaktig, att man inte redovisat materialet korrekt och att forskarna bakom rapporten (fler än Eva Lundgren alltså) inte visat någon riktigt vilja att kritiskt granska sitt statistiska material.

För att visa detta gör man ett par nya statistiska beräkningar och konstaterar, hederligt nog, att dessa inte ger anledning att tillbakavisa slutsatserna i rapporten. Granskarna försökte med detta visa att det i huvudsak är alkoholister, utslagna män och utländska män som misshandlar kvinnor, alltså att just den föreställning som tidigare varit den vanliga och som rapporten klart visar inte håller, är mer korrekt.

Det visar sig nu, säger utvärderarna, att det är 18% risk att bli misshandlad av en invandrad man, mot 9% risk att bli misshandlad av en svenskfödd man. Alltså, säger utvärderarna, har forskarna Eva Lundgren m.fl. dragit felaktiga slutsatser när de säger att det inte går att hävda att det är speciella män som misshandlar (arbetslösa, alkoholister och invandrarmän) utan att misshandel av kvinnor utförs av alla män, i alla samhällsklasser och grupper (83% av all misshandel begås inte av dessa grupper visar rapporten!).

Tittar man närmare på statistiken i Slagen dam, så visar det sig att det egentligen är svårt att säga något alls om invandrade män i det här avseendet utifrån den här undersökningen, eftersom svar om invandrade män är lågt representerade i enkäten. Den enda grupp av invandrade män man möjligen kan säga något om, är gruppen ”invandrade män från övriga Skandinavien” även om också detta material är väl tunt.

Tittar man på den i rapporten redovisade statistiken, finner man att risken för kvinnor att bli misshandlade av män från övriga skandinaviska länder är drygt dubbelt så hög som att bli misshandlad av svenska män. Män från andra delar av världen är så få, endast några få fall, att man inte kan säga något alls om dem utifrån undersökningen. Alltså: Akta dig för norska, finländska, danska och isländska män, blir resultatet. Men utvärderarna har inte bemödat sig att skilja ut män från olika kulturer utan klumpat ihop alla ”invandrade män” i sina kontrollerande statistiska beräkningar.

Vill man hävda att män från andra kulturer än den svenska misshandlar i högre grad än svenska män, som varit vanligt att hävda, får man vara så vänlig att skilja ut män från olika kulturer och kontrollera saken på denna grund. För man menar väl inte att invandrade män från Norge och Danmark har en från svensk kultur mycket avvikande kultur? Detta har utvärderarna inte gjort således och det ger faktiskt inte materialet i Slagen dam möjlighet att göra på grund av att materialet är för litet för detta. Alltså rekommenderar Eva Lundgren m.fl., helt korrekt, att man studerar detta område närmare, en slutsats som knappast kan kritiseras.

På denna skakiga grund hävdar sedan utvärderarna att de lagt fram allvarlig kritik av rapporten Slagen dam. Det är övermaga att påstå det. Det är också underligt att de båda granskarna inte kunde komma överens om en gemensam slutsats.

Jörgen Hermansson tycks medveten om det övermaga i utvärderingens slutsats och ber indirekt om ursäkt för denna genom att dels tala om att Eva Lundgren är en kreativ och idérik forskare, dels hävda att den typ av granskning, som han varit delaktigt i, är en tveksam ”kvasijuridisk” process, vilket hedrar honom.

Margareta Hallberg däremot, hävdar i sin slutsats bestämt att granskningen visat på allvarliga brister i Eva Lundgrens m.fl. slutsatser. Det säger faktiskt mer om Hallbergs kompetens än om Lundgrens m.fl. Efter att ha läst utvärderingen betvivlar jag att Hallberg är kompetent att säga något alls om den här rapporten.

Lundgren m.fl. har emellertid gjort sig skyldiga till ett rejält misstag. De säger i den inledande sammanfattningen i rapporten kort och gott att 46% av kvinnorna varit utsatta får våld. Eftersom de flesta, både journalister och andra, endast klarar av att läsa en A4 sida och inte orkar plöja igenom en hel rapport, kommer de flesta aldrig att observera att den här rapporten dels definierar ”våld” vidare än man vanligen gjort, dels, att när man synar statistiken i rapporten närmare, så framgår det klart att kraftigt våld, det som man vanligtvis talar om, endast drabbar omkring 4,5% av kvinnorna (de senaste 12 månaderna), en siffra som inte ligger så långt ifrån den officiella och den som andra fått fram, som tycks ligga på omkring 3,5%.

Eva Lundgren har sedan försvarat sig mot kritiken, och bland annat genom att hävda att utvärderarna inte har den formellt korrekta kompetensen att utvärdera hennes forskning, eftersom ingen av dem är sociologer. Detta försvar har Margareta Hallberg reagerat på genom att hävda att det har hon visst. Jag vill här hålla med Eva Lundgren, det har hon inte. Margareta Hallberg kan uppenbarligen inte läsa statistik och inte förstå vad sådan säger.

Tidigare inlägg på Motvallsbloggen om denna fråga:
här, här och här.

Lundgrens försvar av Slagen dam: Del 1 och Del 2

Tillägg 20/1: Inlägg om den här saken på Gamla Motvallsbloggen:
Kritiken mot ROKS, en del av antijämställdhetskampanjen (13/6 2005)
Kvinnliga forskare får inte göra ett enda fel (13/6 2005)
Huvudlös diskussion om feminism! 12/6 2005
Fokusera på rätt sak – på kvinnohatet! (2/6 2005)

När Sovjet föll samman kunde jag konstatera att antikommunister gärna jämförde det de betraktade som kommunismens praktik med sin egen politiska utopi och inte förvånande fann de den egna utopin totalt överlägsen och mycket mer lockande. Utopier har ju den egenheten att de är vackra och målar upp ett gott samhälle, utifrån den ena eller andra utgångspunkten (oftast utifrån en grundläggande människouppfattning).

Om man jämför de kommunistiska försöken att förverkliga utopin med de försök som gjorts att skapa det ideala liberala samhället, så ser inte jämförelsen lika vacker ut, för liberalernas del. Det är en skillnad vad gäller vilka människor som har dödats i respektive ideologis namn, men dödat miljoner har även samhällen som kallat sig liberala, eller som har försökt förverkliga liberalismen, gjort.

Nu brukar kommunister protestera och hävda att Sovjet inte kan användas för att döma ut kommunismen eftersom Sovjet inte var ett sant kommunistiskt samhälle, andra att inte Kina var det etc. etc., somliga att inget enda land lyckats förverkliga den sanna kommunismen, därför kan man inte döma ut kommunismen på grundval av vad som hände i de länder som påstod sig vara kommunistiska.

Det visar sig emellertid, ser jag nu när jag läser runt på diverse bloggar (ex. på Det ProgressivaUSA), att de som idag kallar sig liberaler intar samma hållning till verkligheten som kommunisterna. Det finns inga sant liberala samhällen att peka på, något jag inte insett tidigare faktiskt.

Liberaler håller sig alltså, på samma sätt som vänstern, med en aldrig förverkligad utopi och de liknar den gamla ungdomsvänstern på 70-talet även däri att det inom deras led tycks finnas otaliga grupperingar. Det finns libertarianer, det finns nyliberaler, det finns liberaler och socialliberaler. Jag kan inte säga att jag har skillnaderna klara för mig och när jag undrat får jag inte något riktigt klargörande svar (frågade ex. på Mattias blogg)

Det skulle vara väldigt intressant att se en diskussion där man jämförde jämförbara storheter, alltså utopier/ideologier med varandra, och praktikerna/de praktiska försöken med varandra. Någon sådan diskussion har jag aldrig sett.

Att ingripa när någon misshandlades på gatan kallades kort och gott för mod för omkring 20 år sedan, idag kallas det istället för civilkurage.

Detta ord betecknade förr den egenskap som uppvisades av en person som, trots att personenen riskerade att råka illa ut, protesterade mot eller avslöjade sin arbetsgivares lagbrott exempelvis, eller som ställde upp mot arbetsgivaren, eller mot chefen, för en mobbad arbetskamrat. Betecknande nog kallas detta idag istället för illojalitet mot arbetsgivaren. En dyster språklig förändring, och en av alla sådana förändringar vi sett de senaste 20 åren, som tydligt avslöjar vilka som har problemformuleringsprivilegiet idag.

Tidigare inlägg på Motvallsbloggen om svenska språket:
Om ordet solidaritet
Det här med de, dem och dom
Riskabelt att förslumma svenskan

Socialdemokratiska partiet har beslutat att pytsa ut pengar för att förhoppningsvis öka sysselsättningen inför valet i september.

Den självständiga Riksbanken svarar omedelbart med att höja räntan, för att se till att socialdemokraternas försök misslyckas. Risk för inflation säger man. Eftersom vi just nu har 0,9% inflation och Riksbanken numer har till uppgift att se till att inflationen inte överstiger 2% (med toleransgränser på + – 1) förstår man ju Riksbankens oro. Vi närmare oss ju den undre gränsen – underifrån!

Så ser vi då återigen fram emot ett år med massor av stora svarta rubriker i Sveriges stora objektiva dagstidningar, och uttalanden i radio och TV, om otaliga varsel om uppsägning (varav en stor del, kanske de flesta, aldrig genomförs). Människor som har lån på sina hus kommer att se sina boendekostnader öka och därmed sina disponibla inkomster minska, vilket är ägnat att göra dem irriterade på socialdemokraterna.

Ett härligt spel för gallerierna och ett som socialdemokratiska partiet självt har beslutat om genom att lagstifta om en helt självständig Riksbank (1999), som förberedelse för inträdet i EMU, en Riksbank som därmed ställdes utanför demokratisk kontroll via riksdagen.

Tillägg en timme senare: Det har kommit flera nya kommentarer till ett av mina tidigare inlägg om SSRI. Läs dem, det är de värda. De som skriver här är inte ensamma om sina erfarenheter av att sluta äta SSRI.

Läser just i ETC att man aborterar flickfoster i stor skala i Indien idag. Vart tjugofemte flickfoster tas bort förklarar man och totalt beräknar man att c:a tio miljoner sådana har tagits bort. I Kina, där man sett samma tendens sedan man införde lagstadgad barnbegränsning, tvingas nu 40 miljoner män leva som ensamstående (nr 2/06 tyvärr inte ute på nätet vad jag kan se).

Jag som sysslat med att studera hur idéer flyter mellan biologin (etologin och sociobiologin) och samhälls- och beteendevetenskaperna, kan förstås inte låta bli att jämföra detta faktum med sociobiologins första postulat. Detta postulat säger att ”alla levande varelser är programmerade för att förmera sina gener maximalt”. Eftersom en man och tio kvinnor förökar sig mycket effektivare än en kvinna och tio män, måste det vara något allvarligt fel på indiernas och kinesernas genetiska programmering härvidlag.

Nå, försvarar sig naturligtvis sociobiologer, samhälleliga normer kan förstås förändra de genetiskt bestämda beteendetendenserna (det finns nämligen alltid möjligheter att bortförklara allt som inte stämmer med de sociobiologiska teserna). Vi är inte genetiskt rustade för så moderna företéelser som aborter så innan vi klarade av sådana fick våra anfäder eller anmödrar också barn efter utövandet av sex och innan vi kunde göra aborter var det, ur genförmeringssynpunkt, mer lönsamt att satsa på söner, eftersom de kunde tänkas bli fäder till fler avkommor än döttrar.

Jag köper gärna det senare (fast med vissa förbehåll som jag inte ska ta upp här), men inte påståendet att vi människor, eller andra djur heller för den delen, är programmerade ”för att föröka våra gener maximalt”. Jag hävdar istället att vi, och de andra djuren (hoppsan, ursäkta killar, men jag kanske förlåtes eftersom jag talar om både män och kvinnor här), är programmerade för att vilja ha sex, möjligen så mycket som möjligt av den varan, vilket är något helt annat. Bland djuren blir resultatet förstås så många avkommor som möjligt, eftersom djur inte har en aning om sambandet mellan sex och avkomma. Människan däremot, skiljer sig från de andra djuren i det att vi har detta samband klart för oss och de flesta av oss vill inte alls ha maximalt antal barn, tvärtom. Vi vill ha sex utan att behöva ta konsekvenserna och det har mänskligheten velat alltsedan den blev just mänsklighet. Påhittigheten har varit stor för att undvika barn som konsekvens av sex.

Detta är en av orsakerna till att sociobiologins teser inte utan vidare är applicerbara på oss människor, att mänskliga beteenden inte enkelt och okomplicerat kan förstås och förklaras med hjälp av evolutionsbiologin eller sociobiologin, som det blivit så populärt att göra idag. I synnerhet kan man inte göra det som det postulat man utgår ifrån är felaktigt.

Lyssnade på OBS i onsdags, på journalisten Curt Carlsson, som berättade om hur han försökte ta reda på hur många statliga myndigheter det fanns i Sverige. Det visste man inte ens inom departementen! En sak är dock klar, de blir bara fler och fler.

Det är tydligt att ju mer man privatiserar, ju mer av offentlig verksamhet man lägger över på kommunerna, desto flera statliga kontrollorgan måste man inrätta eftersom varken kommuner eller privata anordnare av denna service bryr sig om att följa lagar och förordningar eller att nå upp till de lagstadgade målen i det målstyrningssystem som man numer försöker styra Sverige genom.

Det är alltså inte så lysande att lägga över offentlig verksamhet på privata entreprenörer eller att decentralisera somligt till kommunerna då det uppenbarligen inte har lett till en minskning av statliga myndigheter och statlig kontroll. Tvärtom har kontrollbehovet bara ökat och de statliga myndigheterna tycks numer föröka sig så snabbt att inte ens statsmakterna själva vet hur många de är.

I vissa fall väljer man dock att istället slopa de lagar som inte följs, som i fallet med polisens olagliga avslyssning, eller som i fallet med den tilltagande tendensen ute i kommunerna att tillsvidareanställa icke behöriga lärare, vilket inte är så mycket bättre.

Livet trasslar ibland, varför jag inte skrivit så mycket på Motvallsbloggen de senaste veckorna men det ska ordna sig snart hoppas jag.

Eftersom det finns mycket på gamla Motvallsbloggen, som är lika aktuellt idag och som det numer inte finns så många länkar till, kan jag rekommendera ett besök och en botanisering där. Samtliga inlägg, samt antal kommentarer, finns listade längst ner till höger på sidorna.

Dock tar jag inte längre emot kommentarer till inläggen där.