Så fortsätter det då, utarmaningen av vår stats, alltså svenska medborgares gemensamma rikedomar och ägodelar. Privatisering kallas det och innebär att alla de företag och verksamheter som svenska folket byggt upp med sitt arbete och sina skattebidrag säljs ut till privata ägare. Dessa använder sedan de här företagen för att skinna oss och plocka vinsterna ur Sverige utan att skatta för dem. De gör allt de kan för att slippa bidra till samhället vars nyttigheter företagen använder sig av, såsom infrastruktur och transportväsendet.

Nu är det Nordea som Alliansen börjar sälja ut och vad jag förstår tänker man även sälja ut Vattenfall. Det förklarar nog varför man inte vill tvinga Vattenfall att sänka priserna, för det skulle kunna leda till lägre bud på företaget. Det var nu ingen slump att regeringen tvingade Apoteket att höja sina priser inför utförsäljningen.

Så nu undrar vän av ordning: Vi svenskar äger (fortfarande), tillsammans, Vattenfall och vi ägde Apoteket och en mängd andra företag som regeringar har sålt ut. Vem har gett våra regeringar tillstånd att sälja ut denna vår gemensamma egendom? När tillfrågades svenska folket om det önskade sälja ut de här företagen, som levererade nyttigheter till oss alla till i princip självkostnadspris, alltså väldigt billigt och utan att de genererade rena vinster som rann ur landet till något av skatteparadisen? Vad jag minns har vi aldrig haft någon folkomröstning om dessa utförsäljningar. Alltså undrar jag om man inte borde anmäla regeringen för trolöshet mot huvudman alternativt stöld/häleri?

Staten ska inte äga företag, säger Alliansregeringen, för den sköts effektivare av privata ägare. För det första är det ju underligt om dessa privata ägare är effektivare, att deras produkter, vare det elektricitet eller läkemedel, inte säljs ännu billigare efter privatiseringarna än när staten, alltså vi själva, ägde dem. För det andra är det underligt att andra stater anses så mycket bättre än vår egen stat, vår egen regering alltså, att sköta svenska företag. En hel del av företagen har ju sålts till just andra stater, inte till privatpersoner eller privatägda bolag och företag. Menar Alliansen att den är mycket sämre på att sköta företag än regeringarna i England, Tyskland, Frankrike eller Finland? I så fall, är det inte dags att vi avsätter vår regering? Den missköter sig uppenbarligen – å det grövsta?

När vi har sålt ut de sista resterna av våra gemensamt ägda företag och naturresurser, vilket väl snart är fallet (bara skogen som inte är såld än, men den står väl också på tur gissar jag), så har vi alltså förvandlat Sverige till en råvaruproducerande koloni i utkanten av EU. Råvaruproducerande länder utan makt över de företag som verkar där, brukar inte bli rika.

Det här var inte riktigt vad man lovade oss när vi rösta om medlemskap i EU (då röstade vi snarare om Europas övriga länder skulle få gå med i Sverige) och sen fick vi dessutom inte rösta om Lissabonfördraget.

När politikerna nu ändrar vår grundlag så att Sverige helt underställs EU då låtsades man inte ens om vad som var på gång.

Enligt grundlagen ska grundlagar ändras genom att de har majoritet vid två omröstningar med mellanliggande val. Tanken med denna lag är att svenska folket ska ges en chans att säga vad de anser om ändringen i ett val. Men inför valet var det tyst som graven om den första omröstningen. Jag undrar hur många svenskar som ens vet att vi just håller på att avsvära oss överhögheten över vårt land med denna nya grundlag. Själv visste jag för en halvtimme sedan inte ens om man fattat det andra beslutat om grundlagsändringen än (det gjorde man tydligen i november 2010). Media har inte direkt ansträngt sig för att sprida information om saken varken före valet eller efter. Det här tigandet kan inte förstås på annat sätt än att man medvetet för medborgarna bakom ljuset med medias medvetna medverkan.

/Kerstin

Länkar:
– Staten säljer Nordea, SvD
– Nordea säljs ut, EkonomiNyheter
– Privatiseringar för prishöjningar 2: Hur fungerar en marknad? Vänsterekonomerna
– Det går att handla massor av statligt ägda och distribuerade alkoholdrycker på Systemet – men staten är finska staten, Enn Kokk
– Skandalen med grundlagsändring i smyg, StAn
– Nästan alla överens om grundlagsändring, Ekot, SR

Rekommendrad läsning:
-Vad är förnyelse? Anne-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens tankesmedja
- Borg predikar sänkta löner och ökade klyftor, Ett Härta Rött

Karl Marx menade att när arbetarna och de förtryckta gjorde sin fredliga revolution skulle reaktionen, förtryckarna, svara med våld. Han menade att då tvingades revolutionärerna att försvara revolutionen med våld.

Vi får väl se hur det går med det senare, men däremot verkar det ju klart att reaktionen nu svarar de fredliga, demokratiskt protesterande  och revolutionerande krafterna, i Egypten, med våld, precis enligt Marx förutsägelser.

/Kerstin

Länk:
– Ekot direktrapporterar om Egypten, SR

Har plötsligt kommit på att en del kommentarer  hamnar direkt i spamfiltret, som jag inte kontrollerat tidigare innan jag tömt det. Har du varit med om att din kommentar bara har försvunnit så meddela mig det så ska jag se vad det beror på och försöka åtgärda problemet.

/Kerstin

Nu har den avreglerade och privatiserade nyliberala politiken närmat oss det medeltida feodalsamhälle som liberalismen en gång var en filosofisk/ekonomisk revolution mot, gått varvet runt så att säga.

Hörde just på radion hur man privatiserat vägunderhåll och infört privatägda vägtullar i Grekland. Staten därstädes måste nämligen spara för att kunna betala bankernas skulder till varandra (så att bankmännen inte behöver avstå från sina bonusar får man anta).

En gång i tiden tvingades affärsmän betala tullar för att passera olika feodalt styrda områden i Europa. Detta, menade den tidens liberala revolutionärer, var ett stort och allvarligt handelshinder. De där tullarna gjorde livet både dyrt, dystert och besvärligt för dem som färdades långväga och för dem som ville bedriva långväga handel.

Nu är vi alltså där igen – det börjar i Grekland och ….

Storfinansen som Västvärldens nya frälse, i bokstavlig och mer än en mening.

/Kerstin

Länk:
– Godmorgon världen, P1, SR

Rekommenderas till läsning:
– M hyllar och krossar den svenska modellen, Ett Hjärta Rött

Gång på gång läser jag socialdemokratiska alster där författarna efterlyser ”socialdemokratins egen berättelse”. Det får mig att rysa. Vi är inte betjänta av fler berättelser/sagor. De borgerliga förser oss ständigt med sådana och att lägga sagor till grund för röstandet leder inte till det samhälle de flesta av oss vill ha.

Verkligheten ser inte sådan ut att svinaherden får prinsessan och halva kungariket på slutet, även om Alliansen försöker få oss att tro det. Den ser heller inte så ut att bara de superrika får mer pengar, och ännu mer, så investerar de och skapar fler jobb som vi alla blir rika på. De använder pengarna att spekulera med istället och avskedar allt fler för att få aktiekurserna att stiga. De är inte intresserade av långsiktiga investeringar i infrastrukturen och inte heller av att vi alla får nytta av vad samhället producerar och kan leva ekonomiskt och socialt trygga liv. Istället har de som målsättning att skinna de flesta av oss inpå bara skelettet och att tvinga oss att leva under en ständig press och Alliansen är deras hängivna vapendragare och hantlangare.

Vi behöver alltså inga fler sagor utan upplysning, både om nuet och om vår moderna historia, den som borgarna håller på att förfalska till oigenkännlighet.

Socialdemokraterna bör istället återerövra sin ideologi och sitt sanningssökande och föra ut fakta, ta vetenskap och kunskap till hjälp för att klargöra vad som sker nu och vilka konsekvenserna är av den politik som förs.

En som agerar föredömligt i det här avseendet är Marika Lindgren Åsbrink, på sin blogg Storstad. Hennes blogg är full av information och fakta. Även Ilse-Marie på bloggen EttHjärta Rött verkar i denna anda. Goda exempel att ta efter alltså.

Jag hoppas få se en återuppväckt socialdemokrati som återupprättar fakta och som bemöter de borgerliga sagoberättarna med fakta och information.

/Kerstin

Övrig rekommenderad läsning:
- DEN PANTSATTA VÄLFÄRDENS LAND , Mikael Nyberg

Det har blivit populärt, ja är tidens postmodernistiska anda, att anse att det inte finns någon sanning, att allting bara är personliga berättelser och att var och en blir salig på sin tro eftersom den ena tron är lika sann, eller osann, som den andra. Kort sagt, kunskapsrelativismen har slagit igenom totalt.

Kort om hur det började
Det började (fast egentligen smög sig trenden på så sakteliga redan flera årtionden tidigare) med Thomas Kuhns (1922-1996) berömda bok De vetenskapliga revolutionernas struktur som kom ut 1962. Tidigare hade det varit en självklarhet att naturvetenskaperna, i alla fall fysiken, var sann och objektiv och att den beskrev verkligheten som den är samt att den utvecklades genom att kunskap lades till kunskap så att kunskapsbygget blev allt högre och allt solidare. Inställningen/tron att vi kan få fram sanningen med hjälp av vetenskap och systematiska studier kallades ”positivism”. Samhällsvetenskaperna och humaniora däremot, som man försökte göra lika vetenskapliga som fysiken från slutet av 1800-talet, hade fortfarande stora problem med objektiviteten och därmed med att klarlägga sanningen inom sina områden.

Kuhn menade nu att allt detta var en vanföreställning och att även fysiken drogs med objektivitetsproblem. Dessutom, hävdade han, tillväxte inte vetenskaplig kunskap på så sätt som antagits, utan den fördjupades och vidgades genom plötsliga språng som ofta gav helt nya synsätt och som gjorde den gamla ”kunskapen” inaktuell. Dessa språng kallade Kuhn för vetenskapliga revolutioner. Under en vetenskaplig revolution bytte forskare ”paradigm”. Inte bara kunskapen förändrades radikalt utan även de grundläggande föreställningarna om forskningsfältet, liksom sättet man ställde sina frågor på och metoderna man använde för att utforska fältet byttes, alltihop ingick i paradigmet.

Flera år senare, 1975, publicerade Paul Feyerabend (1924-1994) sin bok om motmetoden (Against Method). Han tog ytterligare ett steg mot kunskapsrelativismen, idén att ingenting är sant, allt är relativt och kulturberoende. Han kom att ännu starkare inspirera samtida unga humanister och samhällsvetare, till vilka jag hörde på den tiden. Alltså läste jag de här båda med stort intresse och nöje. Det var en ren fröjd att se dem båda ta ner de gamla positivistiska (sanningstroende) professorsstofilerna från deras piedestaler och påvisa att de minsann inte var sådana stora genier som de själva trodde, att de inte var mer objektiva än alla andra människor, att de ingalunda satt inne med de slutgiltiga sanningarna.
Det här var en viktig del i 68-rörelsens antiauktoritetskamp, som de flesta inte känner till, då den handlade om att detronisera makten och de högsta hönsen inom den vetenskapliga världens hierarkier, min generations akademiska fadersuppror.

Även vetenskapsfilosofen Karl Popper (1902-1994) bidrog med ammunition till diskussionen och kursändringen vad gällde tilliten till vetenskapen genom att hävda att ingenting går att bevisa. Vi, kan sade han, mycket väl ha sanningen, men vi kan aldrig bevisa att vi har den. Successivt började alltfler mena att sanningen inte fanns, att allting var berättelser istället för fakta, för fakta var socialt konstruerade och därmed subjektiva, sade man, och alltså inte sanningar.

Jag minns hur upprörda äldre vetenskapsfilosofer var över vad Kuhn och Feyerabend skrev och hur de förklarade att dessa herrar öppnade dörren till ren relativism, som de ansåg inte bara felaktig utan också farlig, både vetenskapligt, moraliskt och politiskt. Typiskt gamla insnöade gubbar, tänkte jag den gången, som bara är rädda om sin auktoritet.

Relativismen slår igenom
Än så länge pågick den här diskussionen endast i akademiska kretsar och det skulle ta ytterligare c:a 10 år innan en del av de här nya tankarna trängde ut till det vi brukar kalla kultureliten och innan ex. begereppet ”paradigm” blev ett allmänt använt ord, ja ett rent pop-ord och därmed tämligen urvattnat. I början av 90-talet hade relativismen dock slagit rot och sedan dess handlar allting om berättelser och ingenting om verkligheten själv.

Mitt eget omtänkande
Jag var således en del i den här vågen de första årtiondena (under 70-och 80-talen). Men så hände något som fick mig att börja tänka i andra banor och mer till fullo förstå vad ”de gamla stofilerna” kan ha fruktat om kunskapsrelativismen slog igenom på bred front.

Jag undervisade på kvällskurser i vetenskapsteori i slutet av 80-talet och i början av 90-talet, under den perioden då skinnskallar med nazisympatier började attackera invandrare, något vi inte sett i Sverige tidigare. Jag undervisade förstås om både Kuhn, Feyerabend och Karl Popper och om svårigheten att bevisa att något är sant. Då säger en skallrakad kille med soldatkängor och kamouflagefärgade byxor:
– ”Och så försöker de inbilla oss att förintelsen har ägt rum! Och här talar du om att de inte kan bevisa det”

Repliken slog ner som en bomb i mitt huvud. Killen hade ju rätt. Om man envist hävdar att vi inte kan veta något alls, bara tro, bara skapa enskilda och subjektiva berättelser, ja då kan vi faktiskt inte hävda att förintelsen ägde rum. Då finns den bara som en berättelse inuti huvudena på dem som tror på den. Det här fick mig att tänka om radikalt och sedan dess har jag kallat mig ”nypositivist”.

Nej jag tror inte heller att man slutgiltigt kan bevisa något, men somligt har så mycket som talar för sig att det vore ytterst ointelligent att inte tro på det – tills motsatsen ev. får mer som talar för sig.
Vad gäller förintelsen har vi så många ögonvittnen, och dessutom filmbelägg mm, att det inte går att betvivla att den ägde rum. Vad gäller frågan om vi kan flyga genom att vifta på armarna så har vi tillräckliga belägg för att vi inte kan göra det. Det är ingen subjektiv berättelse, vilken som helst, att förintelsen har ägt rum, liksom det inte heller är en subjektiv berättelse vilken som helst, att vi inte kan flyga genom att flaxa med armarna. Somligt måste man tro på för att det inte går att hävda att när tusentals människor berättar samma historia, oberoende av varandra, så är det ändå inte sant och annat måste man tro på för att inte dö i förtid, som den troligen gör som försöker hoppa från ett flygplan från 10.000 meters höjd och tror att han kan klara sig genom att flaxa med armarna.

Min slutsats efter omtänkandet är alltså, att det visserligen aldrig går att bevisa något – egentligen men att det finns sådant som man kan belägga med så övertygande bevis att det vore ren dumhet att betvivla det. Numer mår jag illa varje gång jag hör yttranden som ”vi måste ha vår egen berättelse”, eller ”det är din berättelse det där, inte min”. Jag håller dessutom med Popper om en annan sak som han hävdade, att vi alltid måste sträva efter att hitta sanningen, även om vi aldrig slutgiltigt kan bevisa att vi har den, tron på att det faktiskt finns en av oss oberoende sanning. Har vi den sanna förklaringen, sanningen, ja då ändrar den sig bara aldrig, och ju längre tid under vilken förklaringen består, eller ju fler data som talar för den, desto mer tilltro förtjänar teorin (den vetenskapliga förklaringen) som vi omfattar och tror på. Har vi inte sanningen så är det bara att hoppas att detta kan visas i en framtid.

Den moderna, postmodernistiska filosofin, som jag numer förkastat alltså, är alldeles utmärkt för att bedra folk. Den är alldeles utmärkt för att bedra sig själv. Den är alldeles utmärkt för att bara vifta bort sådant som motsäger det man själv tror på. Den är utmärkt för att vägra ta in fakta som inte passar den egna föreställningsvärlden och för att fatta ex. politiska beslut utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Den är perfekt för att inte anstränga sig. Den är utmärkt för att tro att man kan göra om världen så att den blir precis som man önskar att den ska bli, bara för att man vill att den ska bli sådan.

Kort sagt, den totala kunskapsrelativismen är en korkad filosofi.

Men den kunskapsrelativism som många omfattar sedan flera decennier har haft stor betydelse för vår samhällsutveckling och påverkat politiken, skolor och utbildning liksom annat beslutsfattande. Den har också påverkat journalistiken på ett högst olyckligt och för demokratin förödande sätt. Till dessa områden återkommer jag – men jag vågar inte säga när jag gör det.

/Kerstin

Jag förstår helt enkelt inte logiken i högersossarnas resonemang, det där om att ”man måste vinna medelklassen i storstäderna” (= Stockholm) vilket är en omskrivning för att man måste föra en mer borgerlig politik.

1991 förlorade S valet, huvudsakligen vill jag hävda, på den skatteomläggning man just hade genomfört, som omfördelade från dem med de lägsta inkomsterna till de mer välbeställda, ökade ojämlikheten alltså.
Många socialdemokrater blev mycket upprörda över skatteomläggningen och menade att det handlade om att frångå de socialdemokratiska idealen. Många var inte hågade att valarbeta för  S och att försvara något de var urarga på. Alltså röstade många väljare på något borgerligt parti istället, för att bestraffa S.
Så fick vi regeringen Bildt.

1994 hade många väljare konstaterat att det var förskräckligt med en borgerlig regering och borgerlig politik ville de inte ha mer av. Således kunde S komma tillbaka i regeringsställning igen.
Nu drog S slutsatsen att väljarna valde tillbaka S för att de ville ha mer av borgerlig politik så därför skulle S föra en sådan – så det gjorde man.

Väljarna var tålmodiga och tillräckligt brända av regeringen Bildt för att ge S hela tre perioder, under vilka S envist fortsatte att försöka vinna medelklassen i Stockholm, med sparande inom offentlig sektor, med nedskärningar i skola vård och omsorg, med sänkta skatter för företagen och de mer välbeställda, med avskaffande av arvskatten, med utförsäljning av Telia och Posten, med mer av Public Management inom offentlig sektor etc. Man ursäktade politiken med att det handlade om en ekonomisk sanering efter Bildt, men i själva verket fördjupade man bara depressionen.

Efter 9 12 år tröttnade många människor och började inse att S förde den ständiga krisens politik istället för att föra Sverige genom krisen och ville inte har mer av socialdemokratisk politik. För många unga väljare handlade socialdemokratin nu bara om att att försämra för alla vanliga människor och gynna de allra rikaste, som hade dragit ifrån vanligt folk på ett rent fantasiartat sätt sedan 1990. Det var vad de hade sett under sin uppväxt. De här människorna har inga egna minnen av vad S gjorde en gång. De bedömer S utifrån vad partiet gör nu.

2006 valdes således Alliansen till att regera landet.
Då drog S slutsatsen att man inte varit tillräckligt borgerlig, så därför vann Alliansen valet. Men vad vann Alliansen på? Jo den vann genom att hävda att den skulle skapa jobb, för arbetslösheten var fortfarande chockerande hög för svenska förhållanden och trots 12 år av socialdemokratiskt styre med nyliberalt sparande inom offentlig sektor. En annorektisk offentlig sektor hade slitit ut människor, och samma sak såg man inom den privata sektorn. Aktiekurserna steg bara om företagen avskedade personal, och VD:arnas bonusar var baserade på aktiekurserna.

Inte heller 2010 lyckas det röd/gröna blocket vinna valet och nu gick S rejält bakåt. Istället hade de röd/gröna, tillsammans med Alliansen, lyckats få ett tillräckligt stort antal väljare att rösta på SD så att dessa kom in i riksdagen, nämligen alla de där som ansåg att varken Alliansen eller Socialdemokraterna för en bra politik.

Och vilka slutsatser drar S efter detta? Jo att man måste föra en ännu mer borgerlig politik för att vinna tillbaka den välbeställda medelklassen (i Stockholm).

Det där låter numer som ett mantra, som ett papegojlikt upprepande av en fras som man inte ens själv tycks förstå innebörden i. För – om vi har en borgerlig högerregering och om folk vill ha högerpolitik, varför ska de då rösta på Socialdemokraterna? Då finns ju Moderaterna, som är de som bestämmer i regeringen, och då har väljarna ju redan den politik de vill ha.

Menar höger-sossar, de som dominerar partiet, på fullt allvar att om väljarna bara ger dem en chans igen, så ska de öka ojämlikheten ännu mer, privatisera våra gemensamt ägda företag och riva infrastrukturen ännu snabbare än Alliansen gör?

Finns det inom socialdemokraterna ingen som inser vad den borgerliga politiken håller på att göra med Sverige? Att man är i färd med att  bygga om landet till en ointressant, illa fungerande och marginaliserad utkant i Europa som snart inte har något alls som lockar. Ingen välfungerande infrastruktur, inga välfungerande kommunikationer och dessutom en alldeles för liten och därmed ointressant marknad att tjäna pengar på. Sverige som ett norra Europas Sicilien alltså.

/Kerstin

Nu skrivs och talas det om hur Pär Nuder har starkt stöd inom stora delar av Socialdemokratin (1) och att han kan tänkas bli nästa partiledare för S. Bl.a. talar Margareta Winberg (2)  varmt om honom och förordar honom som ny partiledare.

Jag tror knappt vad jag hör.

Nuder har visserligen tackat nej,  men född inom rörelsen som han är, sägs det, ställer han  nog upp om rörelsen kallar. Så vad ska man säga om att S väljer Nuder och om han inte avstår?

När man valde Mona Sahlin som partiledare för S ansåg jag att man bäddade för valförlust 2010.(3) Jag menade att hon skulle få äta upp Tobleronehistorien igen i valrörelsen och precis detta hände. När S verkade få ökat väljarstöd i samband med att media skrev en hel del om den mycket sjuka och utförsäkrade Annica Holmquist, någon vecka före valet, spred sig skräcken inom borgerligheten. Expressen laddade omedelbart skarpt och drog på ordentligt med, ja vadå? Tobleroneaffären förstås. (4) Sen gick det som det gick.

Väljer man nu Pär Nuder har man garanterat bäddat för något liknande inför nästa val. Jag ser rubrikerna i borgerliga media för mig:
”Per Nuders om pensionärer: ETT HOPPLÖST KÖTTBERG! Vill landets pensionärer ha en statsminister som föraktar dem?” (5)

Jag förstår att yngre människor, de där under 50, ofta tycker att “sådana där gamla synder” väl inte spelar någon roll längre, men för alla oss som var med spelar de en roll. Vi är dessutom ganska många och har varsin röst i valen. Det är en inte ringa del av väljarkåren som är över 60 år och många av oss gillar inte att bli betecknade med ett så föraktfullt epitet som “köttberget” eller att bli betraktade som ”Untermenschen”.

Att överhuvudtaget komma på idén att kalla en stor grupp av svenska folket för något sådant tyder inte på någon djupt känd ideologi eller känsla för solidaritet mellan människorna i samhället. Så uttrycker man sig helt enkelt inte om man har en acceptabel människosyn. Hans uttalande när han petades av Mona Sahlin var inte bättre vad gällde människosyn: ”Jag ser fram emot att sitta på riksdagens gubbhylla tillsammans med Bosse Ringholm.” (6) Klarare  kan ingen uttrycka sitt förakt för dem som är äldre än man själv, och han demonstrerar det gång på gång och olika ordalag.

Men visst, om S varken vill vinna röster och regera eller tänka framsynt och om man absolut vill ge SD ännu fler röster i nästa val, då ska man välja Per Nuder till ny partiledare.

/Kerstin

Länkar:
1) S väljer Nuder – om han säger ja, AB
1) Nuder hetast, AB
2) Margareta Winberg håller på Pär Nuder, Lunchekot
3) Om nomineringen av Mona Sahlin, Motvallsbloggen 19/1 2007
4) Sanningen om kortskandalen, Expressen, 11/9 2010
5) Nuder kallade 40-talister för ”köttberg”, AB
6) Därför fattade han ingenting, AB

PS: Skriv på uppropet mot utförsäkringseländet, sjukupproret

Såg på TV-programmet Den stora flykten på kunskapskanalen ikväll. Programmet var en dramadokumentär om en ganska stor grupp krigsfångar som rymde från tysk fångenskap och om hur de allra flesta av dem fångades in och sköts med nackskott – i strid mot Genevekonventionen om behandling av krigsfångar. Engelsmännen lade sedan, efter kriget, ner ett stor arbete på att få fram de tyskar som hade begått dessa illdåd och hängde dem för mord och krigsbrott.

Det berättades också om hur några av de här rymmarna hade rymt även tidigare, fångats in och därefter torterats. Så slås jag av min reaktion: ”Jaha ja, de torterades”, kort och gott. Man har ju blivit van numer.

Under många år var tortyr något de flesta svenskar och troligen även engelsmän och amerikaner, förknippade med ondskan själv, som förstås var Hitler, och man kunde inte tänka sig att andra Västmakter skulle tortera människor. Tortyr var något man ägnade sig åt under tidig medeltid, och så Hitler förstås, som använde denna okristliga förhörs- och straffmetod, vilket var en av de faktorer som visade vilken otrolig barbar han var.
Men det var då det.

Idag börjar Hitler framstå något mindre grym, ja närmast alldaglig i det här avseendet, i förhållande till till exempel USA:s styrande och militär. Det känns inte längre som om Hitler ensam, eller tillsammans med Stalin, står för all ondska i världen i modern tid. Onda var de två förvisso, men just tortyren, som vi tidigare förfärats över, den utövas ju idag av våra svenska allierade i kriget i Afghanistan. Hur är det, ägnar sig även svenska soldater åt sådant tro? Säkra kan vi ju inte längre vara om den saken.

Men så tänker jag efter och kommer på att visst ja, de som torteras av amerikaner eller på uppdrag av amerikaner är ju inte riktiga soldater utan ”illegala stridande”, dvs sådana som försvarar sitt lands territorium mot främmande makters ockupation. Det är givetvis en helt annan sak. Så tortyr av dessa stridande är förstås inte bara acceptabelt utan riktigt bra, ja kanske tom en småtrevlig verksamhet för freden och friheten på jorden.

Om bara alla människor över hela jorden kunde lära sig att acceptera amerikansk överhöghet över dem så skulle det ju bli finfint överallt. För man hade det väl bra i det USA-stödda Tunisien exempelvis (eller)? Och vi i Sverige har ju accepterat att USA bestämmer våra lagar och titta så fria vi är och så bra vi har det numer – allihop och säm…, förlåt bättre blir det för varje år (för de allra rikaste förstås men ändå). Så vem kan, eller vill klaga på eller fördöma tortyr idag? Vi tjänar ju alla på den (eller?).

Sverige ut ur Afghanistan – NU!

/Kerstin

Länkar:
- Den stora flykten, SVT, Kunskapskanalen
- Tortyr, Amnesty International
- Förbud mot tortyr, Regeringskansliet
- Tortyr kan aldrig rättfärdigas, Sydsvenskan
- Tortyr tystar inte tunisiska kvinnor, AB
- Dödsstraff och tortyr, Socialdemokraterna (som dock inte tycker det är fel att ställa svenska soldater under torterande och dödsstraffutövande makts befäl eller att samarbeta med sådan makt)
- USA blundar för tortyr i Irak, AB
- Amerikansk tortyr även efter Abu Ghraib, DN

Efter att jag, i en kommentar hos Lena Sommastad, hittat länkarna till nedanstående YouTube-filmer som är ett program som visades på TV för några år sedan, gjort av Dan Josefsson och som jag såg på TV när de sändes, kan jag inte låta bli att lägga ut filmerna här på bloggen. Se dem! Det borde varenda svensk göra och de borde visas på varenda gymnasieskola i ämnet samhällskunskap.

Jag var med medan det hände och förundrades högeligen. Under de år som avhandlas i programmet, på ett pedagogiskt föredömligt sätt, frågade jag mig ständigt om socialdemokraterna inte förstod vad man gjorde. Svaret finns i filmerna och det är: Det gjorde man inte, vilket för mig är obegripligt, därför tror jag att i alla fall ingenjörerna bakom avregleringarna visste precis vad de gjorde, även om de beslutande i regering och riksdag inte gjorde det. Se på minen på en av de ekonomiska ingenjörerna i del 6. Den är avslöjande.

Med de här avregleringarna påbörjade socialdemokraterna grävandet av den grav man ligger i nu, och med försvaret av det man ställde till med fördjupade man graven. Ovanpå detta försökte även socialdemokraterna sedan lägga skulden på svenska folket för vad som hände (inte minst gjorde Mona Sahlin det, i tal efter tal) och slutligen började även socialdemokraterna, i borgarnas anda, kalla de sjuka och arbetslösa för lata fuskare, som regeringen Bildt hade börjat göra, sådana som man måste klämma åt. Nu är bara frågan om partiet självt tänker gräva igen graven över sig också, eller försöka ta sig ur den?

Ovanpå detta gravgrävande  övertygade man svenska folket om det kloka i att gå med i EU, och sedan ratificerade man EU:s  ”grundlag”, Lissabonavtalet, som stadgar att staterna inte får skapa välfärdssamhällen av den gamla svenska modellen, utan att det är storföretagens, finans-och bankvärldens intressen, de megarika eliternas alltså, som går före allt annat, fast man säger att det är inflationsbekämpningen som måste prioriteras men det är, har vi ju sett numer, samma sak. Vanliga människors liv och välfärd är numer inte något som intresserar de flesta av våra politiker.

När nu Alliansen kunnat utnyttja eländet för det  systemskifte man alltid velat ha, där de rikare blir ofantligt mycket rikare, några får det bättre, de som går de rikas ärenden, och resten av befolkningen får klara sig bäst den kan, och somliga får slavarbeta, då är det för sent att göra något åt eländet.

Här kommer Dan Josefssons program Novemberrevolutionen

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

På Dan Josefssons utmärkta hemsida kan man läsa om Korståget mot välfärden. Den svenska elitens våldsamma revolt. Läs artikeln!

Slutligen hoppas jag att alla de som ska vara med och välja nya ledare inom det socialdemokratiska partiet ser, eller har sett det här programmet eller på annat sätt satt sig in hur deras parti lade den grund utifrån vilken det gick att riva allt det socialdemokraterna hade byggt upp under sina år i regeringsställning, innan de gör sina val. Det socialdemokraterna har stått för efter 1990 och framåt har ingenting med partiets ideologi eller tradition att göra. Istället har man stått för en borgerlig politik sedan dess, även om partiet varit lite motsträvigt i några avseenden.

/Kerstin

Länk:
- Vad är ”vänster” i samhällsdebatten? Lena Sommestad
- S måste våga att tygla marknaden, Lena Sommestad, Expressen
- Hur vi berättar historien har betydelse för politiken, Lena Sommestad
- Veckans analys: Falskt vittnesbörd, Anne-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens tankesmedja
- Sång om ett tänkbart partiledarbyte, Enn Kokk