Från oktober har stödet för den svenska Afghanistaninsatsen ökat från 34% till 48%, säger man på Rapport (1)
- Jag tror att de mycket tragiska händelser vi har sett har fördjupat känslan hos svenska folket av både allvaret och behovet av vår insats, säger statsminister Fredrik Reinfeldt (M), till Rapport. (1)
Fundera på vad Reinfeldt säger här. Det är nämligen helt absurt.
I Aftonbladet förklaras att:
Vänsterpartiets väljare har svängt kraftigt. I oktober var 18 procent för insatsen, vilket nu ökat till hela 42 procent – men ännu är 43 procent emot.
Stödet bland borgerliga väljare har ökat från 42 till 63 procent. Enda grupp som inte ändrat åsikt är Miljöpartiets väljare. Där är 27 procent för och 45 procent emot, exakt samma fördelning som i oktober.(2)
I Howard Zinns bok Det amerikanska folket historia läser vi att före Gulfkriget mot Irak ”fanns det tecken på en möjlig rörelse (mot ännu ett krig) under de månader som kriget byggdes upp”. Då förekom det en hel del proteser runtom i USA mot att man gick i krig mot Irak, både bland vanliga civila amerikaner och bland Vietnamveteraner liksom bland militärer. När kriget så startade, i januari 1991, ökade emellertid det amerikanska folkets stöd för detsamma. Samma fenomen ser vi alltså nu i Sverige.
Vad är det för vidunderliga mekanismer som är i funktion här? Är det vanlig rå nationalism eller är det hämndlystnad som gör att fler stödjer krig i sådana här fall? Bådadera synnerligen primitiva reaktioner som civiliserade människor borde hålla sig för goda att hemfalla åt. Eller är det bara den vanliga, ack så dystra tendensen hos alldeles för många, att helt oreflekterat anamma och ta till sig överhetens propaganda?
I själva verket innebär ett stöd för krigsinsatser av det här slaget att man uttrycker eller tar ställning för den absurda åsikten att har vi väl låtit ett antal av våra egna soldater dö i kriget så kan vi lika gärna fortsätta och låta ytterligare ett antal av dem dö? Det är nämligen just detta man tar ställning för när man anser att två dödade soldater i den egna insatsstyrkan i Afghanistan är skäl att stötta en verksamhet som dels inte alls gagnar oss dels garanterat kommer att leda till att fler av de här soldaterna dödas. Att sedan hävda att detta ställningstagande görs för att hedra de dödade soldaterna – eller ännu värre, för att deras död inte ska ha varit förgäves, är höjden av cynism – mot dem som ännu inte har dött. Eller är det ren dumhet?
Sedan undrar människor hur det som hände i Tyskland kunde hända!
Jag säger det igen: Bästa sättet att hedra de dödade soldaterna är att ta hem de svenska soldaterna – omedelbart och innan fler av dem hinner dö. Det handlar här inte om att skydda svenskar i Sverige, om svenskt territorium alltså, utan om att stödja USA i ett av USA:s många imperalistiska krig så vi har ingenting i Afghanistan att göra och ingen anledning alls att offra svenska unga män och kvinnor där.
Här sereveras vi den ena fräscha motiveringen efter den andra till varför Sverige ska hålla soldater i Afghanistan, och under NATO-befäl. Vartefter skälen blir inaktuella eller bevisat fel- eller lögnaktiga, hittar man på nya skäl. Det bevisar att det inte handlar om något av de skäl man anger. Så vad är det verkliga skälet? Jo, dels att ge NATO något att samarbeta om, för att NATO inte ska framstå som vad det borde vara, onödigt och krigsskapande, dels för att bistå USA i dess strävan att kontrollera hela jorden och alla dess resurser, vare det jord, olja, metaller, vatten eller transportmöjligheter.
I Studio Ett hävdade Jens Orback idag att det handlade om att ”framtvinga” fred i Afghanistan och att om de utländska soldaterna lämnade området så skulle det utbryta inbördeskrig. I själva verket handlar det just nu (vid sidan om de attacker och det mördande som utförs för tillfället) om att utbilda, utrusta och därmed bygga upp en armé som kan försvara och säkra Karzais regim. Denne Karzai anses förestå en av världens mest korrumperade regeringar och alla vet att han sitter där han sitter på grund av USA:s stöd och valfusk. Det senare innebär förstås att man inte längre kan hävda att soldaterna är där för att bygga demokrati och frihet.
Skulle man, mot förmodan, lyckas bygga upp den här tilltänkta armén, så har världen ännu en USA-stödd, och då även svenskstödd, korrupt regering som går i USA:s ledband, såvida den inte gör som somliga av de regeringar som USA har stött, vänder sig mot USA eller lyckas misskreditera USA så allvarligt att USA får problem. USA har ju haft en otrolig förmåga att stödja och vapenutrusta riktigt snuskiga krigsherrar och diktatorer runtom på jorden, som exempelvis Pol Pot på sin tid, Pinochet och just de talibaner man nu bekrigar, m.fl.
Känner man till USA:s moderna imperialistiska historia så vet man att USA på intet sätt kräver demokrati och hederliga val, som man påstår att man gör, av de regimer som man stöttar. USA kräver bara två ting, allmän lydnad gentemot USA och fri tillgång till naturresurserna och transporter för amerikanska företag i de områden nickedockorna behärskar.
Jag spår alltså att ett av två ting kommer att inträffa i Afghanistan framöver:
1: USA (NATO) lyckas, vilket dock förefaller osannolikt, att bygga upp en afghansk armé som förmår kontrollera hela det område som vi kallar Afghanistan, för Karzais räkning, och sedan struntar både USA och resten av Västvärlden i om Karzai upprättar vad vi betraktar som en fungerande demokrati eller inte. Man kommer att strunta i om Karzai sätter mängder av politiska fångar i fängelser eller läger och torterar och/eller dödar dem, så länge USA får vad man vill ha ut av landet och så länge Karzai verkligen behärskar området.
I det fallet har Sverige aktivt bidragit till upprättandet av ännu en ruskig USA-trogen regim.
Alternativt:
2: Man lyckas aldrig få ihop den där fungerande armén. Endera för att de tänkta soldaterna i den deserterar och/eller sällar sig till ”fienden” och därmed istället vänder sig mot de ockupationsstyrkor vars kontrollerande uppgifter de skulle överta. Då tvingas NATO förr eller senare att lämna området. Ju senare man lämnar det desto fler människor kommer att dö, både av ockupationssoldaterna och av den afghanska befolkningen. Den dagen man ger upp och lämnar Afghanistan kommer sannolikt det där inbördeskriget att bryta ut i alla fall, och då har de stridande utrustats och utbildats av NATO och kan föra ett betydligt blodigare och långvarigare inbördeskrig.
I det här fallet har Sverige bara bidragit till att fler människor har dött och att förloppet blivit mer utdraget, att dödandet pågått under längre tid.
Min slutsats sålunda: Sverige bör omedelbart ta hem sina trupper från Afghanistan. Deras uppgift må framställas som hedersam och som viktig för säkerheten hemma, så framställer de styrande alltid alla sina krigare, även dem som deltar i överfalls- och erövringskrig, men de är i själva verket en skam för alla oss svenskar.
För varje ny bok om historia som jag läser går det upp en ny talgdank. Mycket av vad Karl Marx sade kan verka konstigt eller lite överspänt idag, men går vi tillbaka i historien blir det mesta han sade tämligen begripligt, och dessutom högst befogat. För att inte tala om att det återigen är högst aktuellt.
När kommunisterna talade om revolution talade de inte om att ta makten med vapen. Men sade de, om arbetarna försöker ta över produktionsapparaten så kommer inte kapitalisterna att låta detta ske utan de kommer att börja skjuta på folk. I det läget, menade de, måste vi arbetare försvara revolutionen med våld. Att de förutsatte att kapitalisterna skulle ta till våld för att försvara vad de betraktade som sin rättmätiga egendom förstår man när man exempelvis läser Howard Zinns berömda bok Det amerikanska folkets historia (1980, på svenska 1999, Ordfronts förlag).
Det var mycket jag inte visste om USA:s historia före 1940. Den har jag, inser jag nu, bara haft väldigt övergripande, eller ska vi säga dimmiga begrepp om. Jag hade exempelvis inte alls klart för mig hur illa människor for i de amerikanska industrierna under 1800-talet och i början av 1900-talet, fast jag borde förstått det eftersom jag vet hur de engelska arbetarna och barnarbetarna hade det och även de svenska. Jag hade inte heller klart för mig hur många och stora strejker arbetarna genomförde i USA under detta sekel och in på 1900-talet. Inte heller hade jag klart för mig hur många strejkande som sköts av militär och polis eller som avrättades som våldsmän (den tidens ord för terrorister) under den här tiden. Det måste ha varit något tusental sammanlagt. Levde man mitt i denna blodiga historia så tvivlade man förstås inte på att kapitalisterna skulle försvara sitt stöldgods med hur våldsamma metoder som helst.
Vadå, stöldgods? Ja det rikas ”egendomar” och rikedomar kan faktiskt inte kallas något annat. Även här förstår jag först nu den verkliga innebörden i Proudhons uttalande om att ”Egendom är stöld”. Först fördrev man ursprungsbefolkningen, dödade stora delar av indianerna och lade beslag på deras land, vilket de flesta av oss förstås vet redan men kanske inte har insett den fulla vidden av, och därvid förstörde man förstås deras möjligheter att försörja sig. När man sedan exempelvis hittade guld på något av de områden dit man flyttat indianerna och lovat dem att de skulle få bo i i evärderliga tider, stiftade man en lag som förbjöd indianer att bryta och handla med guld och tvingade dem återigen att flytta på sig.
Faktum är, det ser man klart när man studerar kapitalismens historia, att ingen har blivit rik på eget arbeta. De rikedomar som somliga samlade på sig under 1700- och 1800-talen och som sedan gått i arv och dessutom förmerats sedan dess, skapade man dels genom att man lade beslag på den bästa jorden, dels genom att man med diverse finter och finurliga metoder skuldsatte stora delar av småbondebefolkningen, så att denna till slut blev tvungen att sälja sina marker till storgodsägarna. Dessutom utnyttjade man svarta slavar för att få ihop förmögenheter på plantagerna i södern och tvingade övriga vita att arbeta 10-12 ja upp till 16 timmar/dag, för så låga löner att de närmast svalt. Detta är också en stöld, stöld av människors arbetskraft. Dessutom stiftade man lagar som gynnade de rika och arbetare hade inte stora möjligheter att få rätt gentemot en arbetsgivare. Lagarna syftade uttalat till att de rika skulle kunna samla på sig ännu större förmögenheter och att dessa skulle vara skyddade.
Man stal dessutom inte bara arbetarnas och slavarnas arbete. Vid sidan av att man stal deras frihet stal man också många människors liv, genom att de tvingades arbeta utan säkerhetsanordningar och i mycket hälsovådliga lokaler. År 1904, skriver Zinn, dödades 27.000 arbetare i och av sina arbeten. Under ett år inträffade 50.000 olyckor bara i New Yorks industrier. Någon ersättning fick arbetarna förstås inte om de skadade sig pga arbetet, eller änkor och barn om fadern omkom på arbetet. Men kapitalistfamiljerna samlade på sig enorma förmögenheter, förmögenheter som sedan gått i arv. Här hittade vi redan under 1800-talet klanen Rockefeller, Carnegie, J.P. Morgan m.fl. De hade inte kunnat skapa sig sådana enorma förmögenheter om de inte stulit från indianerna, från de fattiga och från de svarta slavarna. Om vi ser oss omkring inser vi att dessa familjer, och ett antal andra frälseklaner, håller på att lägga under sig alla naturresurser i hela världen idag. Somligt krigar USA sig till åt dem. Annat kan de köpa upp för spottstyvrar när den nyliberala politiken stipulerar att allting ska privatiseras och ingenting ska göras i offentlig regi och när IMF går in och tvingar skuldsatta stater att skära ner och spara.
Inte underligt att Karl Marx kommunistiska utopi kom att utgöra en lockelse för de människor som slet som djur, nästan dygnet runt och för svältlöner. Den ingav hopp, den inspirerade till strejker, som faktiskt ledde till vissa, om än blygsamma förbättringar en bit in på 1900-talet, men till priset av många döda arbetare. Utan en lång strid hade arbetarna inte fått uppleva några sådana. Vi måste försöka sätta oss in i deras villkor och den verklighet arbetare och egendomslösa levde i för att förstå det här. De hade inte sett Stalin förstöra den kommunistiska utopin. De hade inte sett det åsiktsförtryck som somliga kommunistiska regimer senare skulle utsätta sina befolkningar för. De såg bara en rent ofantlig utsugning av sina egna, ett antal sjukt förmöga krösusar som levde gott på deras arbete och att deras egna löner inte ens räckte till det nödvändigaste och en strimma hopp om ett anständigt liv, i den kommunistiska utopin.
Slutligen ett citat från boken. 1890 höll folktalaren Mary Ellen Lease ett tal där hon bl.a. sade något som låter bekant även i våra dagar, inte konstigt eftersom USA drabbades av den ena bankkrisen efter den andra under sista halvan av 1800-talet fram till krisenn 1929:
Wall Street äger landet. Det är inte längre en stat av folket genom folket och för folket utan en stat av Wall Street, genom Wall Street och för Wall Street. (sid 269)
Intet är nytt under solen, och det som var historia 1975 är inte historia längre. Det är nutid, och blev det efter att nyliberalismen blev dominerande ekonomiskt teori – igen, under 70-talet. Så nu ser vi återigen kris på kris och idag, liksom då, kan de rika eliterna berika sig ännu mer på grund av och efter varje kris, medan de sämre ställda får det allt sämre. Vi lever kort och gott i de rika eliternas revolution, i en period då de tar tillbaka vad de ansåg sig tvingade att ge ifrån sig efter revolutionen i Ryssland.
Så här skriver således Mikael Nyberg (Kapitalet.se) om en rapport från Aspeninstitutet, den ekonomiska elit som trumfat igenom nyliberalismen och privatiseringarnat:
Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)
De är kloka nog. De kallar det åtgärder för att skydda oss mot terrorism.
Jag får nog anledning att återkomma om den här boken.
Tron kan förflytta berg sägs det, men det är förstås helt fel. Det kan den inte, åtminstone inte om man menar det bokstavligt. Däremot kan man med propaganda leda folk precis dit man vill och inte sällan fortsätter de sålunda indoktrinerade vidare i tangentens riktning av bara farten.
De flesta av oss tenderar att tro att vi tänker rationellt, fattar våra beslut efter moget övervägande och på grundval av kunskaper om det vi beslutar om samt, och det är nog de viktigaste, vi tror att vi fattar våra beslut och tycker vad vi tycker av alldeles egen fri vilja. ”Jag”, säger var och varannan människa, ”låter mig verkligen inte påverkas av propaganda eller reklam eller av andras åsikter”.
Inget av detta är sant. Ingen enda av oss hyser de åsikter vi gör därför att vi självständigt och/eller utan att ha blivit påverkade av andra, beslutat att tycka som vi gör. I något enstaka fall har vi kanske tänkt efter, vägt för och emot och först därefter bestämt vad vi ska anse, men de allra flesta av våra åsikter har vi fått utan att vi tänkt på saken, utan att vi varit medvetna om varför eller om att vi varit utsatta för en massiv propaganda, som gått ut på att få oss att tycka precis vad vi tycker. Eller så har vi bara tagit över åsikterna från omgivningen utan att tänka på saken.
Ta det här med rökning exempelvis, och vad jag skriver här skrivs inte för att säga att antirökpropaganda är något dåligt, utan bara för att illustrera hur propaganda kan förändra ett helt folks åsikter och hur djupt vi påverkas av sådan, somliga djupare än andra visserligen.
På femtiotalet var det närmast fint att röka. Vi omgavs av förföriska annonser där unga vackra människor satt i vackert motljus och behagfullt blåste ut rök från en härlig Camel eller en äkta John Silver. Det var vuxet att röka så unga människor började tjyvröka tidigt i livet, så även jag.
Nu rökte inte alla människor, men nog fick man känslan att det var på det sättet. Även många av dem som inte rökte förklarade att de tyckte att cigarettrök luktade gott och man hörde praktiskt taget aldrig att någon klagade på att det var rökigt i en lokal. Det fanns säkert människor som klagade – i hemlighet, men inte inför dem som rökte. Det var helt självklart att den som var rökare skulle få röka i stort sett överallt.
Så kom den stora antirökkampanjen igång mot slutet av sjuttiotalet (som jag minns saken var det Valfrid Pålsson, dåvarande chefen för Miljövårdsverket, som började, genom att anklaga miljökämparna för att de ju själva förorenade med sin rökning.) Det dröjde inte länge förrän man som rökare blev påflugen av helt främmande människor som påpekade att man förgiftade luften för dem.
Mina föräldrar rökte när jag var barn och tänk, jag kan inte minnas att det luktade rök hemma. Det gjorde det förstås, men det var ingenting man reagerade för. Idag tycker jag det luktar apa hos folk som röker inne i sina hus eller lägenheter.
Häromdagen hörde jag en regissör förklara att han aldrig lät sina skådespelare röka på scenen numer, för gjorde de det var det alltid någon eller några i publiken som började hosta. Och tänk, i min ungdom hördes aldrig någon hosta på grund av att någon rökte. Dessutom fanns det ju ingenting som hette allergi på den tiden. Det fanns eksem, det fanns hösnuva och det fanns astma, men med undantag för hösnuvan så förknippades de här åkommorna inte med lukter eller mat eller material av olika slag. Det kanske fanns de som fick astmaanfall av cigarettrök men jag träffade aldrig på någon sådan och hörde aldrig ens talas om någon.
Så djupt tar många alltså till sig propaganda att deras hostreflexer utlöses om någon i deras närhet röker, till och med om rökaren är ganska långt bort. Psykologer har i experiment visat att människor som är allergiska mot blommor kan få både utslag och allvarliga hostattacker när de kommer in i ett rum där det står en vas med plastblommor på ett bord, för att de tror att det är riktiga blommor.
Idag har de flesta slutat röka och en allt mindre del av befolkningen röker och numer röker man inte borta hos människor som inte själva röker inomhus och även många rökare har börjat gå ut, även hemma hos sig själva, för att ta sin cigarett utomhus istället för att röka inomhus. Alla rökare vet att de är paria idag och massor av icke-rökare har fått en mission i livet, den att frälsa rökare från deras last och värva alla för rökfrihet. Under senare år har dessutom ett antal verkligt nitiska medborgare just fortsatta i tangentens riktning och börjat ifrågasätta om rökare bör få sjukvård. Eftersom de inte sköter sig, säger de, så får rökarna skylla sig själva och varför ska vi betala vård för sjukdomar som rökarna själva sett till att skaffa sig.
Det har inte blivit så här för att rökare har dött som flugor runt oss, utan på grund av en åtminstone lågintensiv propaganda mot rökning.
Jag skulle vilja se den människa som idag tycker och säger att cigarettrök luktar gott alltså.
Smak är dessutom en vana och ingenting annat. När jag var barn tvingades man svälja en hel matsked fruktansvärt illasmakande fiskleverolja varje dag, eller om det var någon dag i veckan – alldeles för ofta var det i alla fall. De där skedarna var nämligen en veritabel plåga. Det sägs att när danskarna kom till Grönland och började ge barnen där ”nyttig” fiskleverolja så tyckte de här barnen att de fick något riktigt gott.
Så har vi ju det där med utställda byxor, höjden av elegans tyckte många av oss då, tämligen löjliga, tycker lika många av oss idag. Och här handlar det inte ens om propaganda, bara om att folk slutade bära sådana när det blev modernt med stuprör igen.
Den dystra sanningen är att de flesta av oss inte tänkt en enda självständig tanke. De flesta av oss vill vara som alla andra, och väldigt många av oss blir dessutom mycket upprörda om någon säger eller tycker något som vi inte är vana vid att folk säger eller tycker. Några få av oss är däremot bra på att koppla ihop tankar, som andra tänkt, på nya sätt. Det är de som blir de framgångsrika forskarna.
Just nu, liksom ett dygn för några veckor sedan, ser bloggen annorlunda ut än den gjort de senaste åren, citaten är nämligen gråfärgade, vilket de dessutom var från början. Jag har inte gjort något alls åt den, så vad kommer det sig att den ändrar sig lite till och från?
Jag har, ska väl säga, gärna den där grå färgen på citaten eftersom jag tycker det gör inläggen snyggare, men jag skulle gärna vilja veta varför den försvinner och kommer tillbaka lite slumpmässigt. Även administrationssidorna ser plötsligt annorlunda ut, med färgade fält som de inte haft tidigare. Jag har alltså en WordPress-blogg. Använder dessutom Safari. Är det läsaren som ändrar sig med uppdateringar? Men jag har inte uppdaterat Safari de senaste veckorna.
Svar emottages tacksamt.
Tillägg kl 14.00: Och nu är färgen på citaten, samt de färgade fälten på adminstrationssidorna borta igen. Synnerligen mystiskt.
Tillägg ett dygn senare: Nehej ingen kunde svara. Och jag som trodde att det vimlade av datasnillen därute i cyberrymden men de läser uppenbarligen inte den här bloggen. Det var ju dystert.
Under det liv jag levt har jag haft många tillfällen att konstatera två ting: 1) att en väldig massa människor anser sig kunna allting om alla upptänkliga intellektuella områden, trots att de inte kan ett dugg om dem, eller väldigt lite, samt 2) att män för det mesta anser att de kan mer om (nästan) allting än kvinnor.
Jag råkar ha studerat vetenskapsteori, som är vetenskapen om vetenskaperna (ungefär), under ett antal år, och också till slut doktorerat inom området. Men jag får gång på gång veta att jag ingenting kan om vetenskap eller om vetenskaplig metod.
Nu råkar jag också kunna en del rent praktiska saker, som att handväva exempelvis. Om jag invänder mot vad någon säger om handvävning genom att säga att man faktiskt solvar innan man skedar en väv, protesterar de flesta inte värre än att de kan fråga om jag kan väva. Säger jag att jag kan det och att jag har vävt en hel del, så accepteras min utsaga, om att man solvar innan man skedar, utan vidare. Ingen talar om för mig att jag är dum i huvudet eller att jag inte vet vad jag talar om.
Säger jag däremot något om vetenskapliga metoder, exempelvis på nätet, så får jag tämligen omedelbart höra att jag är ointelligent och inte kan något om den saken. Talar jag om att jag kan området, så får jag återigen höra att jag är korkad, ja ännu mer korkad eftersom jag tror att jag vet något om saken bara för att jag studerat området under många år.
Mycket underligt det där. Själv skulle jag aldrig få för mig att käfta med en person som är expert inom ett område som jag inte kan ett dugg eller väldigt lite om.
Säger jag något i saken, i ett sällskap, där människor inte känner mig och där man diskuterar vetenskap, så kan jag vara säker på att männen i sällskapet inte bryr sig ett vitten om vad jag säger utan att de fortsätter att tala om vetenskap på ett sätt som visar att de inte har mycket hum om vad de talar om och dessutom att de inte tog någon notis om mitt inpass. Säger sedan istället min man, som förvisso kan en del om den saken också men inte lika mycket som jag, något klargörande om vetenskap så lyssnar alla män intresserat och tar upp vad han säger och diskuterar det med största allvar.
Världen och människorna i den är bra underliga. En sak är helt klar emellertid: Vi tycks ha helt olika uppfattningar om vad som är tecken på intelligens.
Tillägget struket. Jag hade missat datum på den bloggpost jag kommenterade. Den var gammal och jag uppfattade den i hastigheten som ny (gick in på det från min besöksräknare då en besökare hade kommit därifrån och det passade dessutom ganska bra in på mitt inlägg ovan). Inlägget ifråga var alltså helt korrekt den gången det skrevs – för fyra år sedan.
Hör på Ekot idag att drygt 100 journalister ska avskedas från DN.(1) Det är väl bara att hoppas att några av dem som får gå är de som envist propagerat mot trygghetssystemen och för nedmonteringen av dessa, och som hela tiden skjutit politikerna framför sig medan de matat oss alla med felaktiga data om fusk (2), vilket Björn Johnsson visar i sin artikel.(3) Ledarskribenterna har förstås varit värst men det är kanske att hoppas på för mycket att någon av dem avskedas.
Varken DN eller demokratin är betjänta av lögnaktig och ensidigt propagandistisk journalistisk. Förr eller senare slår sådan tillbaka.
Fast någon enstaka gång skymtar sanningen fram även i DN. (3) Bättring under galgen?
När Johan Norberg, nyliberalernas frontfigur i Sverige, drar sin alldeles egna version av Haitis historia i Metro då vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är visserligen en kort kolumn och det är inte lätt att sammanfatta ett lands historia på några få rader, men det är ändå en prestation att nästan inte få med något som är och har varit väsentligt i Haitis historia och som man behöver känna till för att förstå varför landet är så fattigt och drabbades så hårt av jordbävningen (1).
Varje gång jag läser något skrivet av Norberg, försöker dock undvika att göra det för det mesta, undrar jag hur mycket han får betalt för att sprida sin propagandistiska smörja. Jag skulle skämmas att skriva sådant som han skriver och vore inte beredd att sälja min heder på det sättet ens för åttasiffriga belopp.
Norberg tar fram två ”fakta” om Haitis olycka:
Men Haiti är ett av världens fattigaste länder, och det är ett skäl till att jordbävningen blev så förödande. Därför är det inte bara en naturlig katastrof, den är delvis skapad av människor – av despoter och banditer. De styrande har oftast berövat haitierna demokrati, rättssäkerhet och ekonomisk frihet. Enligt Världsbanken är landet 180:e sämst av 183 studerade länder när det gäller friheten att starta företag. (1)
Det här är som om man skulle berätta att Sverige var fattigt på Karl XII:s tid för att han bara brydde sig om sin hund Pompe och struntade i landets styre. Det är visserligen sant att han var fäst vid sin hund, det är visserligen sant att han försummade landets styre, men en sådan sammanfattning skulle ingen människa anse sanningsenlig. Tvärtom skulle den anses rent lögnaktig. Man kan nämligen luras utan att ljuga, och den konsten behärskar Johan Norberg till fulländning.
Men vi västerlänningar har också bidragit till Haitis fattigdom med handelshinder. Svenska Vin & Sprit slutade för några år sedan köpa pomerans till glöggen från Haiti. För att kunna ta sitt sociala ansvar och säkerställa goda arbetsvillkor hos leverantören började bolaget i stället köpa från rika Spanien (min kursivering). (1)
Så har Norberg då förklarat varför Haiti är fattigt! När man läser vad han skriver om olika länders historia slås man av hur han systematiskt utelämnar vanliga arbetande, eller slavande människors villkor och levnadsförhållanden. I det senaste av citaten ovan får vi dock helt klart för oss att det är en synd att bry sig om de arbetande människornas levnadsförhållanden och arbetsvillkor. Sådant ska man inte bry sig om om man är en sann liberal. Vi ser samma sak i alla hans ”historier”.
Det var exempelvis, enligt Norberg, liberalismens låt-gå-politik som frigjorde och skapade ökande välstånd i England under senare delar av 1800-talet, det 1800-tal då mängder av människor levde i yttersta misär och förtrycktes å det skändligaste, och då barnarbetet i manufakturerna och i gruvorna var fruktansvärt. Det framgår så klart, om man kan lite om denna historia, att Norberg bara talar om de rikas frihet och rätt att utnyttja andra människor helt enligt eget skön. Småfolkets totala brist på frihet försvinner helt i hans historieberättande, oavsett vilket lands historia han berättar (2).
Englands jordreformer (skiften) beskriver han alltså som befriande, för i och med dessa kom ”människorna” att självständigt äga sin jord, och därmed blev de intresserade av att producera överskott. Att dessa skiften av jorden i praktiken handlade om stöld av jord från människor som levt och försörjt sig på jordarna under många generationer, det försvinner helt i Norbergs historieskrivning. Storgodsherrarna hade ursprungligen fått förläningar av kungen, vilket inte var detsamma som att de fick jorden som privat egendom utan istället en gång innebar att de fick rätten att styra över stora landområden och att uppbära skatt och ta ut dagsverken från människorna som bodde inom området, i sig ett förtryck av människorna. När det århundraden senare blev lönsamt att hålla stora betande fårhjordar kastade dessa herrars ättlingar helt simpelt ut människorna från de små gårdar de och deras förfäder levt på under många generationer och lade beslag på deras odlingslotter. De tvingade därmed in mängder av människor till städerna och ut i en än värre fattidom. Dessa de jord- och egendomslösa kom nu att utgöra ett trasproletariat som kunde utnyttjas som det passade den framväxande borgarklassen, i deras gruvor och manufaturer. De här människornas totala brist på frihet talar aldrig Norberg om. De finns helt enkelt inte i hans historia. (4,5)
Vi ser exakt samma förtigande av mänskligt lidande i flera av hans berättelser, i den om liberalismens historia, i den om ”undret” Hong Kong (3, 6) och nu om Haitis historia (1). Där människors lidande inte kan döljas, som nu i Haiti, beskrivs det som en obegriplig konsekvens av stygga diktatorer, inte som en konsekvens av exempelvis USA:s agerande mot Haiti, och USA:s stöttande, med militära medel, av just dessa förtryckare, av amerikanska kapitalisters rätt att utnyttja haitierna som superbillig arbetskraft (7), på samma sätt som Londons borgarklass gjorde med de egendomsbestulna och deras barn under 1800-talet.
Indirekt säger han, i sitt historieberättande, att det är fullständigt acceptabelt att stjäla naturresurser från de små människorna, att deras privata äganderätt och rätt till liv och frihet inte är något heligt. Han fråntar därmed helt enkelt de ”små” människorna deras status som människor. Det gör han i och med att han inte tillerkänner dem rättigheten till liv, frihet och egendom, de rättigheter som den liberala ideologin tillskriver alla människor. Dessa friheter blir, med Norbergs historieskrivning, endast de rika makthavarnas rättigheter. Endast de rika är därmed riktiga människor.
När J S Mills, en av liberalismens förgrundsgestalter (socialliberal) reagerade mot den utbredda fattigdomen i England under senare delen av 1800-talet och förordade statliga ingripanden för att lindra nöden och för att tillförsäkra alla en möjlighet till god utbildnig, ser Norberg detta som det stora sveket mot liberalismen. (2) Han framhåller istället samhällsfilosofen och socialdarwinisten Herbert Spencer, som förordade att de fattiga skulle få svälta ihjäl så att det mänskliga materialet inte försämrades, som liberalismens sanne företrädare.
Skriver man som Norberg gör så gör man alltså den liberala ideologin till ett försvar för den rika överklassens stöld från, utsugning och förtryck av stora delar delar av mänskligheten, och det är väl precis så det är – i praktiken och bakom Norbergs vackra men lögnaktiga liberala retorik och propaganda.(7)
Om Norberg står för de liberala idealen så är liberalismen en ideologi som handlar om de starkas rätt, inte om alla människors rätt till liv, frihet och egendom. Det är sådana resonemang som hans, som gör liberalismen till samma andas barn som nazismen och fascismen.
Tillägg 29/1: För dem som vill veta vad Norberg inte talar om lägger jag in filmen, en gång till, där journalisten och filmaren Kevin Pina intervjuas om Haitis historia . Jag rekommenderar den varmt och här i synnerhet med tanke på vad Pina säger om hur USA:s och Canada:s eliter betalar propagandister i andra länder. (Face to Face with Jack Etkin, Google video):
Filmen har tagits ner från den här adressen men jag har hittat den här istället:
