På julaftonen dök dottern upp vid middagstid, medhavandes en förtjusande godisförpackning gjord av genomskinlig cellofan med rosett på. Innehållet var hemmagjort godis, kallat Mozartbollar, om jag inte missuppfattade saken. Jag blev mäkta imponerad när dottern berättade att godiset var tillverkat av hennes väninna, som hon varit hemma hos och julstökat tillsammans med för några dagar sen. Inte mindre imponerad blev jag som de där chokladbollarna smakade himmelskt. 

Nu hör det till saken att jag är tämligen ohuslig. Det är få ting som jag tycker sämre om än att laga mat och knåpa ihop godsaker i köket (det skulle möjligen vara att städa då). Det beror troligen på att jag under många år var omgiven av två generationer kvinnor som älskade att laga mat och fixa till alla upptänkliga ätliga festligheter, min mamma  på ena sidan om mitt eget födelseår, min dotter på den andra. Mamma var en gudabenådad matlagerska. Hennes mat var berömd vida kring och min dotter, som även lagar väldigt god mat, började baka redan innan hon kunde läsa recepten helt själv. De båda kunde sitta i vardagsrumsoffan och frossa i och drägla över kokböcker. Jag begrep ingenting. För mig har mat alltid bara varit något man måste fixa till och sleva i sig för att inte dö svältdöden och matlagningen och ätandet har alltid stulit tid från sådant som varit mycket roligare eller mer intressant. 

- Mamma, snälla, kan jag inte få baka något.

Suck, det var urjobbigt när sex-sjuåringen riktade denna fråga/bön till mig och efter ett par gånger av sådana här böner med efterföljande gemensamt bakande, bestämde jag mig för att ville hon baka så fick hon göra det  utan mig. Alltså svarade jag, nästa gång hon pockade på att få baka, att visst, det fick hon gärna göra men hon fick klara det själv för jag hade inte tid. Därpå fann jag mig sittande i mitt arbetsrum vid skrivmaskinen med den sjuåriga dottern springande som en skottspole mellan mig och köket med måttsatsen i högsta hugg:

- Mamma, vilket mått är en tsk?

- Mamma, vilket mått är en dl?

Det blev fantastiska kakor som jag förvisso gärna åt bara jag slapp baka dem och disken och köksstädningen efter baken kunde jag ju stå ut med även om det ibland handlade om ganska omfattande rengörning av köket de första åren av dotterns bakande.

Nu satt vi där vid bordet julaftonen 2009, snart 40 år senare alltså. Den fina presentförpackningen med godis var inställd i  kylen och eftermiddagskaffet stod på bordet, där även dotterns hembakade pepparkakor hade lagts upp och det enda jag tar mig för att baka – vissa men långtifrån alla år, mina saffransbullar.

- Vet du, sade dottern, det var jättekul att julpyssla tillsammans med Camilla och hennes dotter. Det var ju något jag aldrig fick göra när jag var barn. 

- Men, det är väl inte riktigt sant, protesterade jag lamt och med den obehagliga känslan att jag nog hade svikit dottern  i det avseendet när hon var liten, sånt man inte vill bli påmind om så här många år senare.

- Visst julpysslade vi ibland, fortsatte jag. Vi gjorde ju julgranskarameller exempelvis. (Jag tänkte att jag ju kunde hävda att hon bara inte mindes men det gick inte alls för hon mindes precis.)

- Jovisst till en jul och med sockerbitar i så att de skulle gå att använda flera år. Sen fick de där karamellerna hänga med fram till förra året när du slängde dem för att mössen hade ätit upp det mesta av dem – äntligen, för de såg ganska tråkiga ut i granen under många år, när de var halvätna av mössen. Men godis, med det var det så här: Du köpte marsipan ett år, när jag ville göra eget julgodis, och så föreslog du att att vi skulle rulla långa strängar av den och skära pinnar som vi doppade i smält ischocklad, för då skulle det gå fort. Året därpå tyckte du att även denna insats var alldeles för krävande så då föreslog du att vi köpte julgodiset istället. Det där har jag burit med mig hela livet som ett stort och allvarligt trauma.

Hon skrattade gott, vilket jag tolkade som att hon kommit över det värsta vid det här laget. Men jag erinrade mig samtidigt orsaken till min absoluta avsky för allt vad julstök heter. Om dotterns trauma bestod i att jag inte gjorde julgodis tillsammans med henne varje jul (nåja, bara en gång då), så emanerade mitt trauma ur en julgodistillverkningsdag då jag var elva år.

Den här dagen började i glad förväntan  och slutade i en utdragen plåga som för all framtid botade mig från all lust att tillverka julgodis själv. Så berättade jag för dottern om denna dag och mitt barndomstrauma vad gäller julstök:

För mina besökare måste jag först tala om att min mamma inte bara var en mycket duktig matlagerska, hon var dessutom gudomligt snäll och gullig och pysslade gärna med mig när jag var barn. Så den här julen skulle vi göra marsipangodis alldeles själva, hon och jag. Hon hade fått ett bra recept av en arbetskamrat. Här var det inte fråga om att köpa färdig  marsipan och knåda till ätvänliga bitar av utan här skulle marsipanen också tillverkas i hemmet. Färdig marsipan fanns väl inte ens att köpa då.

Godisstöket började alltså, omkring klockan tio på förmiddagen, med att det skållades mandel, massor med mandel, som sedan skulle malas, inte en utan flera gånger, så att de blev till en fint puder (nåja). Jag vevade och vevade och vevade mandelkvarnen ännu mer. Vilka övriga ingredienser som tillsattes minns  jag inte men när marsipandegen var klar stod vi framför ett berg av marsipan. Berget delades i fyra mindre berg som färgades med karamellfärg, ett berg blev grönt, ett blev rött, ett blev gulorgange och ett fick förbli vitt. 

Nu skulle det roliga börja. Här skulle göras fina marsipansaker – i massor. Vi började storstilat med att rulla ihop små skinkor av röd och vit marsipan, sedan blev det gröna halvöppna ärtskidor med små rullade vita ärter inuti, det blev tomtar, det blev grisar, det blev äpplen, ja allt vad man kunde tänka sig som hör julen till och alltihop väldigt tidskrävande.

Jag tyckte om att modellera och hade väl en viss fallenhet för sysslan, så jag tyckte det var jätteroligt – de första fem timmarna. Men det där marsipanberget krympte knappt märkbart så efter dessa första fem timmar påpekade mamma, att med den här  produktionstakten skulle marsipanberget inte vara avbetat på många timmar än. Mamma föreslog alltså att vi skulle rationalisera arbetet lite så nu började vi kavla långa längder av varje färg, lägga dessa längder på varandra, trycka ihop de utkavlade längderna och skära fyrkantiga randiga bitar av längderna. Men tiden rann iväg mycket fortare än vi hann mangla ut marsipanlängder. När klockan började närma sig halv elva på kvällen och vi var inne på den tolfte pysseltimmen och marsipanberget visserligen krympt en del men fortfarande var imponerande, föreslog mamma en ytterligare rationalisering. Den innebar att vi knådade ihop samtliga färgberg till ett enda berg och rullade marmorerade längder av det, som skars i lagom långa pinnar. Dagen därpå doppade vi ena änden av de där pinnarna i choklad, och det blev de godaste av alla bitarna. 

Jag minns att jag stöp i säng den här kvällen, eller natten, alldeles slut. Jag blev denna julstöksdag totalt och för resten av livet botad från all lust att göra hemgodis till jul, vilket sedermera blev till ett ok för min dotter att bära. Så kan trauman gå i socialt arv alltså, fast tvärtom så att säga. 

Dottern tröstade mig med att i och med att hon nu hade fått vara med och julstöka hemma hos väninnan och hennes dotter, så hade hon precis kommit över det barndomstrauma som hon släpat på under alla år och som bestod i att hon i praktiken aldrig fick julstöka tillsammans med sin mamma när hon var barn. 

- Förresten, tillade hon kallt, du var väldigt rationell även vad gällde påskägg och tyckte att det var löjligt att köpa sådana.

- Men, det var väl smart, då kunde man ju köpa lite mer godis för samma summa pengar, påpekade jag.

- Visst, men alla andra fick så fina påskägg med vackra bilder på, söta kycklingar och sånt, och jag fick en papperspåse!

Först nu inser jag vilka lidanden jag utsatte min dotter för när hon var barn. 

Tänk så glad hon ändå kan vara över att ha äkta vänner som hjälper henne över de trauman som hennes mamma förorsakade henne i hennes barndom.

Det där med påskäggen får jag väl försöka gottgöra själv – till påsk.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Med detta reprisjulkort önskar vi alla besökare en riktigt God Jul.

Tar en julpaus i skrivandet nu i alla fall och genom att flytta den här posten hit (om det inte händer något som någon av oss inte kan låta bli att kommentera förstås ).

/Kerstin & Dan

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Så har Israel erkänt att det har förekommit organstöld i landet, inte bara från israeler utan även från palestinier.

Se  Mer om organstölder i Israel – misstanken var inte grundlös, Motvallsbloggen 25/8-09 

och  SvD:s ledarblogg om  Boströms artikel – kan skribenten varken svenska eller engelska? Motvallsbloggen 26/8-09

/Kerstin

Länk: 

- Israel tog organ utan tillstånd, AB

- Organstöld förekom på 90-talet, SR, Ekot

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Blev tvungen att skriva igen.

Nu tycks propagandakampanjen för nödvändigheten av att attackera och bomba Iran ha startat. Så nu kan vi förvänta oss att Iran står på tur.  Media och politiker börjar i alla fall, och allt oftare, hävda eller insinuera att Iran ”fortsätter” med sitt kärnvapenprogram, ett program som Iran säger sig inte ha och som man inte har hittat vid kontroller. Dessutom har Iran, som länge har framställts som en så aggressiv nation, faktiskt aldrig attackerat något annat land. 

Vi ser alltså allt fler tecken om vi är uppmärksamma. Det började redan på Bushs tid sedan var det tyst ett tag men just nu börjar media, och politiker, allt oftare hävda eller insinuera att Iran ”fortsätter” med sitt kärnvapenprogram. Vi har goda skäl att misstänka att Iran gör det i samma utsträckning som Saddam lagrade upp sina massförstörelsevapen, de där som hade gått upp i rök när man invaderade landet för att oskadliggöra dem. Men USA med allierade befriade ju i alla fall mängder av irakiska kvinnor, inte bara från deras samhälleliga möjligheter utan också från deras män, deras barn och deras hem.

Klas Sandberg har skrivit ett bra inlägg om saken på sin blogg, Vindskupan liksom  Pierre Gilly. Läs och förfäras.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Idag mellan klockan 16 och 18 kommer elen att säljas för 14,60 kronor per kilowattimme på elbörsen Nordpool. Just det, kronor, inte öre. För några dagar sedan var priset 40 öre. Varför blir då elen så dyr just nu? På radion säger man att det är kallt, och det har vi ju märkt. Vidare att vi måste importera dyr kolkraft från Danmark. Men det kan ju inte vara skälet, kolkraftverksel kostar knappast mer än 50 öre per kilowattimme.

Nej, skälen är två. För det första är den nordiska ”elbörsen” konstruerad på ett sätt så att den är lätt att manipulera för det oligopol av tre elbolag som äger den största delen av de svenska kraftverken. För det andra var, när dagens elpriser sattes för 24 timmar sedan, fem kärnreaktorer avstängda för underhåll, reparationer och ombyggnader. Kärnreaktorer som ägs av oligopolets aktörer Vattenfall, Fortum och Eon.

Förr i tiden, före avregleringen av elmarknaden, brukade man stänga av kärnkraftverken på sommaren, när elförbrukningen var liten. Fler än jag anser, att orsaken till att underhållsstoppen nu förläggs så att de varar in på hösten och vintern, är att ägarna vill hålla uppe elpriset. Lågkonjunkturen har ju gjort att elförbrukningen har minskat på ett, från kraftverksägarnas synpunkt, oroväckande sätt.

Protestera mot oligopolisternas manipulering av elmarknaden! Stäng av den el du kan avstå från i eftermiddag mellan 16 och 18! Och i morgon, fredag eftermiddag också, för kylan fortsätter! Om du kan spara t.ex. 10 kilowattimmar genom att stänga av elförbrukande apparater och elda i braskaminen så tjänar du 10 kronor, men samtidigt minskar du vinsten för elproducentmaffian med 140 kronor, om det sker mellan 16 och 18. Produktionskostnaden för dem är ju fortfarande inte över 40 öre per kWh.

/Dan Gmark

 Länkar:

- Elpriset på Nordpool, affärsvärlden.se 

- Tre av Ringhals block är avstängda, vattenfall.se

- Ett aggregat i Forsmark har ”årlig revision”, vattenfall.se

- Oskarshamn 3 har just startats, men går fortfarande på låg effekt, okg.se

- Förlängning av underhållsstoppen, ny teknik.se

Satt och häpnade framför TV:en häromdagen, över vad som sades i ett program om utsläppsrätter. Rikt folk utsläppskompenserar genom att köpa in sig i konsortier som äger rengskog, som man lovar att inte hugga ner inom en viss tid, fick vi tittare veta. För detta får konsortiet sälja utsläppsrätter. Det framgick inte vem det var som i slutänden håvade in pengarna för försäljningen av de där utsläppsrätterna, om det var de rika människorna som skulle göra sig en hacka på att de släpper ut växthusgaser eller om det var det säljande konsortiet som tjänade på det hela? Eller finns det en stat som håvar in pengarna? I vilket fall som helst så verkade det vara ett privat företag som sysslade med att övertyga folk om att de skulle ”klimatkompensera” och att folk skulle avstå från att åstadkomma utsläpp för att få sig tilldelade utsläppsrätter att sälja.

I Indien kunde kvinnor få sälja utsläppsrätter för att de trampade upp vattnet till sina åkrar på gammaldags manér istället för att pumpa upp det med dieselaggregat. Då borde varenda fattig indier, som inte har bil exempelvis, kunna få utsläppsrätter att sälja. Tillskapar man sådana på detta enkla sätt så OJ vilka utsläppsmängder vi i Europa och USA därefter kan kosta på oss. Det finns hur många utsläppsrätter som helst att tillskapa. Varenda själ kunde ju sätta på sig stegräknare och få betalt för varje steg man tar istället för att åka bil. Eller så kan man räkna ut en schablonsumma för bilfrihet. Varenda person utan kylskåp, utan tvättmaskin, utan ….

Så nu vill jag ha utsläppsrätter att sälja för att jag går till brevlådan varje dag, istället för att köra bil dit. Dessutom vill jag ha sådana för att jag inte hugger ner de trän som står i trädgården. Jag lovar att de ska få stå minst 60 år (ja nu sedan vi huggit ner våra två stora granar kan jag lova det, i synnerhet som jag inte lever i sextio år till). Egentligen borde jag få mängder av utsläppsrätter att sälja dessutom, för att jag avstår från att bygga en gigantisk och enormt smutsig industri med stora mängder utsläpp.

Bönder i Canada (tror jag det var) skulle få sälja utsläppsrätter om de avstod från att plöja sina fält och sådde utan denna markberedning. Så jag vill ha rätt att sälja utsläppsrätter för att jag inte plöjer upp min gräsmatta och vår grästorv och även för att jag inte gödslar gräsmattan med kogödsel.

(OK, det ska vara företag, jag vet, men jag tipsar gärna om möjligheterna.)

Hela köret med utsläppsrätter verkar rena snurren, eller rena lurendrejeriet om man ska vara mer exakt. På Svt:s hemsida kan vi läsa att:

Systemet har fått hård kritik fär den frikostiga tilldelningen av utsläppsrätter. Från och med 2013 ska andelen rätter som auktioneras ut öka gradvis.

(Se också YouTube-filmen ”The Story of Cap & Trade”)

Man tar sig för pannan. Varför kommer jag att tänka på fiskerätterna på Island, som privatiserades och som såldes av fiskare som satsade pengarna på börsen istället, med den gigantiska bubblan och Islands ruin som resultat?

Ska vi kanske gissa på någon slags utsläppsrättsbubbla framöver? Ja vid sidan av det faktum att allt tyder på att man använder de här utsläppsrätterna för att kunna öka utsläppen utan att folk gnäller alltså?

Är det inte dags att sluta lyssna på nyliberala ekonomer som  uppfinner nya sätt att leka affär med allt möjligt, såväl som med det som är omöjligt eller vanvettigt att köpa och sälja.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Länkar:
- Svt:s program Klimat 09 (Klimatklippet)
- 234 programinslag om utsläppsrätter på Svt.
- Utsläppsrätter ett fiasko
- Studie underkänner utsläppsrätter
- SSAB tjänar miloner på utsläppsrätter
- Utsläppsrätter ger storvinster
- Två argument mot utsläppsrätter, Ekonomikommentarer

Nog tyder allting på att EUSA:s repression är inkopplad igen, precis samma polistaktik som i Seattle, som i Genua, som i Göteborg. Ska vi gissa att de försöker provocera fram kravallungar på sina ställen även i Köpenhamn. Vi kan bara hoppas att de misslyckas.

Omkring tusen personer gripna i Köpenhamn, för att några få galenpannor kastade sten! Massor av helt oskyldiga människor har tvingats sitta ner på gatan flera timmar. Vi känner igen taktiken från Göteborg. En taktik som handlar om trakasserier och som enbart går ut på att avskräcka människor från att demonstrera. 

Här kom polisen i slutet av 60-talet och början av 70-talet på att den hårda linjen inte var så lyckad och därefter betedde man sig, både i Danmark och Sverige, betydligt mer anständigt i samband med demonstrationer varför dessa nästan aldrig blev våldsamma. Men sedan bildades EUSA. Europas politiker stiftade samma frihetsinskränkande lagar som Bushregeringen i USA, Europas polis lärde sig av amerikanerna, Secret Service lägger upp samma konfrontationstaktik här som i USA. Amerikansk machostil överallt alltså.

Vem anser att vi går mot ljusare tider? Vem tror att EU är ett fredsprojekt? I själva verket är EUSA ett krigsprojekt, inte bara visavi länder med olja eller som har betydelse för framtida gasleveranser eller andra viktiga naturresurser utan även mot befolkningarna i EU och USA. Den förutsedda framtida ”sociala oron”, orsakad av utslagningen och författigandet av massor av människor, oroar makten i EUSA. Så nu gäller det att hålla folken på mattan: FRA-lagar, lagar mot ”uppmuntran till terror” som kan tolkas som det passar, lagar som tillåter inbrott och avlyssning i människors hem även om de inte är misstänkta för något, lagar som tillåter polisen att arrestera människor utan misstankar men i förebyggande syfte. USA flyger in i Sverige och för bort människor till tortyr. Statliga ageranden som står i total motsättning till allt vad vi lärt oss förvänta oss från en demokratisk rättsstat. Jämför dessutom med den dominerande idén om ”förebyggande krig”, de där krigen som också vi svenskar deltar i nu för tiden – i ett av dem, i Afghanistan.

Jag har kallat det vi fått i Europa för velourfascism. Undrar när det övergår i klar och öppen fascism? Eller har det egentligen redan gjort det?

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Vad jag minns så var det den förra regeringen (Bildt) som började utmåla sjuka och även arbetslösa som lata, slöa bidragsfuskare och som påbörjade den väg som skulle leda bort från solidaritetstänkandet och in i ett samhälle där alla anses vara, och ska vara egoister. Regeringen Bildt blev inte långvarig, endast en period sedan röstades den bort igen.

Det sorgliga i sammanhanget var att ännu en gång kom en socialdemokratisk regering tillbaka och fortsatte bara med den politik som den borgerliga regeringen hade fallit på, och med att gynna de rikaste i samhället. Även S fortsatte att jaga sjuka och tala om bidragsberoende som måste brytas (även om man förtidspensionerade många för att förbättra arbetslöshetsstatistiken) samt sänkte skatterna för de rikaste.

Det obehagliga är att vi hör väldigt lite idag från de röd-gröna om hur de vill behandla sjukskrivna och arbetslösa, och det lilla vi hör, som uttrycks ganska kryptiskt, är att ”arbetslinjen” måste gälla även för en S-dominerad regering och så lite luddigt tal om nödvändigheten att höja lite skatter.

Under Nobelfestutsändningarna, där Mona Sahlin intervjuades, bla.a om sin placering bredvid Marcus Wallenberg, tyckte jag tom att jag hörde henne säga att åsiktsskillnaderna dem emellan inte var så stora. Det har många av oss visserligen redan förstått, men vad tänker människan på när hon uttalar sig på det sättet? Varför är hon inte moderat istället? Fast visst, hederligt är det ju. Så nu förväntar vi oss att S inför nästa val hederligt förklarar att de inte tänker föra en annorlunda politik än Alliansen.

Det är annars helt obegripligt att S-ledarskapet inte inser att sättet att bli valda och omvalda, efter att man vunnit tillbaka makten från borgarna i ett val, inte är att fortsätta föra samma politik som den förlorande borgerliga regeringen gjorde. Om det verkligen vore så att väljarna ville ha en fortsatt sådan, då hade de borgerliga regeringarna knappast valts bort så snabbt som varit fallet. Resonemanget att ”man måste ligga i mitten för att inte förlora valen”, måste vara helt galet. Den logiska slutsatsen är väl att man måste föra en annan politik än den som folket i val visat att man ogillar.

Det här är som om en producent skulle bestämma sig för att konkurrera genom att försämra kvaliteten på sina produkter, så att de blir lika dåliga som de varor konkurrenten tillverkar, och trots att han vet att konkurrentens försäljningssiffror rasar och hans egna stiger.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Det är kanske inte så konstigt, om man tänker efter, att högerns och överklassens människor är empatibefriade.

Inte sällan har överklassens barn vuxit upp utan möjligheter till känslomässig  utveckling. De har blivit omhändertagna av ”svarta” barnflickor, ibland av au pairer som inte kunnat deras språk och som dessutom har bytts ut lika ofta som man byter skjortor. Deras föräldrar har kallat in dem i matsalen, någon eller några gånger i veckan, för besiktning. De har fått lära sig hur man skapar sin egen framgång genom att trampa på andra. (En viss huvudfamilj inom den svenska ekonomiska eliten brukar, kunde man läsa en gång, uppfostra sina söner att konkurrera ut varandra.) Inte sällan har barnen sedan satts i någon privat internatskola vars affärsidé varit att barnen skulle uppfostra varandra genom mobbing och pennalism, och de äldres förtryck av de yngre.

De kan inte bli annat än känslomässigt förkrympta människor med sådana barndomsupplevelser, även om en och annan revolterat och lyckats bli människa trots sin eländigt kärleksfria barndom. Undantag finns ju alltid.

Själv har jag alltid förundrats över eliternas envisa kamp för tillgång till barnjungfrur till lägsta möjliga kostnad, och helst också skattefria sådana och för vilka de inte ska behöva ordna något försäkringsskydd. Jag har aldrig förstått att man vågar överlämna det dyraste och viktigaste man har, sina barn, till barnfickor utan några som helst andra kvalifikationer än att de är billig arbetskraft. Men det kanske bara är en effekt av det sociala arvet. Man har helt enkelt inte någon verklig känsla för något, inte  ens för sina barn, än mindre, förstås, för obekanta med allvarliga sjukdomar.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Länkar:
- Huka er i bänkarna, för nu laddar de om, Ett Hjärta Rött
- Nu passar dödgrävarna på, Lasses blogg
- Problemen kvarstår med nya sjukförsäkringen, Uredarna
- Pyrrhus-seger för cancerläkarna, nocebo för patienterna, Resursbloggen
- Cancersjuka i arbete, Göran Greider, DD
- Rör inte min Rolls Royce, Kildén & Åsman

- Boliviansk krisbekämpning, Ekonomikommentarer

Våra svenska pojkar i Afghanistan hälper numer USA att jaga världens största och värsta fantomterrorist, Usama bin Ladin, trots att allt tyder på att Usama bin Ladin är död. Detta apropå ett inlägg på bloggen Björnbrum (1), där Björn Nilsson tror att bin Laden dog av sitt njurproblem för flera år sedan. Han är inte ensam om denna gissning. Det underliga är att det är så tyst i Sverige om detta. Här i Sverige tycks man (politiker/media eller bådadera?) snarare ivrig att fortsätta att upprätthålla myten om Usama bin Ladin som den farliga fiendens, Al Qaidas, hemske och mäktige ledare, som mannen som vi fortfarande har anledning att frukta. Men det mesta tyder alltså på att Usama är död och död sedan flera år. Robert Gates, USA:s försvarsminister, säger exempelvis att man inte har någon information om var Usama  befinner sig, och det sedan flera år.(2)

Hur bin Ladin eventuellt dog råder det delade meningar om dock. Många påpekar att hans njurproblem, och hans beroende av dialys, måste ha tagit död på honom i Tora Borabergen, och det ganska snabbt. Det utgår exempelvis professor David Ray Griffin (emeritus vid Claremont School of Theology) från i sin bok Osama bin Laden: Dead or Alive? Han tycks i boken hävda att Usama har varit död i sju år.(3)

The book claims that Bin Laden died of kidney failure, or a linked complaint, on December 13, 2001, while living in Afghanistan’s Tora Bora mountains close to the border with Waziristan… (3)

Den för något drygt år sedan mördade Benazir Bhutto var av annan uppfattning. Hon sade i en intervju för BBC, gjord av David Frost redan i november 2007, och som om det vore något som alla kände till, att Usama bin Ladin blev mördad av någon vid namn Omar Sheik (namnet något otydligt). Intervjun kan ses på YouTube (4). Man undrar naturligtvis hur det kom sig att att hon uttalade detta som om det vore något allmänt känt. Är det så I Pakistan kanske, och i så fall, varför är det inte känt i Västvärlden? Under alla omständigheter verkade hon uppenbarligen helt säker på att Usama var död och mördad.

Ytterligare ett indicium på att Usama är död är sonen Omars berättelse om minnen av sin far (4). Han talar hela tiden om Usama i imperfektum (om artikelns tempus är korrekt förstås), som om faderns vore död alltså.

Dessutom publicerade tydligen den egyptiska tidningen Al-Wafd (26/12 2001), en kort notis om att Usama bin Ladin hade begravts den 13:e (eller däromkring.) december 2001. (3)

Alltså spekuleras det förstås runtom i världen om USA försökt hemlighålla Usama bin Ladins död för att han var en så tacksam fiende att hänvisa till vad gäller att försvara ”The War on Terror”.  Vem är inte beredd att köpa denna gissning?

Men dessutom, och jag har också ett minne av detta och har alltid förundrats över hur självklart media har beskyllt bin Ladin för att ligga bakom attacken på tvillingtornen, Usama sade sig redan direkt efter 9/11-attacken, inte vara inblandad i densamma:

9/11: Bin Laden originally insisted in official press statements that he had played no role in the atrocity
This week, still more questions have been raised with the publication in America and Britain of a book called Osama Bin Laden: Dead or Alive? (3)

Hur lurade är vi egentligen? Och hur länge dröjer det innan det blir offentligt och erkänt att det inte finns och aldrig har funnits någon världsomspännande jättesammansvärjning vid namn Al Qaida? För vi kan vara ganska säkra på att Al Qaida är en uppfinning av USA:s förra krigsregim.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Länkar:
1) Face it Osama is dead, Björnbrum
2)  No Good Obama bin Laden Intelligence In Years, Says Robert Gates, Huffington Post
3) Has Osama Bin Laden been dead for seven years – and are the U.S. and Britain covering it up to continue war on terror? By Sue Reid
/ Daily Mail UK/ 9/11/09, Daily Censored
4) Frost over the World – Benazir Bhutto, 02 Nov 07, BBC
5) My Father, the Terrorist
- Nu har vi ingen anledning att kriga i Afghanistan längre, Guillou, AB