”Glöm aldrig Anna Olsson, den första som slog larm”, skriver Ilsemarie på bloggen Ett Hjärta Rött.

Läs hennes bloggpost, om hur cancerdrabbade Anna slog larm om hur svårt sjuka behandlas i Alliansens utslagningssamhälle. Anna är död nu, hon överlevde inte sin cancer och fick under sin sista tid i livet uppleva den omänskliga behandling man numer består svårt sjuka i Alliansregeringens Sverige.

Ännu en gång, det finns inget nytt i Alliansens ”moderata” politik. Den är så 1800-talsmässigt konservativ den bara kan vara. Ska vi anta att alliansregeringen applåderar Annas borgång?

När jag ser på filmen där riksdagens borgerliga ledamöter applåderar när man beslutade om den lag som Anna protesterade emot (se föregående inlägg) och blev en av dem som drabbades av, så kan jag inte låta bli att undra hur många av dem som klappade händerna då som var med i de sällskap inom moderaterna som klappade händerna, hurrade och firade när det meddelades att Olof Palme hade mördats? 

/Kerstin

Länk:

- Avslöjande: Husmark Pehrsson visste redan i januari, Alliansfritt Sverige

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Gå in på bloggen Alliansfritt Sverige och bli påmind om hur riksdagens borgerliga ledamöter applåderade när det förra sommaren beslutades att svårt sjuka människor ska tvingas ut att arbeta. Detta är ”psykopati”.

(”Psykopat” = sjukligt empatibefriad/oförmögen att leva sig in i andras situation.)

Tillägg kl 23.05:
Jaha ja, nu har Husmark-Pehrsson plötsligt börja känna djupt med de allvarligt sjuka som tvingas ut på arbetsmarknaden när de utförsäkrats, enligt ekot klockan 23.00.  Tänk, jag tror inte ett ögonblick på denna plötsligt påkomna empati. Eller ska vi tro att regeringens medlemmar är så korkade att de inte förmår förutse hur de lagar de stiftar kommer att slå, fast andra påpekar det för dem redan då regeringen presenterar förslagen? 

Bara för Husmark-Pehrsson att bestämma sig alltså, är hon psykopat eller korkad?

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Det är givetvis ingen slump att psykopaterna i Alliansen försämrar sjukförsäkringssystemet in absurdum. Det handlar naturligtvis till en del om att dela ut försäkringspengarna, dem som svenska folket betalar in till sjukförsäkringssystemet, till de rikaste, men i huvudsak handlar det nu om att vi alla ska tappa allt förtroende för försäkringskassan  – SÅ ATT ALLA (som har råd)  TAR PRIVATA SJUKFÖRSÄKRINGAR. Detta för att de ekonomiska eliterna ska kunna skinna oss på ännu mer pengar via privata försäkringsbolag – ja ni vet, sådana som Skandia, Folksam m.fl., de där som betalar ut fantasibonusar till sina VD:ar men drar ner på utbetalningarna till sina försäkringstagare eller förskingrar deras inbetalade pengar. 

Det här kommer inte alls som någon överraskning för dem som informerade sig innan de gick och röstade vid förra valet. I boken Åtta år med Reinfeldt, av Persson / Carlén /Suhonen (Ordfront 2006), visades exakt vad alliansen skulle göra om den fick bilda regering. Det fick den och så gjorde den just det som förutsägs i boken. Jag både bloggade om boken då och recenserade den i Alba.

Både under förra valrörelsen och under tiden sedan dess har jag förundrats storligen över alla dessa journalister och experter som med trosviss röst eller min förklarar för oss, i radioprogram och i TV-program, att moderaterna lyckats ”förnya sig”. Vadå ”förnyat sig?

Moderaterna/högern, har inte varit så gammaldags och så omänskligt konservativa sedan 1920-talet som de är idag. Inte ens Bildts regering i början av 90-talet, som redan den var ruskig, var lika konservativ,  folkfientlig och empatilös som dagens Moderater.  De som påstår att Moderaterna har ”förnyat sig” måste endera vara ute för att  lura oss, för att föra samma lögnaktiga propaganda för moderaterna som moderaterna själva gjorde inför valet när de framställde sig som ”det nya arbetarpartiet”, eller så är de totalt renons på allt vad kunskaper om politisk historia heter.

Vi har idag ett konservativt parti som, precis som de konservativa gjorde vid förra sekelskiftet, delar in människorna i samhället i de mindervärdiga, dem som inget ska ha, som ska piskas och trampas på och som ska lära sig veta hut, ja som helst ska dö av när de inte kan göra nytta för kapitalet längre (oxarna), och de fullvärdiga, riktiga människorna, de där som ska ha så mycket pengar att de aldrig behöver oroa sig för att drabbas av något, för att de alltid kan betala för vad de behöver. En mer klassisk högerpolitik får man leta efter – den finns nästan inte.

Skriv under Budkavle för välfärd”!

/Kerstin

Länk:

- Svårt cancersjuka kvinnor tvingas söka heltidsarbete, DN

- Cancersjuka tvingas söka jobb, AB

- Resursbloggen

- Bloggen ”Ett Hjärta Rött”

Hör just på ekot att, enligt somliga läkare, tvingas nu cancersjuka, som bara har någon eller några veckor kvar att leva, ut för att söka arbeten.

Det finns alltså gott fog för uppfattningen att den konservativa regeringen består av ett antal psykopater. Jag ska inte tala om vad jag önskar dessa personer. Sånt uttalar man inte högt. Min upprördhet känner inga gränser, så mycket kan jag ju i alla fall skriva, och utan att överdriva dessutom.

/Kerstin

Länkar: 

- Husmark Pehrsson vill träffa cancerläkare 

- Precis så här grym är rehabkedjan, Ett Hjärta Rött

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Jag blev väldigt glad när jag hittade sidan ”Budkavle för välfärd” och skrev givetvis under uppropet.

När jag skrev under fanns 98 sidor med 20 namn på varje sida, vilket är bra nära 2.000 namnunderskrifter. Räknar man sedan in alla dem som är medlemmar i de organisationer som skrivit under (exempelvis fackföreningsavdelningar mm), då är det en ganska imponerande samling människor, arbetare och ”medelklasspersoner”, som har skrivit under uppropet.

Bara att hoppas att Mona Sahlin får resultatet så småningom och börjar fundera över  vad ”medelklassen” tycker egentligen och att hon slutar skylla sina högerpolitiska ambitioner på denna samhällsklass.

Så alla ni som är för jämlikhet och välfärd för alla skriv under uppropet.

/Kerstin

Jag betraktar mig som traditionell socialdemokrat på vänsterkanten, vilket väl de senaste 10 åren snarast motsvarat den politik som Vänsterpartiet stått för under denna tid. Jag antar dessutom att jag tillhör medelklassen (växte upp i lägre medelklass) och alla mina vänner och bekanta tillhör endera medelklassen, är lärare, socialarbetare, arbetar på kontor är konstnärer etc, eller är arbetare eller bönder. De senare är dock inte så många. Allihop befinner sig politiskt, som jag, på en obestämd vänsterkant och några är social- eller vänsterliberala (och mycket kritiska till dagens liberala parti). De värnar om offentlig sektor, de vill ha ett välfärdssamhälle som det såg ut före 1990. De vill ha en enhetlig skola för alla barn, goda daghem och god äldrevård. De vill ha pålitliga sociala försäkringar och de har aldrig klagat över skatterna. Nu handlar detta förstås delvis om att kaka söker maka och om människor som är gamla nog att minnas vad socialdemokraterna stod för en gång, liksom Folkpartiet. Man umgås förstås mest med människor som man har något gemensamt med. 

Varje gång Mona Sahlin talar om att Socialdemokraterna måste vinna över medelklassen, och drar politiken längre åt höger för att göra det, så undrar jag alltså vilken medelklass hon talar om.  Vad är det för människor som enligt henne tillhör denna samhällsklass? Alla dessa medelklassmänniskor och arbetare som jag känner anser att socialdemokraterna (liksom Folkpartiet) svek sina ideal från början av 90-talet och jag känner ingen som varit nöjd med högervridningen av dessa partier sedan skatteomläggningen i slutet av 80-talet ungefär. 

De flesta jag känner är dessutom högutbildade och det sägs alltid att det är de högutbildade som var och är för EU. Jag känner en enda person som varit EU-förespråkare alltsedan omröstningen. Alla andra i min bekantskapskrets har varit negativa till EU alltsedan omröstningen. De har insett vart det skulle bära hän. De har varit tillräckligt kunniga för att genomskåda propagandan och se vad EU-medlemsskapet skulle föra med sig.

Så ju mer jag funderar över det här, desto mer övertygad blir jag om att när Mona Sahlin talar om medelklassen och att ge den vad den vill ha, så talar om hon i stort sett om dem som gått på Handels i Stockholm. 

Har det aldrig slagit Mona Sahlin att en stor del av denna av henne omtalade medelklass har sina rötter i arbetarklassen, består av människor som är mycket medvetna om att de fick chansen på grund av den traditionella socialdemokratiska jämställdhetspolitiken och som därför stödjer, eller rättare sagt stödde, denna politik, så länge den fördes av S? Åtminstone gäller det väldigt många av dem som är över 45-50 och som vet hur socialdemokraternas politik har förändrats de senaste 25 åren, och de är ju också en del av väljarkåren och en som är ganska stor, så stor att de flesta politiker klagar över dess storlek.

Jag är rädd att Mona Sahlin, som är politisk broiler i kubik och som väl aldrig skött ett vanligt arbete i hela sitt liv, har alldeles för dåliga insikter i hur de socialdemokratiska väljarna tänker. Många är trogna sitt parti men det finns gränser bortom vilka alltfler av dem börjar ge upp.

Dessutom är det förstås så att många av de yngre, de som är under 40-45, inte vet, eller i varje fall inte inser, vad traditionell socialdemokratisk politik har inneburit för deras föräldrar (dvs för min generation) och också för dem själva.  De har aldrig sett en mer jämlikhetsinriktad socialdemokratisk politik. De förknippar socialdemokratisk politik med dåliga skolor, med enorma löneskillnader, med nedskärningar i offentlig sektor, nedskärningar på kostnader för barnen, med privatiseringar, med sänkning av skatterna för de bäst ställda, med arbetslöshet, alltså med sådant som Göran Perssons s.k. saneringspolitik ledde till. Dessutom har de indoktrinerats att tro att det tidigare stabilt socialdemokratiska Sverige var så fruktansvärt ofritt, ja att vi alla levde i ett Sverige som var som gamla Östtyskland. De har ju ingen aning om att socialdemokratisk politik istället en gång frigjorde de flesta av oss och gav oss möjligheter och friheter som våra föräldrar aldrig kunnat drömma om. De vet ju inte att vi i  flera avseenden hade större frihet som unga än dagens ungdomar har, även om vi inte hade friheten att välja mellan dyrare elbolag och de vet inte att det kulturella utbudet var större för 30 år sedan än det är idag.  

Nu försöker Mona Sahlin reparera eländet genom att föra  mer av den politik som de äldre socialdemokraterna aldrig har velat ha, och som de yngre med stor sannolikhet inte förstår den långsiktiga innebörden av. Jag är övertygad om att det är helt fel väg att gå och att hon därmed bara öppnar vägen för extremhögern och dömer sitt eget parti till att bli ett betydligt mindre och totalt meningslöst mittenparti. Vi behöver inte fler mittenpartier.

/Kerstin

Länkar:

- Gemensam välfärd, Miljöförbundet Jordens vänner

- Budkavle för  välfärd

Suck!

Kan Mona Sahlin överhuvudtaget inte tänka tanken att en politik för jämlikhet, arbete åt alla och för ett gott försäkringsskydd åt alla samt ett värnande om vår gemensamt ägda offentliga sektor, skulle kunna förhindra att SD:s får alltfler röster? Tydligen inte. Så istället väljer hon att föreslå att S går samman med något eller några av de borgerliga partierna för en fortsatt borgerlig utslagningspolitik, om SD kommer in i riksdagen – en politik som garanterat kommer att samla ännu fler röster till SD framöver. Hur det skulle se ut vid valet 2014 om en sådan regering tog över 2010 vågar jag inte ens tänka på. Kan inte säga att hennes senaste utspel gjorde mig mer optimistisk inför framtiden alltså – tvärtom. Förslaget är så galet det bara kan bli.

Sagt det förr: Mona Sahlin är en katastrof för socialdemokraterna – finns det inga i partiet som kan tänka och som förstår något? Jag tycker mig skymta några, men de har uppenbarligen inte majoriteten inom partiet bakom sig. Ytterligt sorgligt.

/Kerstin

Länk:
- Sahlin varnar för politiskt kaos, GP
- Är politiker dumma i huvudet. Politikerna och högerextremismen, Svensson
- Mona Sahlin – sosse  ända upp i pannbenet. Ända in i kaklet, Kilden & Åsman

Inför förra valet önskade jag mer än innerligt att de borgerliga skulle förlora valet. Det gjorde de inte och det blev precis så förfärligt som jag anade att det skulle bli: ett snabbt, energiskt och målmedvetet nerrivande av vad som fanns kvar av jämlikhet, den allmänna välfärden och ett framadministrerande av det gamla klassamhället.

Nu står vi snart inför ett nytt val igen men den här gången känner jag ingenting för att försöka verka för någondera sidan eftersom jag inte ser någon skillnad mellan blocken och vet sedan tidigare, att när socialdemokraterna har kommit tillbaka till makten igen efter en period med borgerligt styre så har de bara fortsatta i tagentens riktning, den riktning som de borgerliga utstakade. 

När nu Mona Sahlin förklarar att den viktigaste gruppen att nå är den s.k. “medelklassen” och man förstår att med det menar hon egentligen den övre medelklass som bor i Stockholms innerstad, då känns det inte speciellt inspirerande att tala för hennes parti eller för den rödgröna allians som hon numer företräder.

Eftersom det dessutom inte finns något annat alternativ, då både MP och V gått i personalunion med S och Lissabonavtalet dessutom börjar gälla från första december, med i grundlag inskriven nyliberal ekonomisk politik, en politik som omöjliggör traditionell socialdemokratisk jämlikhetspolitik och en stor offentlig, utjämnande sektor, så vad gör man? Hur ställer man sig?

Jag vet inte, men för första gången i mitt numer ändå rätt långa liv syns mig alternativet att inte rösta alls som det närmast till hands liggande. Tanken att jag inte skulle rösta har aldrig tidigare slagit mig. Men jag ser ingen demokrati så långt ögat når längre och jag betraktar Mona Sahlin som en av dem som sålde ut Sverige, demokratin, jämlikheten och välfärden och har av det skälet svårt att tåla henne. För, som Mikael Nyberg skriver om saken:

På samma sätt med det demokratiska underskottet: det är ingen defekt, det är vitsen med bygget. Med EU:s hjälp frigör sig samhällets överdel ur den nationella demokratin och ett århundrade av eftergifter för folkliga krav. (Stoppa stormaktsbygget)

Eller som han skriver om hur staterna försöker ta “oss” ur den nuvarande ekonomiska krisen:

Tvärtom, det borgerliga samhällets styresmän fortsatte att med offentliga medel stötta de största kapitalen, och de förenade sina avregleringar och privatiseringar med en strävan att frigöra statsmakten ur demokratiska och rättsstatliga restriktioner. (Det kommer ingen skänk från ovan )

Kort sagt, det finns inte mycket som påminner om demokrati och rättsstat längre. Och man har tagit detta ifrån oss medelst lurendrejeri. Men visst, dagens greker saknar inte de skogar som de gamla grekerna förödde. De har aldrig sett annat än det land de lever i nu, så för framtida generationer kanske det hela blir acceptabelt. Det man inte vet något om det saknar man ju inte. Jag vet emellertid vad vi förlorat, bit för bit och nu definitivt. 

Så ett sista citat från Mikael Nyberg, angående de återkommande kraven på försämrad anställningstrygghet och ännu mer makt åt de ekonomiska eliterna, (som gäller även för den politik som EU ska föra enligt sin nya grundlag):

Nationalekonomens omtanke om ”marginalgrupperna” är av samma slag som regeringens bekymmer över ”utanförskapet”. Det handlar om att spela ut olika delar av arbetarklassen mot varandra. Till A-laget säger kapitalets företrädare: hjälp oss att klämma åt alla dessa svartjobbare och bidragstagare som inte gör rätt för sig. Till B-laget säger de: låt oss tillsammans beröva de privilegierade deras feta löner och fasta anställningar.

De högsta företrädarna för arbetarrörelsen, den så kallade, spelar med i spelet. Hur man enar arbetarkollektivet i kamp för gemensamma intressen har de för länge sedan glömt. (”Tänk på de arbetslösa – låt oss lättare få sparken)

/ Kerstin

Länk:

- Mona Sahlin – sosse  ända upp i pannbenet. Ända in i kaklet, Kilden & Åsman

Psykiatriker brukar anse att psyket i grunden handlar om fysiologiska processer. Ja de flesta vetenskapsmän anser nog att allt mänskligt i grunden handlar om biokemiska processer i kroppen eller i hjärna och nervsystem. Av det skälet har den medicinska vetenskapen sökt och sökt efter de biokemiska medel som ska förändra eller påverka psyket i önskad riktning.

Alltså stoppar de i deprimerade patienter ett biokemiskt preparat (SSRI ex) som de antar fungerar si eller så i hjärnan, påverkar hjärnans och nervsystemets sätt att fungera så att patienterna slutar att känna sig deprimerade ex. Så långt resonerar de ju konsekvent (även om de oftast inte alls vet hur de preparat de stoppar i folk faktiskt fungerar). Känner sig patienterna gladare/nöjdare, så bra, då fungerar medlen.

Ibland resulterar de praktiska försöken med sådana här preparat i att forskarna/psykiatrikerna föreslår en tänkbar orsak till att preparaten fungerar som tänkt. Ibland utgår de från en hypotes om saken, skapar ett biokemiskt preparat som de tänker sig ska fungera bra mot depression och börjar testa det. Ibland har läkemedelsjättarna redan ett preparat som inte fungerar för vad det var tänkt emot och som de börjar experimentera med mot andra åkommor, verkliga eller inbillade. Ibland uppfinner de en sjukdom att använda deras preparat mot. De moderna antidepressiva  medlen antas påverka serotoninhalten i hjärnan så att patienterna blir mer harmoniska, mår bättre. Fortfarande resonerar de konsekvent även om de inte alltid har rätt.

Nu visar det sig att en del människor inte alls reagerar som teorin säger att de ska reagera på preparaten de börjar äta. Då börjar läkare och psykiatriker ofta experimentera vilt, genom att skriva ut mer av preparatet som patienten blev sämre av, genom att byta till ett annat eller lägga till ett eller flera andra preparat också, i värsta fall rekommenderar de till slut ECT (elchocker). Därmed vet de inte alls vad som händer med patientens biokemiska system. I det stadiet klampar de omkring i människors nervsystem som elefanter i en porslinsbutik. Nu sysslar de med ren Trial and Error. Spelar Gud med patienterna som intressanta spelbrickor.

Ibland blir patienterna vanvettigt dåliga när de försöker sluta äta preparaten, eller efter ECT-behandlingar. Både i det fallet, och när patienter klagar över påfrestande biverkningar av medlen de får, börjar inte så få psykiatriker och läkare att tala om att patienterna ”bara upplever” det ena eller det andra, ”bara inbillar” sig det (ex. Håkan Odeberg, se förra inlägget). Här övergår de till att betrakta psykiska känslor och/eller upplevelser som något andligt, substanslöst som något som ”inte är verkligt”. De här ”inbillningarna/upplevelserna” beror absolut inte på de medel patienterna äter alltså finns de inte.

Inbillning verkar i psykiatrikernas och läkarnas föreställningsvärld plötsligt vara något icke-fysiologiskt, något man inte behöver ta på allvar. Men, varför är i så fall inte också den ursprungliga depressionen bara ett ”andligt icke-fysiologisk fenomen”, en ”ren inbillning”? Varför är patienters ”upplevelser”, ”känslor” eller ”inbillningar” något man inte har anledning att bry sig om, något som kan bortförklaras som något som inte har med hjärnans och nervsystemets biokemi att göra, när de förskrivna preparaten inte fungerar eller fungerar på ett helt annat sätt än de ska göra enligt teorin? Hur kan psykiatriker undgå att fundera över vad sådana här upplevelser beror på, istället för att bara förklara bort dem som icke-intressanta, icke-adekvata, icke existerande fenomen, till skillnad från känslan av att vara deprimerad?

Alldeles givet är alla känslor och upplevelser grundade i biokemiska processer i kroppen så det borde vara omöjligt för psykiatriker och läkare att bortförklara somliga upplevelser som varande något annat, något irrelevant. De borde, om de vore någotsånär konsekventa, ta de biverkningar som patienter berättar om, som lika verkliga och fysiologiskt betingade som den ”depression och nedstämdhet” de tror sig lindra eller bota.

Men – om man kan diagnosticera en person som schizofren, på grund av dennes upplevelser, inbillningar eller hallucinationer, då finns det preparat att sätta in. Somliga läkare tar också till dessa preparat när patienterna klagar på allvarliga biverkningar av SSRI-preparat,  som då betraktas som närmast hallucinatoriska. Somliga psykiatriker är konsekvent korkade alltså, andra är  korkat inkonsekventa.

/Kerstin

PS: När man endast hade bensodiazepiner att sätta in som lugnande, som var gravt beroendeskapande, då kallades patienterna läkemedelsbehövande ända tills de behövde så stora doser att läkarna inte kunde skriva ut så mycket som de behövde. Därför skaffade sig många recept från flera olika läkare. När detta hände betecknade man istället patienterna som ”läkemedelsmissbrukare”. Felet var inte läkarnas eller läkemedelsindustrins, det var patienternas. Psykiatriker i allmänhet har alltid betraktat sig som gudomligt felfria.

Länkar:

Uppdrag granskning, svt 1

 Fick ECT – mot sin egen vilja, Uppdrag granskning, svt 1

 Uppdrag granskning, del 13 av 16, svt-play

 Snärjd av vetenskap och beprövad erfarenhet, Ove Carlsson

Pillret : en berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader, Ingrid Carlberg

Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost

Piller och Profiter, John Virapen

Tittade på reprisen av  senaste Uppdrag granskning i kväll. Det handlade om elchocker, metoden som kommer tillbaka stort. Användningen av metoden att bota depressioner har fördubblats sedan år 2000, förra året slogs rekord med 45.000 elchockbehandlingar (ECT). Sverige och övriga Norden ligger på topp i världen vad gäller antalet elchocker. Detta är mer än anmärkningsvärt med tanke på hur ofantligt effektiva och livräddande man påstått att SSRI-preparaten är. Vore de verkligen det skulle man naturligtvis inte anse sig behöva ge människor elhocker för att bota deras depressioner.

Första frågan är alltså: Hur effektiva var nu SSRI-preparaten? Har man hyst överdriven tilltro till deras effektivitet månne? Det var i så fall inte första gången verkan och välsignelsen av ett psykiatriskt preparat har överskattats de första tio åren efter att det har introducerats. Tvärtom har detta varit fallet med alla sådana preparat alltsedan början av 1900-talet.

Nästa fråga är: Blir somliga mer deprimerade och mår sämre av de SSRI-preparat de äter? Somligt tyder på att detta åtminstone gäller för en del människor. Som vanligt hävdas, från psykiatrikerhåll, att sådant inte förekommer och trots att många människor genom åren har rapporterat om allvarliga, ibland hemska biverkningar av alla möjliga slag. Vi kan vara ganska säkra på att  de som utsätts för ECT-behandling stått på ett, troligen flera, SSRI-preparat en längre tid innan ECT-behandling rekommenderas.

Problemet är dock att psykiatriker nästan undantagsvis bortförklarar biverkningar som inbillning eller som förorsakade av den ”underliggande” psykiska sjukdomen. Problemet för dem som drabbas av biverkningar, eller av utsättningsproblem, förvärras sedan av att de  redan diagnosticerats som psykiskt sjuka. Därmed behöver läkare och psykiatriker inte tillmäta deras utsagor något som helst värde, ingen som helst trovärdighet, så till slut rekommenderas de ECT-bhandling. Och så här har det fortgått under hela 1900-talet, från preparat till preparat.

Ja det finns människor som lurats att ta medel mot psykisk sjukdom, trots att de sökt läkare för rent fysiologiska åkommor, som prostatabekymmer eller värkande muskler, och som inte varit det minsta psykiskt sjuka eller deprimerade, och som sedan mått väldigt dåligt av dessa mediciner. När de berättar för en läkare att de mår dåligt av de preparat de fått uskrivna till sig så är de inte trovärdiga ”för de måste ju ha fått preparaten på grund av psykiska besvär”. Det hjälper dem inte att så inte varit fallet. Börjar man en gång använda benso eller SSRI så är man sedan en icke-människa, ett psykiatrisk fall enbart, utan egen tankeförmåga, utan att kunna uppleva något verkligt, allt som de här människorna ”upplever” blir, i pykiatrikerns hjärna, fantasier, hjärnspöken eller inbillning.

Minnesstörningar av ECT

Nu påvisar alltså Uppdrag granskning att en del människor drabbas av allvarliga minnesstörningar av ECT, så allvarliga att de inte längre kan klara sina arbeten. Många psykatriker gör som vanligt – förnekar att deras behandling, ECT i det här fallet, kan ha några som helst obehagliga eller allvarliga biverkningar. Psykiatriker och läkare är Gudar, de vet, ingen annan är begåvad med tankeförmåga eller analysförmåga.

Psykiatrikern  Håkan Odeberg säger i slutet av programmet att han ”inte har någon kunskap” om några bestående minnesstörningar av ECT. Trots detta skriver han i en skrift till kolleger att ”vissa patienter inte återhämtar sig helt och att det finns belägg för bestående minnesstörningar”. Men, detta, tycks han mena, är vad andra anser, själv har han inte sett några sådana effekter av ECT och han klassar uppenbarligen inte ens andra psykiatrikers erfarenheter som ”kunskaper”. Sådana har bara han själv. Han säger, i programmet att ”vissa upplever att…men han tror inte….” Det vill säga, deras ”upplevelser” kan inte tillmätas betydelse, underförstått: De är ju inte psykiskt tillräkneliga. Hans tro är mycket mer tillförlitlig. Han ”ser inte att det är vetenskapens ståndpunkt att ECT ger permanenta skador”. Alltså informerar han inte patienterna, i den skrift han skriver till dessa, om några risker för långvariga minnesstörningar.

Lyssna på programmet, Odeberg vrider sig som en mask och tänker noga igenom vad han säger innan han svarar på de frågor han får, för att få till ett försvar för åsikten att ECT inte ger några allvarliga biverkningar. Det han säger kokar ner till : Jag har inte sett några sådana skador, alltså tror jag inte att de förekommer. Vetenskap och kunskap är vad jag tror och vad jag anser att mina erfarenheter säger mig och patienternas ”upplevelser” ser jag inga skäl att bry mig om, inte heller andra psykiatrikers åsikter eller erfarenheter. Deras upplevelser  är inte heller trovärdiga och inte vetenskap.

Tacka 17 för att en massa psykiatriker  inte ser några negativa effekter  av ECT, eller för den del av SSRI eller benso (detsamma gäller ett inte ringa antal vanliga läkare som skriver ut SSRI lite hur som helst). De vägrar ju tro på patienter som berättar om negativa biverkningar. Detta har även jag sett så många exempel på sedan min mamma drogades ner av flera läkare för snart 10 år sedan, att min tilltro till läkare och det medicinindustriella komplexet är mycket nära noll idag. Det här etablissemanget sysslar alldeles för mycket med att lura människor, i akt och mening att tjäna pengar.

Det finns dock psykiatriker som har civilkurage nog att hävda att man inte bara kan bortförklara effekter av ECT som flera olika patienter, oeberoende av varandra, berättar om. Johan Stiernstedt, som också medverkar i programmet, är en sådan psykiatriker. Sådana psykiatriker verkar vi inte ha gott om dock för psykiatrins historia är inte vacker, för att uttrycka det milt.

Nu kan det finnas många människor som anser sig hjälpta, både av ECT och av SSRI och då är ju allt väl, men det finns också människor som anser att de hamnade i helvetet på grund av behandlingar av det här slaget. De ska också tas på allvar och varje människa har rätt att själv ta ställning vilka risker de vill ta för vilka eventuella fördelar. Det är inte läkaren som ska bestämma den saken åt dem. Det är inte läkare och psykiatriker som ska spela tärning om mitt liv och om min framtid, även om de tror att risken för negativt utfall är ganska liten. Det är patienten som själv ska bestämma den saken – och på grund av korrekt information, inte på grundval av läkares eller psykiatrikers personliga tro.

/Kerstin

Länkar:
Uppdrag granskning, svt 1
Fick ECT – mot sin egen vilja, Uppdrag granskning, svt 1
Uppdrag granskning, del 13 av 16, svt-play
Snärjd av vetenskap och beprövad erfarenhet, Ove Carlsson
Pillret : en berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader, Ingrid Carlberg
Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost
Piller och Profiter, JohnVirapen