september 2007


Politik/ekonomi09/09 03:30

Det är en ruggig prick man fått till partiledare inom fp. DN:s karaktäristik av honom är inte så lite skrämmande, samtidigt som den förklarar en hel del av den mannens politiska bravader. Man kan läsa mycket mellan raderna i den här artikeln om Rottingmajoren.

Längre än så här kan folkpartiet inte komma från Bengt Westerberg, som jag kände i min gröna ungdom och som verkar vara Björklunds raka motsats. Westerberg var sant socialliberal.

Björklund, kravliberalen, har mer gemensamt med de liberaler som i mitten av 1800-talet talade om att man inte skulle hjälpa de fattiga, för då fick de för många barn, sådana där som degenererade folkmaterialet, som menade att de som slogs ut i konkurrensen skulle slås ut för det var i enlighet med naturens lagar, med den nyligen presenterade evolutionsteorin (1959 1859). Herbert Spencer kan ses som en typisk representant för denna liberalism.

Socialliberalismen kom senare, då allt fler liberaler insåg vilket fullkomligt omänskligt samhälle den ohämmade kapitalismen ledde till, med dess grymma konkurrens och utslagning av människor. Det var därför socialliberaler kom att kämpa sida vid sida med den framväxande socialdemokratin, för utbildning för alla, för en allmän och även kvinnliga rösträtt, mot rasism etc.

Länk:

En officer och ­gentle­man?, DN

Massmedia09/09 02:57

Har för andra gången kikat in på Sveriges mest lästa blogg och den här gången läste jag några inlägg samt ett antal kommentarer. Måste nog instämma i Reinfeldts uppfattning om svenska folket trots allt. Både inläggen och kommentarerna övertygade mig :roll:.

PS 11/9:
Jag talar förstås om en viss Schulman och hans Aftonbladsblogg, så att inte missförstånd uppstår.

Länk:
Motvallsbloggen, Moderaterna – parodi på sig själva, 6/9

Forskning/vetenskap&Livsfrågor09/09 00:32

Såg ett program på TV i kväll, om en hjärnskadad ung man som var otrolig att spela piano. Han klarar inte av att klä sig, klarar inte de enklaste saker och kan varken läsa eller skriva, men så han spelade. En helt otrolig kille i det avséendet.
Så här skriver SvT om honom i presentationen till programmet:

Musikgeniet
Derek Paravicini är blind och autistisk sedan födseln, kan inte räkna till tio eller skilja höger från vänster men är en av världens största musikaliska talanger. Han har absolut gehör och spelar vilken låt som helst efter en enda lyssning.

Det här får mig att tänka på de vetenskapliga modetrenderna, vad gäller människans natur och frågan om gener och miljö. Nå, i den här killens fall handlade det om en skada efter födelsen, inte om gener, men det spelar inte så stor roll. För 75 år sedan hade han satts undan på någon institution och sannolikt inte kunnat prata ens och hade han fötts i Tyskland på tjugotalet hade han förmodligen blivit avlivad under Hitlerepoken, av de hjälpsamma läkare och psykiatriker som ville skona det tyska folket från degeneration. Många sådana såg Hitlereran som deras chans att förverkliga eugeniska program, som för dem måste ha varit av rent ”drömlik” karaktär.

Förutsättningen för att människor i Dereks situation alls ska få utveckla någon förmåga är förstås tron att de kan utvecklas – i något avséende. Förutsättningen för att de ska få göra det är föreställningen att alla människor har något värt att ta vara på och utveckla, att miljön är viktig och anpasssas till människornas förutsättningar alltså. Så länge man trodde att alla betéenden var medfödda och att somliga bara rätt och slätt var begåvade från början, medan andra var ohjälpliga, försökte man förstås inte ens utveckla dem som man stämplade som ”mindervärdiga” eller ointelligenta. Ingen försöker ju något som han/hon är övertygad om omöjligheten av.

Går vi tillbaka till början av 1900-talet så trodde experterna, läkare, psykiatriker och biologer, ofta att den stora majoriteten av mänskligheten inte kunde klara av en skolgång utöver folkskolan och att endast de allra intelligentaste, dvs de rikas barn, kunde klara av att ta studenten. Så fort behaviorismen kom på modet, vilket egentligen inte hände förrän efter andra världskriget, började man organisera allt högre och bättre utbildning för allt fler och se, det var mycket riktigt många fler som klarade sådan. Efter 1950-talet har man upptäckt att även barn med Downs syndrom kan utvecklas långt bortom vad man ens kunde föreställa sig tidigare.

Själv är jag bara så otroligt tacksam att jag föddes under den epoken under 1900-talet då behaviorismen dominerande betéendevetares tänkande och innan biologismen hade gjort come back, som den gjorde under 1980-talet. Jag ansågs nämligen vara ett hyperaktivt barn och hade jag varit liten idag har jag med stor sannolikhet blivit diagnosticerad som ett ADH/DAMP-fall. Som det nu var ansågs jag bara besvärlig i skolan eftersom jag hade så otroligt svårt att sitta stilla och lyssna, och på den tiden var det ju vad man skulle göra från första klassen. Kunde man läsa, fattade man snabbt, ja då blev skolan en plåga från första dagen och då var det svårt att sitta som en zombie i bänken hela dagarna medan man lyssnade till de där stackarna som fröken tragglade bokstäver med timme ut och timme in.

Men mest synd var det om mina föräldrar som aldrig fick sova.

Kommer också att tänka på programmet om professor Gillberg, som gick i TV för några år sedan, och då en av hans medarbetare, minns dessvärre inte hans namn, förklarade att det i stort sett bara var barn från socialgrupp III som drabbades av ADHD/DAMP. Fan tro’t.

Länk:
Se/hör Derek Paravicini spela på en video

Politik/ekonomi07/09 15:12

På mindre än ett år, läser jag på DN-debatt, har nu tre moderata statsråd avgått ur regeringen. Oundvikligen, sägs vidare, kastar det sin skugga över Fredrik Reinfeldts ledarskap.

En ännu mörkare skugga faller dock över honom därför att han inte sparkade ut ytterligare minst två ministrar, de där männen som hade begått samma synder som kvinnorna som fick gå, och inte minst för att han inte avgick själv – av samma orsak.

Högern förnekar sig inte.

Länkar:
”Reinfeldts regeringskris ett dubbelt misslyckande”, DN
Reinfeldt i blåsväder – fram med tsunamibanden igen, Motvallsbloggen 29/1 – 07
Hur var det nu med Reinfeldts serbiska barnflicka?, Motvallsbloggen, 6/2 07
Dags att mobba Danielsson igen, Motvallstanten/animation, 2/2 – 07

Politik/ekonomi&Vård/omsorg07/09 02:37

Tillsatser gör barn hyperaktiva läser jag i DN. Fantastiskt – hjulet uppfinns gång på gång. Det här sade en amerikansk läkare och forskare, som hette Ben F Feingold, år 1973. Jag läste om saken redan då.

Hans förslag ansågs förstås farligt för barnen (läs: industrin och framför allt biokemiföretagen/läkemedelsföretagen) så han kritiserades naturligtvis av andra forskare. Redan på den tiden hade man i USA börjat att utfordra hyperaktiva barn med narkotiska preparat (amfetamin). Det här var på den tiden då biologismen var helt out of date och innan nybiologismen hade gjort sitt segertåg över Västvärlden, som den började göra under 1980-talet så sjukdomarna ADHD/DAMP var ännu inte uppfunna och jag tror inte att man på den tiden kunde tvingas medicinera sina s.k överaktiva barn, som, vad jag förstår, är fallet i USA idag.

Länk:
Tillsatser i godis ökar risk för hyperaktiva barn, DN
Feingold Association of United States
The Feingold Diet Dubious Benefits, Subtle Risks
Fler barn får amfetamin, DN 7/6 2003

Politik/ekonomi&Vård/omsorg07/09 00:33

Programmet Tendens, om det amerikanska sjukvårdssystemet (del 1) som sändes första gången 5/9 men i en repris för en stund sedan, alltså 6/9, borde alla som går till valurnor lyssna på. Gå alltså till SR:s hemsida och lyssna på programmet. Nästa del kommer på vanlig Tendenstid nästa vecka. Missa inte programmen. Det här berättar man nämligen inte för oss i våra profithungrande massmedia.

Det är en förfärlig bild av amerikansk sjukvård man får. Det är så här det blir när man låter profiten ta över inom sjukvården, som ett antal personer, både svenskar boende i USA och amerikaner boende i Sverige sade, alltså när man gör som man bara börjat göra i Sverige de senaste 10 åren, låter stora multinationella företag tjäna pengar på vår olycka.

Det är det här systemet som alliansregeringen och andra glada och totalt egotrippade barnrumpor, som kallar sig nyliberaler och libertarianer, har i kikaren. Vår nuvarande regering tar ytterligare och jättekliv i den riktnignen, under ett fagert tal om valfrihet och lägre skatter, men även med föraktfulla yttranden om trygghetsnarkomani och om den lilla människans eget ansvar.

Tjänar du inte tillräckligt för att kunna betala för din egen vård då ska du inte heller ha någon sådan – såsom i USA så ock i ett framtida Sverige . Får du inget arbete som ger dig råd att betala, sjukförsäkringar eller sjukvård – då är det ditt eget fel – ja alltså, om det inte vore för att regeringarna de senaste 15 åren medvetet hållit uppe arbetslösheten och alliansregeringen dessutom just nu tar de första stegen för radikalt sänkta löner för många svenskar, men detta klargör inte alliansregeringen förstås. Det sade de faktiskt intenting om före valet.

Blir du sjuk så är det givetvis också ditt eget fel, men du kan ju alltid be att du får behålla hälsan – och precis det gör mängder av amerikaner. Inte underligt kanske att så många av dem är gravt troende. Gud är ju den ende de kan hoppas på. Det skulle man ju förstå om han hade en sedelpress och delade ut sedlar till behövande, men det har han ju inte.

Vi är alltså i snabb takt på väg tillbaka till den tid som Joe Hill besjöng med orden: You’ll get pie in the sky when you die!

Länk:
Tendens, P1. 5/9 kl. 11.03
Vårdval drabbar utsatta områden, SvD

Politik/ekonomi06/09 01:11

Man förstår ju att eliterna börjar få behov av ett nytt högerparti, nämligen det som Maud Olofsson har gjort om centerpartiet till (läs Morgan Johanssons träffande karaktäristik av centerpartiets totala skinnömsning), med tanke på vad högerpartiet har blivit.

Vi fick en regering efter valet med en högerpartistisk (= moderat!) handelsminister som privat sysslade med brottslig verksamhet. Vi fick en moderat minister med ansvar för public service, därmed för TV, som inte hade brytt sig om att betala TV-licens på drygt 15 år (eller var det 16?). De fick gå efter massmediadrev. Vi fick behålla tre manliga moderata ministrar med ungefär samma syndaregister. Vi har en moderat statsminister som anser att han regerar över ett mentalt efterblivet folk. Dessutom har vi en utrikesminister som stått i sold hos en krigförande stormakt (eller två) – lobbat för den ena maktens krigande, ja som av allt att döma, fortfarande gör det.

Nu får vi tydligen en försvarminister, Tolgfors, som är en gammal vapenvägrare och eventuellt får vi en handelsminister, Anna Kinberg Batra, som anser att stockholmare är mycket mer intelligenta än folk ute i landet.

Moderaterna är rena parodin på ett politiskt parti och på ett regeringsparti. Arma det folk som styrs av sådana människor – eller vad man nu ska kalla dem.

PS: Lovade förresten Maud Olofsson att hon skulle göra om centerpartiet till ett extremhögerparti efter valet? Jag kan inte direkt erinra mig att hon gjorde det, även om jag började misstänka det redan när centerpartiet sålde alla sina tidningar.

Länkar:
Morgan Johanssons blogg, Frihet och jämlikhet
Sten Tolgfors, DN
Kinberg Batra ny handelsminister, SvD
Centerpartiet slår två flugor i en smäll, Motvallsbloggen 26/10 2005

Ideologier/propaganda&Massmedia&Politik/ekonomi04/09 02:54

Forts från del IV

Hur kunde det som hände i Tyskland hända?
Jag växte upp med föräldrar som var starkt antinazistiska och med en far som var mycket intresserad av krigshistoria, ett intresse som jag därmed ärvde. Under hela min uppväxttid frågade jag mig hur det som hände i Tyskland kunde hända. Idag vet jag hur de kunde hända, och det skrämmer slaget på mig, i synnerhet som jag ser samma processer i verksamhet idag, fast det inte längre är judarna som förhånas och skuldbeläggs utan invandrare i allmänhet men muslimer i synnerhet. Det handlade då som nu om propaganda, en enveten och ihärdig sådan. Den gången fick människor lära sig att det var judarnas fel att man hade det dåligt i Tyskland och att judarna ingick i en världsomspännande konspiration, som dessutom var kommunistisk, för att ta över världen.

En otäck AHA-upplevelse
När massmedia hade hetsat mot flyktingar och invandrare något år hände något som fick mig att förstå hur det som hände i Tyskland kunde hända. Svaret gavs mig i blixtbelysning och som en momentan och mycket obehaglig aha-upplevelse.

Jag arbetade vid den tiden som lärare i svenska för invandrare (sfi). Det hade jag gjort i två perioder mellan åren 1974 och 1992, sammanlagt 12 år. Under alla år, före 1990, hade människor alltid blivit positivt intresserade när mitt yrke kommit på tal: ”Det måste ju vara intressant att få träffa människor från olika världsdelar och kulturer – det måste vara stimulerande att arbeta med människor med så olika erfarenheter”, etc. Det var det, svenska för invandrare är nog det roligaste och tacksammaste (men också det mest arbetssamma och påfrestande) arbete jag haft (om man bortser från kommunala chefer och deras ibland stora inskränkthet). Så jag kunde berätta lite om mitt spännande arbete.

Men nu, omkring 1991, hände något och det hände ganska plötsligt. När jag vistades i sammanhang där människor inte visste vilket yrke jag hade, och blev tillfrågad om den saken, började reaktionerna bli helt annorlunda. Man började ganska omgående tala om annat. Det kunde bli en pinsam tystnad. Några få kunde fälla småironiska kommentarer som: ”Jaha, du är en av dem vi betalar onödiga löner till”, mm av liknande slag. Denna reaktion hade jag aldrig någonsin mött tidigare.

Det dröjde inte länge förrän jag började känna rent obehag inför frågan om vad jag arbetade med. Då hade ändå ingen varit riktigt ordentligt otrevlig mot mig pga av mitt arbete, människor hade bara signalerat ett visst ogillande, ibland på ganska subtila sätt ibland tydligare, och jag upplevde plötsligt inga positiv reaktioner längre.

En dag hände det, jag begick judasförräderiet. På frågan om vad jag jobbade med svarade jag inte ”svenska för invandrare”, som jag alltid sagt tidigare, utan ”jag är lärare i svenska”.

Pang! Insikten slog ner i mig som en blixt.
Jag hade inte mer än uttalat de här orden så insåg jag vad som hade hänt. Jag hade låtit mig påverkas, låtit mig tystas, jag kröp fegt undan risken för att skapa en lite obehaglig stämning. Insikten blev total, påtaglig och den kröp in under skinnet på mig: Människor i Tyskland hade tystnat långt innan det blev farligt att försvara judar eller säga emot när andra spred sina fördomar omkring sig. De icke-fördomsfulla tystnade helt enkelt för att undvika lite socialt obehag. Det var en mycket otrevlig upplevelse. Så lite behövs det för att tysta kritiska röster i tider av drev. Vi har sett en del av detta i bloggvärlden ex. där några massmedia bara behöver skriva lite negativt om någon, så drar även bloggdrevet igång och det utbryter ren och offentlig mobbing av enskilda, utpekade människor.

I detta sanningens ögonblick bestämde jag mig för att aldrig tiga mer, inte bry mig om det eventuellt socialt obehagliga bemötandet, strunta i om jag förstörde stämningen. Jag skulle säga ifrån så fort rasismen stack upp sitt fula tryne. Det har jag gjort sedan dess, och det har kostat mig en del. Ett antal av dem jag tyckt om, som jag umgåtts med under många år, är inte längre mina vänner. Jag är rädd att jag är ganska opsykologisk men jag ska i alla fall dö utan att ha spelat med, utan att ha tillhört dem som teg, eller som försåtligt och verserat spred fördomar om människor från andra delar av världen, eller med andra religioner än vi är vana vid. Jag ska dö utan att ha tillhört dem som möjliggör något liknande det som skedde den gången.

Nå, allt var inte nattsvart. Där jag minst hade anat det träffade jag på en förstucken rasism, där jag inte hade förväntat mig det träffade jag på människor som hade resning nog att stå emot propagandan och att också säga ifrån, stötta mig när jag sade ifrån bland annat. En omvärdering av ett antal av mina bekanta resulterade min hållning i, i vissa fall till en sämre bild av vederbörande, i andra fall till en bättre.

Alla påverkas av massmedia, några mindre, de flesta mer
Vi är så lättpåverkade att det inte behövs mycket propaganda för att de flesta av oss ska låta oss ledas som dumma får. Det gäller oss alla, även om somliga är lite mer medvetna och därför inte faller i varje propagandafälla.

Varje gång jag skriver om hur mycket vi påverkas av massmedia brukar jag få en del sura kommentarer om att jag uttrycker folkförakt och att människor visst kan tänka själva. Visst, människor kan tänka. Problemet är vad man ger dem att tänka om och på, och hur man leder människors tankar i vissa men inte i andra riktningar. Desinformeras vi ständigt, och det är dessvärre fallet vad gäller våra massmedia, så tänker vi förstås fel. Ingen av oss vet hur det faktiskt ser ut på områden vi har dålig kännedom om. Det vi vet, eller tror oss veta, om sådana områden har vi oftast fått från massmedia, direkt eller indirekt.

Vad värre, många ser inte ens att det de faktiskt vet stämmer illa med vad massmedia skriver. De börjar till slut att tro vad massmedia skriver även om deras egna erfarenheter talar emot det som sägs i dessa. Så gjorde exempelvis Expressen en undersökning om svenskarnas attityder gentemot invandrare 1993. Det visade sig då att de allra flesta sade sig känna någon eller några invandrare, som de tyckte bra om och som de ansåg vara fina människor, samtidigt som de ansåg att invandrare i allmänhet var ett problem. Det vill säga undantagen känner man själv, den generella bilden av invandrare och flyktingar får man sig serverad i massmedia. Det är dock ett faktum att de allra flesta av våra invandrare och flyktingar är precis lika laglydiga, trevliga och mänskliga som vi svenskar är genomsnittligt, som de där vi känner själva alltså. Men detta kommer bort i rapporterna om de få problematiska invandrarna.
Ingen svensk kommer på idén att döma ut alla oss svenskar utifrån Hagamannen eller utifrån Malexandermördarna. Men om en invandrare begår ett liknande brott, då generaliserar vi gärna och anser att ”sån’a är de allihop”, trots att alla vi känner inte alls är sådana.

Idag får människor lära sig, från massmedia, att muslimerna är ett allvarligt hot mot oss, att de ingår i en världsomspännande konspiration, kallad Al Qaida, som hotar att ta över världen, och eftersom invandrade muslimer får så många barn dessutom, kommer de snart att ta över våra länder i kraft av att de utgör en majoritet. Överallt i världen där människor har fått god utbildning har de nedbringat barnafödandet ex. så den sista farhågan är förstås ren och skär dumhet. Dessutom har utbildning tenderat att sekularisera människor. De flesta blir allt mindre religiösa ju bättre utbildning de får. Men vill man skapa motsättningar, då ska man förstås förhåna muslimer, för då sluter de sig samman, blir ännu mer religiösa och dessutom börjar de att slå tillbaka. Unga invandrare har väl redan börjat göra det i viss utsträckning.


Men glöm aldrig att det var svenskar som började!

Länkar:
Del I
Del II
Del III
Del IV

Massmedia04/09 00:03

Såg den här TV-filmen om 60-talet, av Peter Birro tror jag. Det var ju inte precis mitt 60-tal och aldrig i hela mitt liv har jag sett så mycket rökande och överallt. Så där såg det helt enkelt inte ut, även om man rökte mer inomhus på den tiden. Man rökte inte när man sökte jobb, man rökte inte när man anställde folk, sjuksköterskorna på mottagningarna rökte definitivt inte, lärare rökte inte i skolkorridorer. Man rökte inte speciellt ofta ute på gatorna ens och man rökte inte på koncerter, i varje fall inte på någon som jag bevistade.
Till slut brast vi ut i gapskratt för varje cigarett som tändes i filmen, och det var en i varje scen. Det blev liksom ren parodi på rökande.

Det röktes kanske hasch i vissa kretsar, man jag har ännu i denna dag aldrig ens känt lukten av haschrök. Den ska visst lukta speciellt. Däremot dracks det vin, billigt vin, på parties och sammankomster under min studenttid, som dock inträffade några år senare än 1965. Jag var en lite överårig student, några år äldre än de flesta av studiekamraterna.

Sedan levde jag definitivt inte i en svart-vit värld, utan i en värld med lika mycket färger som dagens och dessutom med sol och ljus på dagarna, precis som numer. TV-filmer var visserligen svart-vita på den tiden, men sådär en 99,9% av alla vanliga spelfilmer som gjorts efter 1950 måste vara färgfilmer.

Två saker kände jag riktigt igen från 60-talet. Det ena var den ohejdade beundran för Amerika och föreställningen att allting därifrån var fantastiskt men den bröts av Vietnamrörelsen. Det andra var den Ingmar Bergmanska långtråkigheten. Filmen var ordentligt långtråkig, lika långtråkig som Bergmans. Ska svenska filmmakare aldrig komma ifrån detta långtråkighetssyndrom?

Jag hade roligt i min ungdom och tyckte inte alls att livet var långtråkigt då.

Länk:
”Upp till kamp”, tv -serie, DN

Massmedia&Politik/ekonomi03/09 02:21

Forts från del III

Attacker mot flyktingar och invandrare
Vi fick alltså se en formlig våg av attacker på invandrare och flyktingar åren 1989-1992. Fyktingförläggningar utsattes för attentat. Skinnhuvuden misshandlade och t.o.m. dödade invandrare och lasermannen började skjuta prick på invandrare, företrädesvis arabiska sådana.

Tidningen Metallarbetaren hade 1992 en artikel om antalet attacker av det här slaget (nr 6/1992). Man räknar upp 89 (med reservation för någon enstaka felräkning av mig) sådana attentat och våldsdåd, som genomförts från februari- mars 1989 t.o.m. december 1991. Det handlade om brandbomber vid flyktingförläggningar och utanför och i invandrares affärer och mot deras bostäder. Det var korsbränning i invandrarnas trädgårdar eller i närheten av deras bostäder, a la Ku Klux Klan. Det var misshandel av invandrare eller flyktingar och något eller några rena mord. Från augusti 1991 till januri 1992 sköt lasermannen elva personer, varav en dog och flera skadades för livet.

Det här hände redan innan den stora arbetslösheten hade slagit till. Den inträffade nämligen inte förrän efter hösten 1992, då kronförsvaret utarmade staten totalt och sånär resulterade i att flera av våra storbanker kursade, egentligen inte förrän in på året 1993 och senare. De första vågorna av allvarlig invandrar- och flyktingfientlighet berodde alltså inte på den ekonomiska krisen, även om det sannolikt var så att ett antal av dem som deltog i de här våldsaktiviteterna saknade arbeten. Den berodde istället och huvudssakligen på massmedias skriverier. De gav ungdomar, som kände sig utanför, en syndbock och möjligheten att föreställa sig att de egentligen var modiga och bara gjorde vad alla hade velat göra – om de bara hade vågat. Och nu passade nynazismen perfekt in i bilden, fast hatobjekten hade utökats med andra kategorier människor.

Allvarlig nynazism i Tyskland, bara pojkstreck i Sverige.
Det mest fantastiska vid den tiden var att de attentat, av samma slag, som förekom nere i Tyskland beskrevs som allvarliga politiska problem förorsakade av nynazister: ”Var man inte orolig över utvecklingen i Tyskland?” hördes svenska journalister undra. De svenska attentaten däremot, som sannolikt var lika många i relation till folkmängden, de beskrevs nästan undantagslöst som ”pojkstreck” i massmedia. De var inte politiskt oroande. I varje fall var inte journalisterna oroade av dem och detta trots att det nu även började förekomma allt fler hot mot politiker.

Massmedia drev nu politikerna framför sig, som de ofta gör. Resultatet blev en skärpning i flyktingpolitiken.

Ny ordning vad gällde flyktingmottagandet
Den socialdemokratiska regeringen hade, strax innan den fick avgå efter valet 1991, genomfört ytterligare förändringar i lagen vad gällde flyktingmottagandet. Man hade ju fortfarande det slutgiltiga ansvaret för flyktingmottagandet och nu ville man göra sig av med det totalt varför man inrättade en speciell nämnd som skulle besluta om vilka flyktingar som skulle få stanna och vilka som inte skulle få göra det. Detta lagförslag började gälla sedan den nya borgerliga regeringen tillsattes efter valet. Den borgerliga regeringen kom dessutom att ytterligare skärpa kraven, för att få stanna, högst avsevärt.

Främlingsfientligheten börjar öka, för första gången sedan 1967
Nu hade de nya invandrarfientiga stämningarna spritt sig och många människor började uttrycka främlingsfientliga åsikter. Så här skrev jag 1993 om den saken (icke publicerat tidigare):

Allting går svindlande fort just nu och under sommaren har jag till min förtvivlan fått uppleva hur människor‚ som jag betraktat som goda vänner och förnuftiga personer‚ skrattar gott åt rasistiska historier vars innebörd är att en bra kosovoalban är en död kosovoalban och att färgade flickor endast duger till en sak. Jag har också fått mig serverad en väl genomtänkt kulturfascism‚ en variant av den gamla rasismen som chockerar mig. Den klargjordes för mig av en välutbildad tekniker som visste att berätta att invandrarna är ofantligt mycket mer kriminella än svenskar och att detta beror på att de kommer från kulturer med så hårda levnadsförhållanden att man i dessa utan vidare sticker kniven i medmänniskor utan att anfäktas det minsta av dåligt samvete och sådana människor borde vi inte ta in i vårt land. Det var inte krigsskadade människor från krigsområden han talade om‚ försäkrade han‚ utan om vanliga människor från andra kulturer helt enkelt‚ där sådant var en del av kulturen.
………
De som skrattade gott åt rasistiska historier ansåg att jag var dum som protesterade och de kunde inte se någon skillnad mellan dessa historier och norgehistorierna som gick för några år sedan. De var ju bara kul. Att norgehistorierna inte gick ut på att endast en död norrman är en bra norrman eller att norska flickor endast dög till en sak‚ att norgehistorierna handlade om att driva med folk i ett land som gått om oss, ekonomiskt, det var oväsentligt. Man vill inte se skillnaderna och vill inte förstå vad man medverkar till genom att dra och skratta åt de här rasistiska historierna. Att man genom att berätta sådana historier uppmuntrar rasister och extremister och tanklösa och okunniga ungdomar att attackera invandrare och flyktingar‚ det kan dessa personer absolut inte förstå. Likheterna med trettiotalets Tyskland‚ där man berättade liknande historier om judar‚ inser man inte.
……….
Dessutom har DN återigen publicerat en ny undersökning om vad svenska folket anser om flyktingpolitiken och ”slår fast” att kritiken ökat ytterligare sedan senaste undersökningen något halvår tidigare från 60% kritiska till 64% kritiska. ”Se här‚ vi blir bara fler och fler”‚ är budskapet och det är fortfarande ägnat att både tysta dem som inte är främlingsfientliga och uppmuntra dem som är det. Det är fortfarande endast en fråga om att ta reda på vad folk anser om det de tror är vår flyktingpolitik och om vinklad rapportering om resultaten där intrycket att svenskarna blir alltmer kritiska mot den förda flyktingpolitiken är det åsyftade. Den här gången hade DN dock den goda smaken att också ta in en artikel dagen efter publicerandet av undersökningsresultaten där några forskare kritiserade undersökningen och bl.a. påpekade detta.

Det mesta som skrevs och sades i massmedia om flyktingar och invandrare, och om politiken på området, var rappakalja och ofta hade journalisterna inte fått en enda bokstav rätt. Så ytterst få kunde uttala sig om denna politik eftersom de alla flesta inte hade en aning om hur den faktiskt såg ut. Det är totalt poänglöst att fråga folk om vad de tycker om det de tror! I synnerhet är det meningslöst att sedan presentera det de tycker som om det deras tyckande handlade om vad de tycker om fakta.

Massmediakampanjen kom emellertid av sig en aning efter 1993, då Expressens feta löpsedel gick ett steg för lång. Jag minns inte den exakta ordalydelsen på lögsedeln men det var något i stil med KÖR UT DEM! Om detta skrev jag:

Näst sista veckan i augusti 1993 händer något som öppnar ögonen på några kulturpersonligheter och journalister. Dessutom framträder flera personer i radion och går till storms mot nyrasismen. Bert Karlsson börjar sponsra en öppet rasistisk sånggrupp och ska ge ut deras musik på skiva och plötsligt blir flera journalister upprörda och vi får ett offentligt fördömande av Bert Karlsson i vissa massmedia‚ där man dessutom börjar implicera att partiet (nyd) är fascistiskt. Det inger en liten strimma av hopp. Några veckor senare gör Expressen ett övertramp som rågar måttet för ytterligare några.

Expressens chefsredaktör fick avgå, och den värsta massmediastormen mot flyktingar och invandrar och mot invandrar- och flyktingpolitiken var över. Men det hjälpte inte. Man hade redan väckt den björn som sov och dessutom kom den enorma arbetslöshet som snart bröt ut, att ytterligare gynna de främlingsfientliga krafterna.

Några ödesdrigra beslut
Nu beslutade också den borgerliga regeringen att flyktingarna dels skulle få arbeta under väntetiden, alltså redan som asylsökande, som de inte fått göra tidigare, och dessutom att de skulle få bosätta sig var de ville i landet.

Den första bestämmelsen blev förstås ett slag i luften eftersom det inte längre fanns några arbeten att sätta dem i. Den andra förändringen ledde till att flyktingarna bosatte sig hos släktingar och vänner och att de i allt högre grad kom att koncentreras till vissa områden i de större städerna, vilket lade grunden till, eller i varje fall förvärrade utvecklingen av rena invandrarghetton i Sverige, som vi tidigare inte hade haft på det utpräglade sätt vi har fått idag.

Ovanpå detta beslutade regeringen, efter en utredning av Monica Werenfels Röttorp, som alltigenom andades förakt mot flyktingarna, att flyktingbarnen inte skulle få gå i vanlig skola under asyltiden. Det, menade dåvarande skolminister Beatrice Ask, rapande andan i Wehrenfels Röttorpts utredning, var bra, för det skulle bli billigare och då skulle de främlingsfientliga få mindre att klaga på. Om detta och övriga försämringar som nu beslutades skrev jag:

Utredaren gör sig också nytta av den allmänna flyktingfientligheten genom att hänvisa till att allmänheten är kritisk till att flyktingarna kostar för mycket och att neddragning av kostnaderna för flyktingarna därför borde leda till mindre aversioner mot flyktingarna (!) från svenskarnas sida‚ vilket klart visar att invandrarministern och regeringen i grunden är tacksamma för främlingsfientligheten i landet eftersom den möjliggör neddragning av bidrag och hjälp till asylsökande och flyktingar utan kritik från allmänheten och massmedia.

Man behöver bara ha lite grundläggande kunskaper om människor, och om barn och ungdomar, för att förstå att de här besluten var alldeles förfärliga och att de garanterat skulle lägga grunden för just problem med invandrare – sådana problem som vi faktiskt inte hade haft tidigare. Vidare lade besluten om alltfler möjigheter till privata skolor grunden till problem.

(fortsättning följer)

Länkar:
Lasermannen/Wikipedia

Del I
Del II
Del III
Del IV

« Föregående sidaNästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster