Konstaterar att sjuknärvaron har ökat väsentligt på Sveriges Radio på sistone. Det hostas, harklas, nyses och snörvlas högst betänkligt i radion när hallåor eller uppläsare inte förlorar rösten totalt förstås. Goda tider alltså, inget dalt med förkylda och influensasjuka här inte – och smitta? Vad är det?

Å andra sidan spelar det ju ingen roll om hela svenska folket smittas och blir sjukt, det måste ju arbeta i alla fall. Vi får väl vara tacksamma så länge högerregeringen inte plockar fram de gamla lagarna om rätt att piska de underställda också.

Apropå alliansens flyktingpolitik och Bildts och Asks oro, så har jag ett förslag: Varför inte begära av staterna i Mellersta Östern, framför allt av Irak och Afghanistan, där alliansregeringen ju har goda kontakter, att man stämplar in ett M i passen – jag menar, när man ändå är på gång så att säga.

Länk:
Samlad svensk strategi ska bekämpa terrorism, DN

Eftersom Klas Sandberg har publicerat ännu ett avsnitt (nr 7) i sin serie om de neokonservativa i USA, skriver jag ingenting idag. Jag rekommenderar istället, som vanligt när han publicerar ett nytt inägg om ämnet, mina besökare att läsa detta avsnitt på hans blogg.

Intressantare än hans rapporter om USA:s inkompetens kan jag inte skriva. Däremot kan jag konstatera att det inte bara är i Sverige som de makthavande eliterna tycks lida av en allvarlig kompetensskräck.

Så vill rottingmajoren fortsätta att ändra på (läs: förstöra ännu mer) den svenska skolan och nu ska betyg in på alla i nivåer. Fem steg i betygsystemet är bevars inte tillräckligt därför ska det bli fler steg och för att det riktigt ska märkas att man verkligen, faktiskt och ordentligt rejält, har förändrat och förbättrat skolan så ska det bli bokstavsbetyg istället för sifferbetyg (kanske alltså – men i alla fall om rottingmajoren får som han vill).

Det urgamla systemet, som delades ut till min generation, från första terminen i första klass och två gånger om året genom hela skoltiden, hade ju också många fler steg: A, a, AB, Ba, B, BC och C där B var godkänt och BC och C var två underkända nivåer. Inte nog med det, man kunde få + (plus) och – (minus) efter också (men A var utomordentligt sällsynt att någon fick, mer än i ordning och uppförande, där det ansågs vara det normala). Så om läraren sade till en elev att denne var värd ett AB+, så blev det inte bara ett slätt AB till elevens förtrytelse, utan det blev AB+. Men det förstås, det fanns ju inget AB++, så den stackare som av en beklagande lärare fick veta att han nog egentligen var värd detta betyg fick förstås nöja sig med det lite lägre AB+.

Tänk så käckt det blir, när barnbarnen och barnbarnsbarnen, om än efter vissa tankeoperationer, kan jämföra sina betyg med morfars, farmors, gammelfarfars och gammelmormors. Men varför inte ta det urgamla betygssystemet till heders igen direkt, så slipper ju barnen och gammelmormor sitta och översätta betygen så att de blir direkt jämförbara.

Fast det är klart, att ta tillbaka ett gammalt system, det där som alla i alliansen egentligen längtar tillbaka till, det skulle kanske vara lite väl utmanande. Betygsstegen med a, b, c, d, e och f däremot, är ju ny, fräsch och ger intryck av ”verkligt” framåtskridande, och av ”ingen gammal skåpmat i repris här inte”.

Länk:
Björklund om förslaget om nytt betygsystem, SR

Snus är väldigt, väldigt farligt, så det får inte säljas i EU, utom i Sverige (så länge det varar) eftersom svenskarna annars kunde ha röstat emot EU – eller hur det nu förhöll sig? (Jag minns inte säkert hur det kom sig att vi fick undantag i den här frågan men hyser en viss misstanke om något i den här vägen.)

Men en sak vet jag, att EU sysslar med att sila mygg och svälja kameler. Snus är alltså farligt och bör stoppas, liksom cigaretter. Men öl, vin och sprit, det är bra saker det, och det ska vi helst dricka mer av, i synnerhet ska vi dricka mycket mer vin. Fransmännens vanligt förekommande skrumplevrar är väl bara mysiga förstås, i jämförelse med snusande svenskars helveteskval och sjukdomseländen.

Och nu tvingas åländska färjor att svenskflagga för att få sälja snus så att de inte kursar. Någon hjälp att ändra på förbudet för ålänningarna att sälja snus, till skillnad från svenska färjor som får sälja sådant, det vill inte den svenska regeringen ge ålänningarna. Nej varför skulle den göra det? I dessa konkurrensen förlovade tider gäller det att äta eller ätas. Det är väl så att säga det som utgör EU:s själ och livsluft, den enes bröd den andres död.

Länk:
-Snusstopp vållar storm, DN

Upplys mig kära bloggbesökare, för jag kan inte komma på ett enda land som genom enbart privata initiativ och frihandel har lyckats bygga en modern stat och lyckats utveckla modern teknologi, samt skapat ett relativt västånd för de flesta av sina medborgare. Allt vad jag sett och vet tyder på något helt annat nämligen.

Så var i sinnevärlden finns denna idealstat som alla nyliberaler drömmer om och målar upp för oss och som vår alliansregering tror, eller påstår att den håller på att bygga åt oss? Berätta ni som vet.

Är liberalismen ett förstadium till fascism, frågade jag på den här bloggen för snart två år sedan och med några irriterade kommentarer som resultat. Alltmer tyder på att frågan var befogad, och mer så än jag själv riktigt trodde när jag ställde den.

Mycket tyder på att det är ganska lätt för (åtminstone somliga) liberaler att ta steget över till fascism och ifrågasätta demokratin, exempelvis dess absoluta grundförutsättning, den allmäna och lika rösträtten. Nu gör Marie Söderqvist just detta i Expressen. Inom företagsamheten har det ju också alltmer öppet talats om ”det demokratiska överskottet”.

Alltfler liberaler glider liksom successivt i den riktningen och utan att de som rutschar utför det sluttande planet tycks förstå vart de är på väg. Den där frågan som Söderqvist ställer i artikeln, nämligen om alla borde ha rösträtt, hade ingen överhuvudtaget ställt offentligt för 15 år sedan även om det inom högern alltid har funnits folk som anser att demokratin är ett Satans påfund. Liberaler brukar ju däremot inte hysa denna åsikt men i valet mellan allmän, gemensamt finanserad välfärd å ena sidan och råkapitalististisk utslagning och utsugning av människor å den andra, har sådana inte helt sällan halkat in i den fascistiska fållan.

Länkar:
– Alla borde inte ha rösträtt, Expressen
Fick tipset om artikeln i Expressen från
– Josefin Brink
– Liberalismen – ett förstadium till fascism?,Motvallsbloggen 9/5 2006

Jag gör som jag brukar, rekommenderar det senaste inlägget, nr 6 med rubriken Konsten att prata fram krig, på Klas Sandbergs blogg. Hans följetong om USA:s agerande ”under Bush” och om den amerikanska neokonservatismens framfart både i USA och i resten av världen är ett måste för varje politiskt intresserad, egentligen i hela världen, men eftersom Klas skriver på svenska, så just här och nu för varje politiskt intresserad svensk.

Efter att ha läst de publicerade avsnitten kan jag bara konstatera att ju mer jag får veta om USA:s nuvarande regim, ju mer lik Hitlers blir den, både vad gäller de åsikter som den vägleds av och vad gäller sättet de genomför politiken på. Det var Hitler som närde drömmen om världsherravälde förra gången.

Även Hitler arbetade ivrigt för freden och krigade endast för att försvara Tyskland mot ondskefulla fiender, sade han i alla fall, och trodde många tyskar, fast den delen av historien är ju inte lika bekant som det som sedan hände, jag tänker på förintelsen, som förvisso Hitler var högsta ansvarig för men som i själva verket initierades av helt andra krafter i det sjuka samhälle han hade organiserat fram – och den var dessutom inspirerad av den tidens moderna vetenskap, leddes av läkare, psykiatriker och många biologer. När jag får tid ska jag försöka skriva lite om mer om den saken, liksom jag ska återkomma till Johan Norbergs uppsats om liberalismen, som jag lovat.

Är det inte lite märkligt att det ena nya lagen efter den andra, som den borgerliga regeringen beslutar om inom sjukvårdsområdet, passar läkemedelsindustrin som handen i handsken.

Först drar regeringen in alla bidrag till Kilen, en organisation som hjälper människor som sig själva oförskyllt blivit medicinberoende och mår dåligt av att vara det, att sluta med sina beroendeframkallande preparat. Det innebär att en röst som är kritisk till den ohejdade förskrivningen av bensodiazepiner (lugnande och sömnmedel) tystas eller blir svagare. Det innebär också att färre får hjälp att sluta äta sina preparat – vilket förstås innebär fortsatt och ökad försäljning av många av de beroendeskapande medel som det medicinindustriella komplexet, med läkarnas hjälp, lurar på människor idag.

Sedan beslutar regeringen att alltmer av vården ska privatiseras, stick i stäv mot vad man lovade före valet. Det är väl känt att privatläkare tenderar att skriva ut mer piller till patienterna, för att dessa ska bli nöjda och komma tillbaka. I Halland som testat det där med ”vårdval”, som man nu genomför i Stockholm, har förskrivningen av penicillin ökat. Just detta preparat, som varit en välsignelse sedan det kom för omkring 70 år sedan, bör inte förskrivas i onödan, i synnerhet inte idag när allt fler bakteriestammar börjar bli resistenta mot allt fler av de olika antibiotiska preparaten.
Det torde gå att forska fram fler varianter av sådana, men läkemedelsföretagen har inte så stort intresse av att göra det eftersom ett effektivt antibiotikum botar patienten på några dagar. Det är mycket mer lönsamt att sälja preparat som man lurar i människor att de måste gå på hela livet, eller som de inte kan sluta med för att de mår så dåligt när de försöker göra det.

Ovanpå detta har man beslutat att privatisera Apoteken. Konkurrens är ju så bra. Men i det här fallet är konkurrens i värsta fall konkurrens till döds, för även privata Apotek tenderar att leda till en ökad använding och alltså ökad försäljning av läkemedelsindustrins produkter. Inte svårt att räkna ut vilka som tjänar på detta.

Dessutom kommer tydligen en lag om tvångsmedicinering av människor med psykiska besvär och det har glunkats om tvångsmedicinering av äldre dessutom. Många är de gamla som far illa pga av de preparat man stoppar i dem och många av dem råkar ut för onödiga fallskador då de drabbas av yrsel och faller. Somliga förlorar förmågan att svälja på de lugnande och antidepressiva man stoppar i dem, för att bara nämna några av de allvarliga biverkningar som drabbar dem.

Och idag får vi veta att Sverige inte, som var sagt tidigare, ska börja tillverka influensavaccin i statlig regi, för socialstyrelsen har skrivit ett avtal med läkemedelsgiganten GlaxoSmith & Kline som ska garantera att vi får sådant vaccin till alla, om det värsta skulle hända och världen drabbas av en pandemi.

Nu väntar jag bara på att regeringen godkänner läkemedelsreklam till allmänheten också, eller att EU kräver att sådan tillåts i hela Europa. En sådan ökar nämligen också och garanterat läkemedelsjättarnas profiter avsevärt i synnerhet om den kombineras med privata vårdcentraler och läkarägda, eller vårdkonglomeratägda apotek.

Vi vet att läkare mutas, i massor, av läkemedelsföretagen. Vi vet också att dessa företag fifflar med skatt och myglar på alla upptänkliga sätt, vilket Peter Rost vidimerar i sin bok Sjuka pengar (2006). Vi vet att läkemedelsindustrin köper upp experter som anlitas av det politiska systemet. Så sitter exemplevis Anders Milton, förra regeringens utredare av psykatrivården, numer i knät på Pfizer, en av läkemedelsjättarna.

Jag är av den bestämda uppfattningen att de politiska partierna i Sverige, i likhet med vad som är fallet i många andra länder, ska vara skyldiga enligt lag, att redovisa varifrån de får pengar, och hur mycket de får.

Länkar:
– Landstinget vill få ner användningen av antibiotika. SR
– Nej till vaccinfabrik, SR
– Kilen, med länkar om området
– Anitas berättelse om sitt Sobrilberoende, Kilen
– Mer pengar till reklam än vad företagen redovisar, Läkemedelsvärlden

När man börjar läsa dödsannonserna i lokaltidningen då vet man att man börjar bli gammal. Numer läser jag dem alltid. Det gjorde jag inte förrän för omkring 10 år sedan. När man var ung utgick man ifrån att ingen i ens bekantskapskrets kunde dö. Då hade ju både man själv och ens jämnåriga vänner evigheten framför sig. Nu när man är äldre vet man att vännerna dör, den ena efter den andra (liksom man vet att man själv kan stå på tur härnäst) och att det är pinsamt att inte veta när så sker.

Då, på den tiden när jag inte läste dödsannonserna, råkade jag emellertid ut för några riktigt pinsamma och tråkiga händelser på grund av denna min försummelse.

Första gången var jag väl omkring de 30 bara. Vi hade lärt känna ett trevligt par i vår ålder i samhället vi hade flyttat till några år tidigare. En dag bestämde vi att vi skulle bjuda hem paret på middag så jag ringde upp deras telefonnummer. Det var den femåriga dottern som svarade varför jag frågade efter mamma eller pappa.
– Mamma är inte hemma och pappa är död, svarade den lilla flickan hurtigt och rättframt.
Jag trodde att hon pratade i nattmössan, som små barn kan göra. Jag hade ju träffat hennes pappa bara några veckor tidigare och då verkade han frisk och var i högsta grad levande. Så jag frågade om hon hade någon annan vuxen hemma och jo, hon hade mormor hemma, som informerade mig om att dottern hade alldeles rätt, pappan var död. Han hade drabbats av hjärnhinneinflammation och dött mycket hastigt. Det var en chock men den fick mig ändå inte att börja läsa dödsannonserna eftersom den här mannens död ändå var en så osannolik händelse.

Andra gången, många år senare, som jag missade något väsentligt var när min grannfru omkom i en bilolycka. Jag läste lokaltidningen och hade sett att en kvinna i hennes ålder hade omkommit i en bilolycka i hemkommunen men inte trodde jag att det var någon jag kände. Några veckor senare träffade jag dotterns goda vän nere på byn. Hon uttryckte förvåning över att jag inte var på begravning.
– Vadå begravnig, undrade jag, varför skulle jag vara på en sådan?
Då berättade hon. Det var förfärligt för den här kvinnan kände jag väl, och henne och hennes man hade vi umgåtts med mycket och dessutom hade vi alltid hjälpt varandra med att passa varandras djur och hus och hem då någon av oss var bortresta. Jag blev alldeles kall. Det var bara att gå ner till hennes man (efter att jag hade kollat upp saken för jag trodde inte riktigt på den) dagen efter och krama om honom och be honom om förlåtelse – för att vi inte visste samt för att uttrycka vårt djupa deltagande i hans sorg.
Vi hade verkligen velat vara med på grannfruns begravningen för att visa hennes familj den respekt och uppskattning vi hyste för dem alla och för att vi hade uppskattat henne mycket och skulle komma att sakna henne, som vi också gjort.

Så gick det några år, jag läste fortfarande inte dödsannonserna i tidningen. Då åkte den andra av våra närmaste grannfruar in på sjukhuset. Vi undrade hur det var med henne och tänkte väl fråga hennes man när vi träffades, men det gick en bra tid. Nå, sade vi oss, hon lever ju fortfarande för grannen har ju inte flaggat på halvstång och det gjorde han alltid när någon i byn gått bort. En eftermiddag strålade vi i alla fall samman vid brevlådan och jag passade på att fråga om hans fru.
– Anna, svarade han sorgset, ja ho ä börte ho.
Det var flera veckor sedan fick jag veta.
Milda makter, ännu ett dödsfall som vi hade missat. Jag kunde inte annat än stamma fram min medkänsla och krama om honom. Jag förklarade varför vi inte visste och berättade att vi hade litat på flaggan som aldrig kommit upp på halvstånd varvid han förklarade att linan hade hängt sig, så han hade inte kunnat flagga för sin fru.

Vid det laget började vi närma oss de sextio och utan att jag riktigt vet hur det gick till, så fann jag i alla fall efter en tid att jag börjat läsa dödsannonserna med stor noggrannhet. Så, som sagt, när man börjar göra det, då börjar man bli gammal.

Varför skriver jag om detta? Jo på grund av att jag läste Enn Kokks blogginlägg idag, om en begravning. Han har skrivit om flera sådana det senaste året, och det är så det är att bli äldre. Vi har också varit med och begravt flera av våra närmaste under året som gått. Det blir alltfler begravningar när man blir äldre och om man själv får leva ett tag till.

Den 25 januari var kusin Ingas, min nästansyster, födelsedag. Jag fyllde år för några dagar sedan och kusin Inga och jag ringde alltid varandra och gratulerade på födelsedagarna. Det hände ibland att jag glömde Ingas födelsedag (hon glömde aldrig min dock). Det gjorde jag inte i år men igår fanns hon inte längre kvar att ringa till. Jag kunde bara tänka på henne – med mycket stor saknad.