Det är väl underligt, när det gällde Vilks och hans ganska illa hopkomna bild av Muhammed som rondellhund, då handlade hela massmediadiskussionen inte om något annat än om yttrandefriheten. Då insåg ingen i massmedia att lagen inte ger vem som helst en oförytterlig rätt att visa eller publicera vad som helst som han eller hon vill visa eller publicera varhelst han/hon vill visa eller publicera det.

När det kom till Maja Lundgrens bok, då visste varenda skribent att det är en skillnad mellan ”god smak” och ”yttrandefrihet” och att ingen har rätt att få sina alster publicerade var som helst bara för att vi har yttrandefrihet. I det fallet anklagar mängder av skribenter Bonniers för att man haft den dåliga smaken att ge ut Lundgrens bok. Här har jag inte hittat en enda människa (bortsett från en Bonnieranställd!) som ställt sig upp i massmedia och försvarat Maja Lundgren med argumentet att vi ju har yttrandefrihet i Sverige varför det inte bara är helt i sin ordning att Bonniers publicerat boken utan dessutom förlagets förbannade skyldighet att göra det, på grund av yttrandefrihetslagstiftningen.

Nej i Maja Lundgren-fallet så ”hade Bonnier inte behövt”, ja borde man inte ha publicerat boken. I det fallet var tydligen, enligt en upprörd skribentkår, Bonnier i sin fulla rätt att neka Maja Lundgren utgivning på grund av bokens dåliga kvalitet – och borde ha gjort det.

Däremot hade inte Gerlesborg rätt att vägra ställa ut Vilks bild, för då gjorde man våld på en konstnärs yttrandefrihet, enligt diskussionen om Muhammedbilden.

Vad ska vi kalla detta? Dubbelmoral? De egna tårna vill man inte bli trampad på, i yttrandefrihetens namn, andras tår däremot är man enligt lagen om yttrandefrihet skyldig att trampa på, i synnerhet på muslimers ömma tår.

Länkar:
– ”Pressetiska regler innebär censur”, DN
Det var ju bra att få veta att Bonniers inte kan refusera något pga att man absolut inte sysslar med censur. Ska genast skicka in ett par manus till Bonniers (se länken ovan).

– Maria Schottenius: Att överväga är inte censur, DN
– Kollegor rasar mot Maja Lundgrens roman, AB
– Branschen kritisk mot Bonniers, Svd

Såg en bra kortfilm på Ali Esbatis blogg, om Friedmans recept för omdaning av samhället från ett socialt ansvarstagande sådant till de stora kapitalistiska elefanternas uppsugning av alla resurser, till hur man ska möjliggöra för pengarna att flöda nerifrån och uppåt i en än snabbare takt.

Filmen, som bygger på Naomi Kleins senaste bok, som snart kommer ut, får mig att tänka på hur samma metod har tillämpats av politiker i Sverige, mest utpräglat av borgerliga regeringar, inte minst av den vi har nu.

Det gäller, menade Milton Friedman, mannen som svenska Riksbanken gav ett falskt Nobelpris till 1976, att skapa kriser, att just chocka folk, att skicka in människorna i en total intellektuell och politisk desorientering. Endast om människor är ängsliga och inte klarar av att se vad som händer blir de så förvirrade att man kan montera ner välfärden och införa en ren och fri kapitalism utan alltför häftiga protester.

Inträdet i den eviga krisen
Svenskarna blev chockade av det som hände efter kronförsvaret och den kris som detta förorsakade, 60.000 kraschade företag, nedskärningar i offentlig sektor mm. De flesta tänkte sig nog att krisen ändå var av övergående natur och få insåg då att med den nya ekonomiska politik som man börjat tillämpa i hela Västvärlden, hade man lagt grunden för den eviga krisen – för vanligt folk alltså, motsatsen för de ekonomiska eliterna (de där som får dela på 100 miljarder i bonusar bara i Sverige, alltså lika mycket som grundskola och gymnasium kostar tillsammans/år). De flesta svenskar, trygga som vi var på den tiden, trodde att om de arbetade och bet ihop, skulle tiderna snart bli goda igen.

Tiderna blev inte goda igen och blir de nog aldrig mer. Det är nämligen inte meningen att de ska bli det i framtiden. Den ekonomiska politiken går numer ut på att man ska ha en viss och ganska hög arbetslöshet, en betydligt högre sådan än man hade tidigare. De arbetslösa, och den bestämda kvoten av sådana, kommer alltid att finnas där hur mycket jobbsökande man än tvingar dem till, för den ska finnas där. De arbetslösa ska ha det dåligt för att de ska fungera avskräckande: Sådär kan det gå med mig också om jag inte ”sköter mig”. De ska skrämma alla dem som fortfarande har arbete att arbeta ännu mer och till allt lägre löner.

Människor ska utsättas för ständig press
Inom de stora företagen har man utvecklat, och tro inte att det är av en slump, idéer om ”management by stress”. De innebär att arbetsplatserna alltid ska vara underbemannade. Det, tänker de ledande eliterna sig, leder dels till att alla anstränger sig allt mer, dels till att konkurrensen mellan arbetskamrater ger fler och bättre idéer om rationaliseringar på arbetsplatserna, för arbetslösa vill folk ju inte bli.

Jodå, talet om att vi alla drömmer om drönarliv i arbetslöshet och att de allra flesta fuskar med bidrag, handlar inte om att man tror att människor i allmänhet är lata fuskare, utan om att få dem som fortfarande har arbeten, att acceptera, ja att begära nedskärningar för de där ”latmaskarna” som lever gott på andras surt inbetalade skattepengar, som de ständigt läser om och hör politiker prata om. Pressade och stressade människor blir nämligen alltid mindre generösa och mer missunnsamma. Ju sämre de arbetslösa och sjuka får det, ju bättre fungerar de sedan som avskräckande exempel.

Att människor blir mer egoistiska och mindre solidariska om de stressas oavlåtligt, vet alla som studerat någon betéendevetenskap. De ekonomiska eliterna har mängder av forskare i sin tjänst som talar om för dem exakt hur de ska bete sig för att lura folk och för att förleda folk. De gör inte ens någon hemlighet av vad det är de håller på med. Kunskaperna om detta finns där, för den som vill skaffa sig dem. Eliterna behöver inte vara rädda att tala om saken ganska öppet för de vet något som varken Hitler eller Stalin hade begrepp om, att med kontroll över massmedia och utbildning och med massiv propaganda och vilseledande information behöver man inte censurera. Man behöver inte straffa alla som talar om hur det är, istället för hur det i massmedia påstås vara, eller i de fall som massmedia tiger om. De allra flesta människorna kommer dels inte att tro dem som gör det, dels aldrig att läsa sådant som kunde ge dem insikter om vad som planeras för dem. De kommer att svälja propagandan och gå på de orddis som eliterna sprider ut över världen.

Om social oro utbryter
Om den sociala oro, som eliterna faktiskt trots allt oroar sig för, skulle utbryta, vet de precis hur den ska stävjas redan i sin linda. De har numer alla medel till sitt förfogande och kan kontrollera varenda människa. De får inga problem att förhindra att folk organiserar motstånd eller försöker göra uppror.

I Sverige såg vi en del av de förebyggande metoderna tillämpade vid Göteborgsdemonstrationerna, när USA:s och Bushs män hade fått lägga upp taktiken. Samma taktik tillämpar de hemma i USA och den fungerade bra även här. I avskräckande syfte dräpte man sedan till med domar som inte bara var hårdare än någonsin i Sverige, man dömde dessutom ett antal oskyldiga till långa fängelsestraff: ”Så här, gott folk, går det om ni försöker protestera. Då bryr vi oss inte så mycket om vilka som varit våldsamma och vilka som bara var på platsen. Då slår vi till bara – så mycket ni vet det”.

Se filmen på You Tube som jag länkar till ovan.

Varför inte också läsa ett debattinlägg om journalistkårens verkliga agenda, samt mitt inlägg om hur Försäkringskassan överdriver i sina rapporter om fusket:

Länk:
– Till salu: reportrar, R vd Brink, AB
– Alltfler anmäler andra människor – anonymt; Motvallsbloggen, 26/2 2007

Tillägg 12/9:
Läs även Eriks Bergs utmärkta och utförligare diskussion om samma sak.

Det är en ruggig prick man fått till partiledare inom fp. DN:s karaktäristik av honom är inte så lite skrämmande, samtidigt som den förklarar en hel del av den mannens politiska bravader. Man kan läsa mycket mellan raderna i den här artikeln om Rottingmajoren.

Längre än så här kan folkpartiet inte komma från Bengt Westerberg, som jag kände i min gröna ungdom och som verkar vara Björklunds raka motsats. Westerberg var sant socialliberal.

Björklund, kravliberalen, har mer gemensamt med de liberaler som i mitten av 1800-talet talade om att man inte skulle hjälpa de fattiga, för då fick de för många barn, sådana där som degenererade folkmaterialet, som menade att de som slogs ut i konkurrensen skulle slås ut för det var i enlighet med naturens lagar, med den nyligen presenterade evolutionsteorin (1959 1859). Herbert Spencer kan ses som en typisk representant för denna liberalism.

Socialliberalismen kom senare, då allt fler liberaler insåg vilket fullkomligt omänskligt samhälle den ohämmade kapitalismen ledde till, med dess grymma konkurrens och utslagning av människor. Det var därför socialliberaler kom att kämpa sida vid sida med den framväxande socialdemokratin, för utbildning för alla, för en allmän och även kvinnliga rösträtt, mot rasism etc.

Länk:

En officer och ­gentle­man?, DN

Har för andra gången kikat in på Sveriges mest lästa blogg och den här gången läste jag några inlägg samt ett antal kommentarer. Måste nog instämma i Reinfeldts uppfattning om svenska folket trots allt. Både inläggen och kommentarerna övertygade mig :roll:.

PS 11/9:
Jag talar förstås om en viss Schulman och hans Aftonbladsblogg, så att inte missförstånd uppstår.

Länk:
Motvallsbloggen, Moderaterna – parodi på sig själva, 6/9

Såg ett program på TV i kväll, om en hjärnskadad ung man som var otrolig att spela piano. Han klarar inte av att klä sig, klarar inte de enklaste saker och kan varken läsa eller skriva, men så han spelade. En helt otrolig kille i det avséendet.
Så här skriver SvT om honom i presentationen till programmet:

Musikgeniet
Derek Paravicini är blind och autistisk sedan födseln, kan inte räkna till tio eller skilja höger från vänster men är en av världens största musikaliska talanger. Han har absolut gehör och spelar vilken låt som helst efter en enda lyssning.

Det här får mig att tänka på de vetenskapliga modetrenderna, vad gäller människans natur och frågan om gener och miljö. Nå, i den här killens fall handlade det om en skada efter födelsen, inte om gener, men det spelar inte så stor roll. För 75 år sedan hade han satts undan på någon institution och sannolikt inte kunnat prata ens och hade han fötts i Tyskland på tjugotalet hade han förmodligen blivit avlivad under Hitlerepoken, av de hjälpsamma läkare och psykiatriker som ville skona det tyska folket från degeneration. Många sådana såg Hitlereran som deras chans att förverkliga eugeniska program, som för dem måste ha varit av rent ”drömlik” karaktär.

Förutsättningen för att människor i Dereks situation alls ska få utveckla någon förmåga är förstås tron att de kan utvecklas – i något avséende. Förutsättningen för att de ska få göra det är föreställningen att alla människor har något värt att ta vara på och utveckla, att miljön är viktig och anpasssas till människornas förutsättningar alltså. Så länge man trodde att alla betéenden var medfödda och att somliga bara rätt och slätt var begåvade från början, medan andra var ohjälpliga, försökte man förstås inte ens utveckla dem som man stämplade som ”mindervärdiga” eller ointelligenta. Ingen försöker ju något som han/hon är övertygad om omöjligheten av.

Går vi tillbaka till början av 1900-talet så trodde experterna, läkare, psykiatriker och biologer, ofta att den stora majoriteten av mänskligheten inte kunde klara av en skolgång utöver folkskolan och att endast de allra intelligentaste, dvs de rikas barn, kunde klara av att ta studenten. Så fort behaviorismen kom på modet, vilket egentligen inte hände förrän efter andra världskriget, började man organisera allt högre och bättre utbildning för allt fler och se, det var mycket riktigt många fler som klarade sådan. Efter 1950-talet har man upptäckt att även barn med Downs syndrom kan utvecklas långt bortom vad man ens kunde föreställa sig tidigare.

Själv är jag bara så otroligt tacksam att jag föddes under den epoken under 1900-talet då behaviorismen dominerande betéendevetares tänkande och innan biologismen hade gjort come back, som den gjorde under 1980-talet. Jag ansågs nämligen vara ett hyperaktivt barn och hade jag varit liten idag har jag med stor sannolikhet blivit diagnosticerad som ett ADH/DAMP-fall. Som det nu var ansågs jag bara besvärlig i skolan eftersom jag hade så otroligt svårt att sitta stilla och lyssna, och på den tiden var det ju vad man skulle göra från första klassen. Kunde man läsa, fattade man snabbt, ja då blev skolan en plåga från första dagen och då var det svårt att sitta som en zombie i bänken hela dagarna medan man lyssnade till de där stackarna som fröken tragglade bokstäver med timme ut och timme in.

Men mest synd var det om mina föräldrar som aldrig fick sova.

Kommer också att tänka på programmet om professor Gillberg, som gick i TV för några år sedan, och då en av hans medarbetare, minns dessvärre inte hans namn, förklarade att det i stort sett bara var barn från socialgrupp III som drabbades av ADHD/DAMP. Fan tro’t.

Länk:
Se/hör Derek Paravicini spela på en video

På mindre än ett år, läser jag på DN-debatt, har nu tre moderata statsråd avgått ur regeringen. Oundvikligen, sägs vidare, kastar det sin skugga över Fredrik Reinfeldts ledarskap.

En ännu mörkare skugga faller dock över honom därför att han inte sparkade ut ytterligare minst två ministrar, de där männen som hade begått samma synder som kvinnorna som fick gå, och inte minst för att han inte avgick själv – av samma orsak.

Högern förnekar sig inte.

Länkar:
– ”Reinfeldts regeringskris ett dubbelt misslyckande”, DN
– Reinfeldt i blåsväder – fram med tsunamibanden igen, Motvallsbloggen 29/1 – 07
– Hur var det nu med Reinfeldts serbiska barnflicka?, Motvallsbloggen, 6/2 07
– Dags att mobba Danielsson igen, Motvallstanten/animation, 2/2 – 07

Tillsatser gör barn hyperaktiva läser jag i DN. Fantastiskt – hjulet uppfinns gång på gång. Det här sade en amerikansk läkare och forskare, som hette Ben F Feingold, år 1973. Jag läste om saken redan då.

Hans förslag ansågs förstås farligt för barnen (läs: industrin och framför allt biokemiföretagen/läkemedelsföretagen) så han kritiserades naturligtvis av andra forskare. Redan på den tiden hade man i USA börjat att utfordra hyperaktiva barn med narkotiska preparat (amfetamin). Det här var på den tiden då biologismen var helt out of date och innan nybiologismen hade gjort sitt segertåg över Västvärlden, som den började göra under 1980-talet så sjukdomarna ADHD/DAMP var ännu inte uppfunna och jag tror inte att man på den tiden kunde tvingas medicinera sina s.k överaktiva barn, som, vad jag förstår, är fallet i USA idag.

Länk:
– Tillsatser i godis ökar risk för hyperaktiva barn, DN
– Feingold Association of United States
– The Feingold Diet Dubious Benefits, Subtle Risks
– Fler barn får amfetamin, DN 7/6 2003

Programmet Tendens, om det amerikanska sjukvårdssystemet (del 1) som sändes första gången 5/9 men i en repris för en stund sedan, alltså 6/9, borde alla som går till valurnor lyssna på. Gå alltså till SR:s hemsida och lyssna på programmet. Nästa del kommer på vanlig Tendenstid nästa vecka. Missa inte programmen. Det här berättar man nämligen inte för oss i våra profithungrande massmedia.

Det är en förfärlig bild av amerikansk sjukvård man får. Det är så här det blir när man låter profiten ta över inom sjukvården, som ett antal personer, både svenskar boende i USA och amerikaner boende i Sverige sade, alltså när man gör som man bara börjat göra i Sverige de senaste 10 åren, låter stora multinationella företag tjäna pengar på vår olycka.

Det är det här systemet som alliansregeringen och andra glada och totalt egotrippade barnrumpor, som kallar sig nyliberaler och libertarianer, har i kikaren. Vår nuvarande regering tar ytterligare och jättekliv i den riktnignen, under ett fagert tal om valfrihet och lägre skatter, men även med föraktfulla yttranden om trygghetsnarkomani och om den lilla människans eget ansvar.

Tjänar du inte tillräckligt för att kunna betala för din egen vård då ska du inte heller ha någon sådan – såsom i USA så ock i ett framtida Sverige . Får du inget arbete som ger dig råd att betala, sjukförsäkringar eller sjukvård – då är det ditt eget fel – ja alltså, om det inte vore för att regeringarna de senaste 15 åren medvetet hållit uppe arbetslösheten och alliansregeringen dessutom just nu tar de första stegen för radikalt sänkta löner för många svenskar, men detta klargör inte alliansregeringen förstås. Det sade de faktiskt intenting om före valet.

Blir du sjuk så är det givetvis också ditt eget fel, men du kan ju alltid be att du får behålla hälsan – och precis det gör mängder av amerikaner. Inte underligt kanske att så många av dem är gravt troende. Gud är ju den ende de kan hoppas på. Det skulle man ju förstå om han hade en sedelpress och delade ut sedlar till behövande, men det har han ju inte.

Vi är alltså i snabb takt på väg tillbaka till den tid som Joe Hill besjöng med orden: You’ll get pie in the sky when you die!

Länk:
– Tendens, P1. 5/9 kl. 11.03
– Vårdval drabbar utsatta områden, SvD

Man förstår ju att eliterna börjar få behov av ett nytt högerparti, nämligen det som Maud Olofsson har gjort om centerpartiet till (läs Morgan Johanssons träffande karaktäristik av centerpartiets totala skinnömsning), med tanke på vad högerpartiet har blivit.

Vi fick en regering efter valet med en högerpartistisk (= moderat!) handelsminister som privat sysslade med brottslig verksamhet. Vi fick en moderat minister med ansvar för public service, därmed för TV, som inte hade brytt sig om att betala TV-licens på drygt 15 år (eller var det 16?). De fick gå efter massmediadrev. Vi fick behålla tre manliga moderata ministrar med ungefär samma syndaregister. Vi har en moderat statsminister som anser att han regerar över ett mentalt efterblivet folk. Dessutom har vi en utrikesminister som stått i sold hos en krigförande stormakt (eller två) – lobbat för den ena maktens krigande, ja som av allt att döma, fortfarande gör det.

Nu får vi tydligen en försvarminister, Tolgfors, som är en gammal vapenvägrare och eventuellt får vi en handelsminister, Anna Kinberg Batra, som anser att stockholmare är mycket mer intelligenta än folk ute i landet.

Moderaterna är rena parodin på ett politiskt parti och på ett regeringsparti. Arma det folk som styrs av sådana människor – eller vad man nu ska kalla dem.

PS: Lovade förresten Maud Olofsson att hon skulle göra om centerpartiet till ett extremhögerparti efter valet? Jag kan inte direkt erinra mig att hon gjorde det, även om jag började misstänka det redan när centerpartiet sålde alla sina tidningar.

Länkar:
– Morgan Johanssons blogg, Frihet och jämlikhet
– Sten Tolgfors, DN
– Kinberg Batra ny handelsminister, SvD
– Centerpartiet slår två flugor i en smäll, Motvallsbloggen 26/10 2005

Forts från del IV

Hur kunde det som hände i Tyskland hända?
Jag växte upp med föräldrar som var starkt antinazistiska och med en far som var mycket intresserad av krigshistoria, ett intresse som jag därmed ärvde. Under hela min uppväxttid frågade jag mig hur det som hände i Tyskland kunde hända. Idag vet jag hur de kunde hända, och det skrämmer slaget på mig, i synnerhet som jag ser samma processer i verksamhet idag, fast det inte längre är judarna som förhånas och skuldbeläggs utan invandrare i allmänhet men muslimer i synnerhet. Det handlade då som nu om propaganda, en enveten och ihärdig sådan. Den gången fick människor lära sig att det var judarnas fel att man hade det dåligt i Tyskland och att judarna ingick i en världsomspännande konspiration, som dessutom var kommunistisk, för att ta över världen.

En otäck AHA-upplevelse
När massmedia hade hetsat mot flyktingar och invandrare något år hände något som fick mig att förstå hur det som hände i Tyskland kunde hända. Svaret gavs mig i blixtbelysning och som en momentan och mycket obehaglig aha-upplevelse.

Jag arbetade vid den tiden som lärare i svenska för invandrare (sfi). Det hade jag gjort i två perioder mellan åren 1974 och 1992, sammanlagt 12 år. Under alla år, före 1990, hade människor alltid blivit positivt intresserade när mitt yrke kommit på tal: ”Det måste ju vara intressant att få träffa människor från olika världsdelar och kulturer – det måste vara stimulerande att arbeta med människor med så olika erfarenheter”, etc. Det var det, svenska för invandrare är nog det roligaste och tacksammaste (men också det mest arbetssamma och påfrestande) arbete jag haft (om man bortser från kommunala chefer och deras ibland stora inskränkthet). Så jag kunde berätta lite om mitt spännande arbete.

Men nu, omkring 1991, hände något och det hände ganska plötsligt. När jag vistades i sammanhang där människor inte visste vilket yrke jag hade, och blev tillfrågad om den saken, började reaktionerna bli helt annorlunda. Man började ganska omgående tala om annat. Det kunde bli en pinsam tystnad. Några få kunde fälla småironiska kommentarer som: ”Jaha, du är en av dem vi betalar onödiga löner till”, mm av liknande slag. Denna reaktion hade jag aldrig någonsin mött tidigare.

Det dröjde inte länge förrän jag började känna rent obehag inför frågan om vad jag arbetade med. Då hade ändå ingen varit riktigt ordentligt otrevlig mot mig pga av mitt arbete, människor hade bara signalerat ett visst ogillande, ibland på ganska subtila sätt ibland tydligare, och jag upplevde plötsligt inga positiv reaktioner längre.

En dag hände det, jag begick judasförräderiet. På frågan om vad jag jobbade med svarade jag inte ”svenska för invandrare”, som jag alltid sagt tidigare, utan ”jag är lärare i svenska”.

Pang! Insikten slog ner i mig som en blixt.
Jag hade inte mer än uttalat de här orden så insåg jag vad som hade hänt. Jag hade låtit mig påverkas, låtit mig tystas, jag kröp fegt undan risken för att skapa en lite obehaglig stämning. Insikten blev total, påtaglig och den kröp in under skinnet på mig: Människor i Tyskland hade tystnat långt innan det blev farligt att försvara judar eller säga emot när andra spred sina fördomar omkring sig. De icke-fördomsfulla tystnade helt enkelt för att undvika lite socialt obehag. Det var en mycket otrevlig upplevelse. Så lite behövs det för att tysta kritiska röster i tider av drev. Vi har sett en del av detta i bloggvärlden ex. där några massmedia bara behöver skriva lite negativt om någon, så drar även bloggdrevet igång och det utbryter ren och offentlig mobbing av enskilda, utpekade människor.

I detta sanningens ögonblick bestämde jag mig för att aldrig tiga mer, inte bry mig om det eventuellt socialt obehagliga bemötandet, strunta i om jag förstörde stämningen. Jag skulle säga ifrån så fort rasismen stack upp sitt fula tryne. Det har jag gjort sedan dess, och det har kostat mig en del. Ett antal av dem jag tyckt om, som jag umgåtts med under många år, är inte längre mina vänner. Jag är rädd att jag är ganska opsykologisk men jag ska i alla fall dö utan att ha spelat med, utan att ha tillhört dem som teg, eller som försåtligt och verserat spred fördomar om människor från andra delar av världen, eller med andra religioner än vi är vana vid. Jag ska dö utan att ha tillhört dem som möjliggör något liknande det som skedde den gången.

Nå, allt var inte nattsvart. Där jag minst hade anat det träffade jag på en förstucken rasism, där jag inte hade förväntat mig det träffade jag på människor som hade resning nog att stå emot propagandan och att också säga ifrån, stötta mig när jag sade ifrån bland annat. En omvärdering av ett antal av mina bekanta resulterade min hållning i, i vissa fall till en sämre bild av vederbörande, i andra fall till en bättre.

Alla påverkas av massmedia, några mindre, de flesta mer
Vi är så lättpåverkade att det inte behövs mycket propaganda för att de flesta av oss ska låta oss ledas som dumma får. Det gäller oss alla, även om somliga är lite mer medvetna och därför inte faller i varje propagandafälla.

Varje gång jag skriver om hur mycket vi påverkas av massmedia brukar jag få en del sura kommentarer om att jag uttrycker folkförakt och att människor visst kan tänka själva. Visst, människor kan tänka. Problemet är vad man ger dem att tänka om och på, och hur man leder människors tankar i vissa men inte i andra riktningar. Desinformeras vi ständigt, och det är dessvärre fallet vad gäller våra massmedia, så tänker vi förstås fel. Ingen av oss vet hur det faktiskt ser ut på områden vi har dålig kännedom om. Det vi vet, eller tror oss veta, om sådana områden har vi oftast fått från massmedia, direkt eller indirekt.

Vad värre, många ser inte ens att det de faktiskt vet stämmer illa med vad massmedia skriver. De börjar till slut att tro vad massmedia skriver även om deras egna erfarenheter talar emot det som sägs i dessa. Så gjorde exempelvis Expressen en undersökning om svenskarnas attityder gentemot invandrare 1993. Det visade sig då att de allra flesta sade sig känna någon eller några invandrare, som de tyckte bra om och som de ansåg vara fina människor, samtidigt som de ansåg att invandrare i allmänhet var ett problem. Det vill säga undantagen känner man själv, den generella bilden av invandrare och flyktingar får man sig serverad i massmedia. Det är dock ett faktum att de allra flesta av våra invandrare och flyktingar är precis lika laglydiga, trevliga och mänskliga som vi svenskar är genomsnittligt, som de där vi känner själva alltså. Men detta kommer bort i rapporterna om de få problematiska invandrarna.
Ingen svensk kommer på idén att döma ut alla oss svenskar utifrån Hagamannen eller utifrån Malexandermördarna. Men om en invandrare begår ett liknande brott, då generaliserar vi gärna och anser att ”sån’a är de allihop”, trots att alla vi känner inte alls är sådana.

Idag får människor lära sig, från massmedia, att muslimerna är ett allvarligt hot mot oss, att de ingår i en världsomspännande konspiration, kallad Al Qaida, som hotar att ta över världen, och eftersom invandrade muslimer får så många barn dessutom, kommer de snart att ta över våra länder i kraft av att de utgör en majoritet. Överallt i världen där människor har fått god utbildning har de nedbringat barnafödandet ex. så den sista farhågan är förstås ren och skär dumhet. Dessutom har utbildning tenderat att sekularisera människor. De flesta blir allt mindre religiösa ju bättre utbildning de får. Men vill man skapa motsättningar, då ska man förstås förhåna muslimer, för då sluter de sig samman, blir ännu mer religiösa och dessutom börjar de att slå tillbaka. Unga invandrare har väl redan börjat göra det i viss utsträckning.

Men glöm aldrig att det var svenskar som började!

Länkar:
– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV