Reinfeldt deklararer nu att moderaterna vill bygga ut kärnkraften, ja det vill Maud Olofsson också – inte underligt att centern sålde ut sina tidningar lagom till årets valrörelse..

Reinfeldts timing verkar inte lysande, men å andra sidan har han ju massmedia med sig så majoriteten av svenska folket vet förmodligen inte att vi just haft ett tillbud, i kärnkraftverket i Forsmark, som är det allvarligaste vi någonsin har haft. Så nära en härdsmälta har inget av våra kärnkraftverk varit tidigare.

Hade det inte varit val snart, och hade man inte haft massmedia som till varje pris vill hjälpa fram alliansen till seger, hade vi sannolikt fått veta mycket mer om detta ”tillbud”. Då hade ingen i Sverige boende idag svävat i okunnighet om hur illa det faktiskt var, eller om att vi just nu har fyra kärnkraftverk avställda på grund av att de misstänks lida av samma brister vad gäller säkerheten som man kunde konstatera i Forsmark.

Men Reinfeldt ser inga problem. Han vill ha fler kärnkraftverk. Lite underligt tycker man, när det gäller en person som leder ett parti som normalt är så oerhört noga med att vi inte ska lasta över något på kommande generationer, inte ska lämna några problem efter oss, i synnerhet som vi fortfarande inte vet hur vi ska förvara avfallet på ett helt säkert sätt. Förstår han inte alls hur många generationer som kommer att få slita med den ”smuts” vi producerar i dagens kärnkraftverk?

Bit för bit, och på ett mycket försåtligt sätt, attackerar alliansen, och framför allt moderaterna, facken. Tillsammantagna blir deras förslag på det här området förödande för vanliga löntagare.

Nu, läser jag i dagens GP, föreslår man moderaterna att man ska kunna få F-skattesedel även om man bara har en enda arbetsgivare. Det kanske kan låta bra, med mindre regleringar och så och att fler får möjligheten att bli egna företagare, men i verkligheten handlar det om att möjliggöra för större arbetsgivare att kräva att folk, som arbetar hos dem, har F-skattesedel. Det innebär att företagen inte behöver anställa människor. Istället kan de köpa arbete av ”egna företagare”, som inte omfattas av de arbetsrättsliga lagarna, eftersom dessa inte gäller för egna företagare.

Man kan säga att Reinfeldt, och de nya moderaterna, verkligen behärskar konsten att luras utan att ljuga. Får man igenom de lagar som föreslås, ökade avgifter till facken, borttagande av avdragsrätten för dessa, högre A-kasseavgifter, minskad utdelning från A-kassa i fall av arbetslöshet, och det här förslaget om ”utökad rätt till F-skattesedel”, ja då behöver man inte angripa arbetsrättslagarna direkt. Då kan man se ljuv och mystomtig ut och hävda att man inte alls vill avskaffa de fackliga rättigheterna, trots att det är exakt detta man gör, men på många små och försåtligt iordningställda bakvägar.

Fick Ordfront Magasin idag och läste med stort intresse en artikel av Per-Anders Forstorp, Moa Forstorp och Brian Palmer: Moderaternas magnifika makeover, om partiets förunderliga förvandlingsnummer alltså, som inte minst svenska journalister verkar ha svalt med hull och hår. Författarna beskriver hur moderaterna, och Reinfeldt, plagierat Bushs valstrategi genom att framställa sig som något rakt motsatt det man i själva verket är, samt hur Reinfeldt fått samma stöd och hjälp av Bonnierpressen i Sverige (jag skulle nog vilja tillägga också av Svt och SR), som Bush fick av Murdoch och Fox News i USA.

Författarna av artikeln skriver också om och citerar ur Reinfeldts ”ungdomsbok”:

Som 28-årig riksdagsledamot hade Reinfeldt i sin bok , Det sovande folket, jämfört välfärdsstaten med ”pest, smittkoppor och Aids”. I boken skrev han också: ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras”.
Reinfeldt skrev vidare att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd”. Och han varnade för att allt fler människor som får bidrag från välfärdsstaten blir ”döva kravmaskiner”.

Jag läser vidare i artikeln och finner så att den 5 oktober 2004 förklarade Reinfeldt för tidningen Metro och senare samma år för den moderata tidskriften Linje att:

”Vi är idémässigt det parti som ligger till höger i svensk politik, och vi har inte gjort någon idémässig förflyttning”. Samma år berättar han för den moderata tidskriften svensk Linje: ”Jag vill säga en sak till alla dem som talar om en orientering mot mitten: Jag har aldrig själv, vare sig använt ordet eller haft det som utgångspunkt. Idémässigt jobbar jag utifrån precis de moderata värderingar som gjorde att jag valde det här partiet.”

Intressant eller hur? Reinfeldt anser tydligen fortfarande att svenskarna är mentalt handikappade och han menar att han inte har ändrat ståndpunkt alls sedan han blev moderat. Alltså – han ljuger som en häst travar i den just nu pågående valkampanjen, något som även ungmoderaterna tycks anse, vilket artikelförfattarna avslöjar genom att berätta att:

Mattias Thorsson, chefredaktör för moderata ungdomsförbundets tidning Blått, skrev att Reinfeldts strategi liknade dubbelspelet vid Trojas belägring.

Och för en gångs skull ger jag ungmoderaterna alldeles rätt.

Artikelförfattarna fortsätter med att påvisa hur de svenska moderaterna i stort sett i varje detalj tagit efter George W. Bushs valstrategi. Bland annat handlar denna strategi om att förvirra väljarna.

Sedan är det ju en annan sak att Bush definitivt vann sitt första val på valfusk, och troligen även det andra, vilket delvis utreds idag i USA. Det konststycket, hoppas vi väl, blir svårt för Reinfeldt att ta efter.

En mycket intressant artikel alltså. Per-Anders Forstorp och Brian Palmer har dessutom tillsammans gett ut en bok om ämnet, med titeln George W.Reinfeldt – Konsten att göra en svensk extreme makeover, som står högt på min läsagenda just nu.

Är det bara jag som kommer att tänka på Marshallhjälpen i samband med dagens givarkonferens i Stockholm?
Den gången gällde det att förhindra att folken i Europa gjorde kommunistiska revolutioner. Vad gäller det att förhindra den här gången tro?

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Via Jinges blogg, hittar jag en artikel i Dina pengar, där Mats Qviberg, en av topparna inom svenskt näringsliv, säger att det är genetiskt betingat att kvinnor vill bli försörjda av män, det ser man i djurriket, hävdar han.

Då är vi tillbaka på 1800-talet och början av 1900-talet igen, även i detta avseende.

Den mannen kan dock inte mycket om djur. Jag skulle vilja se vilka djurarter han kan hänvisa till där honorna sitter hemma och blir försörjda av sina hanar??? Jag känner inte till en enda högre stående art där det ser ut på det sättet.

Det finns monogama arter där hanarna hjälper till att försörja ungarna men då är honorna lika aktiva med den saken som hanarna, som bland vargar och vissa arter av apor, samt bland fåglarna, men i de flesta arter är det honorna som alldeles ensamma försörjer både sig själva och sina ungar, framför allt gäller detta däggdjuren, dit vi människor brukar räknas. Det senare gäller dessutom definitivt för våra närmaste släktingar, chimpanserna!

För övrigt har jag skrivit en bok om biologismens syn på kvinnan, publicerad av Alba på nätet. Boken, Kvinnan, djur eller människa finns att läsa här. I framför allt kapitel 16 diskuterar jag just den fråga som den okunnige direktören uttalar sig om, men egentligen handlar hela boken om hur män, alltsedan Darwin, har använt biologin för att legitimera kvinnoförtryck.

Länkar:
Dina pengar / Om Mats Qviberg
Jinges blogg

Det är dystert när man blivit så gammal att man att har upplevt ett flertal omsvängningar vad gäller det ”politiskt korrekta”, och har sett hur effektiv massmedia är vad gäller att driva fram de opinioner de vill driva fram.

Jag växte upp i efterkrigstiden, med en far som var starkt antinazistisk och antirasistisk, och även om kriget slutade när jag var ett år så levde jag med det under hela min ungdom.

Direkt efter kriget blev all antisemitism politisk inkorrekt, pga av gaskamrarna, trots att stora delar av det svenska etablissemanget varit antisemitiskt dessförinnan. Istället inträdde en period under vilken flyktingar skulle tas emot med öppna armar och de baltiska flyktingar, som skickades tillbaka till Sovjet, blev en återkommande anklagelse, framför allt från folkpartiets sida, mot den socialdemokratiska regeringen. Men vem hör talas om baltulämningen idag??

Så kom slutet av femtiotalet, och svensk industri ropade efter arbetskraft och började importera sådan från framför allt Finland och Sydeuropa. Snart spreds irritationen över dessa invandrare bland svenskarna, inte för att de tog våra arbeten, för det gjorde de inte, det fanns hur mycket jobb som helst, utan för att de jobbade så in i nordens att de sänkte ackorden för svenskarna. Många av de unga män som kom som arbetskraftsinvandrare hade tänkt sig att slita hårt några år för att sedan återvända hem till Italien, Jugoslavien eller Grekland, för att starta egna rörelser där, men sedan blev de flesta kvar i Sverige, barnen rotade sig här etc. Svenskarna däremot hade tänkt sig orka med sina industrijobb fram till pensionen.

I mitten av 60-talet, när alltfler svenskar började bli riktigt sura på invandrarna, som också satt och pratade för högt på våra svenska barserveringar, gick massmedia ut i en samlad kampanj för att vända svenskarnas attityder gentemot invandrarna, talade om att vi behövde dem, att de tog jobb som vi svenskar inte ville ha, att vi hade dem att tacka för vårt välstånd och man slutade att skriva ut kriminella personers härkomst. Snart hade attityderna förändrats och svenskarnas inställning till invandrarna blev mer positiv.

1973 störtades Allende, och tragedin i Chile, men även miltiärjuntorna i Argentina och i Grekland, ledde till att vi började få politiska flyktingar igen. Massmedia skrev om den verklighet flyktingarna flydde ifrån, om tortyren, om folk som försvann i dessa länder, om lik som flöt upp i floderna. Det var helt klart att det handlade om människor som behövde vårt stöd. Svenska folket var då mycket positivt till att ta emot flyktingarna och många var de som vill hjälpa flyktingarna. Massmedia lyckades alltså vända en tilltagande främlingsfientlighet till den motsatta attityden på fem år.

Den tidens journalister hade antisemitismen, koncentrationslägren och gaskamrarna i gott minne och ville aldrig mer se något liknande. Tiderna var dessutom goda, det fanns jobb åt nästan alla och få människor kände att de hotades av arbetslöshet eller att deras ekonomi kunde rasa samman vilken dag som helst om de blev arbetslösa eller sjuka.

Men så hände något i slutet av 80-talet (1989). Massmedia, inte minst de liberala (DN), började beskriva flykting- och invandrarpolitiken som misslyckad, som dålig, och flyktingar och invandrare som problem. De sades strömma och välla in i landet och kosta oss svenskar ofantliga summor. Bilden man gav antydde att det kom miljoner. Vi kunde läsa stora rubriker i massmedia om invandrarfaran var och varannan dag under flera år. Man skrev däremot nästan ingenting om att de allra flesta flyktingar som kom utvisades så småningom. Svenska folket förstod nu att flyktingarna kom hit i massor, att de utnyttjade våra social förmåner och levde gott på svenska skattebetalares bekostnad och att detta var deras verkliga skäl att komma hit. Kampanjen fortgick under flera år och ny demokrati kunde utnyttja den för att komma in i riksdagen

Några år senare, i början av 1990-talet, kom den stora ekonomiska krisen, den som gjorde massor av människor arbetslösa och nu slog massmedia rekord i smutskastning av flyktingar, invandrare och av invandrar- och flyktingpolitiken. De invandrare och flyktingar som tidigare hade beskrivits som goda, som förföljda, som människor som förtjänade omsorg och vårt stöd, förvandlades i massmedia till varelser som var lata och arbetsovilliga och till människor som man måste ställa krav på, som man måste ta i med hårdare tag emot

Detta eländiga drev mot invandrare och flyktingar, liksom mot politiken på området, pågick under flera år och kulminerade med en förstasida i Expressen (1993), om att kasta ut dem, som bara blev för mycket. Den tystade massmedia för en tid, inga fler hetsjakter på invandrare, flyktingar eller på flykting- och invandrarpolitiken. Men man hade väckt krafter som hade varit sovande under nära 50 år, som nu vädrade morgonluft, och som har fortsatt att verka sedan dess.

Nu börjar det i massmedia igen, och den här gången är det folkpartiet som direkt och öppet leder kampanjen mot våra flyktingar och invandrare. Det ska ställas krav på flyktingar och invandrare, de ska återigen lära sig veta hut och vill de bli svenska medborgare ska de minsann både har lärt sig svenska och känna till vår svenska litteratur.

Och hela tiden handlar det om andra saker egentligen. I slutet av 80-talet handlade kampanjen (som även den gången bedrevs av liberala krafter, men utan att folkpartiet skyltade direkt i den kampanjen) om att skälla på och kritisera den offentliga sektorn och förespråka nedskärningar i denna. Nu handlar samma kampanj mot invandrarna om att rädda folkpartiet kvar i riksdagen, om att utnyttja en tilltagande främlingsfientlighet, gynnad av arbetslöshet och otrygghet för massor av människor, för egoistiska politiska syften.

Klippen på bilden ovan tagna ur tidningar (mestadels ur DN) åren 1991-992.

Skandalkalendern är pinsam, för alla, både för dem på vänstersidan och för dem på högersidan, verkar det som. Häromdagen läste jag ett inlägg på en blogg där bloggaren ställde sig kritisk till Skandalkalendern för att jag inte hade med en ”smutskastning” mot en borgerlig person (kds-aren som försökte infiltrera socialdemokraterna för att få reda på deras valtaktik, som kom in någon dag senare, eftersom jag var upptagen av annat de senaste dagarna). Denne bloggare ansåg att jag försökte få det till att de stackars sossarna är mycket mer förföljda än vad de faktiskt är, jämfört med de borgerliga, och det gjorde kalendern värdelös i stort sett.

Nå, nu efterlyser jag ju tips från besökarna på Skandalkalendern, bara att mejla mig om man anser att jag har missat en ”skandal” eller en ”smutskastning” som man anser borde vara med för balansens skull. Det är inte helt lätt att bevaka alla rikstäckande media alldeles ensam, i synnerhet vissa dagar då man har andra åtaganden och måsten att ta itu med.

Konstigt nog verkar framför allt borgerliga personer var ovilliga att rapportera om smutskastning mot de borgerliga politikerna (har inte fått ett enda mejl om en sådan). Lättare då att misstänkliggöra mina motiv, eller kritisera min tillförlitlighet, eller Skandalkalenderns.

Skandalkalendern har ju den obehagliga egenskapen att inte vara rolig för någondera sidan men av olika skäl, där framför allt de borgerliga liksom har ändan bak hur de än vänder sig.

Mycket oroande dessutom, med något som inte bara kan sorteras in under svart eller vitt!

I kampanjen före EU-omröstningen bedrev förstås alla ”goda krafter”, socialdemokraterna och de borgerliga partierna samt storföretagen, en effektiv propaganda för medlemskapet. Man hade en närmast obegränsad kampanjkassa och man lovande att:

– vi inte skulle förlora vår neutralitet, som vi väl i praktiken har förlorat redan, fast ingen vill tala om det för oss.

– vi inte skulle behöva ändra på vår restriktiva alkoholpolitik, fast det har vi förstås gjort, i och med de generösa införselreglerna, och med precis de ökande alkoholproblem som nej-sidan varnade för.

– vi inte skulle förlora vår offentlighetsprincip, vilket vi förstås gjort vad gäller frågor om EU:s politik, där för oss många mycket viktiga beslut tas – i ministerrådet. Och vi har inte rätt att få reda på vad våra representanter röstar för där – om de inte frivilligt berättar det för oss, men kan vi lita på dem? De kan ju rösta precis som de vill och säga något helt annat till oss väljare. Vi kan alltså aldrig rösta fram politiker som verkar för det vi väljare vill att de ska verka för i EU och inte heller avsätta politiker som agerar mot majoritetens vilja. Och EU-parlamentet är bara en förnissa över ett djupt odemokratiskt system. Den har ingen reell makt.

– vi inte skulle få en stadigt hög arbetslöshet, tvärtom skulle medlemskapet rädda oss från en sådan. Men när politikerna började anpassa svensk ekonomisk politik till EMU, som man gjorde genom att inrätta en oberoende riksbank, då spikade man hög arbetslöshet. Riksbanken har som första mål att hålla nere inflationen och det gör den med hjälp av räntorna. Så fort arbetslösheten sjunker under en viss nivå höjer man räntan varvid byggande och investeringar bromsas, för att få behålla ”jämnviktsarbetslösheten”.

Nu hotas också facken och den borgerliga alliansen går stenhårt in för att slutgiltigt krossa dem, ett konststycke som Margret Thatcher klarade av i Storbritanninen ex.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Nu förstår jag plötsligt varför vi i Sverige fått sådana hemska problem med de s.k. mördarsniglarna. Sniglar trivs i fuktig omgivning, och under den här sommaren har sniglarna inte varit så talrika på grund av torkan. Sådan har man ju alltid sommartid söderut i Europa, varför de här gräsliga sniglarna inte ställer till samma problem där som här förstås. Här hamnade de i rena himmelriket, med våra normalt fuktiga och ganska regniga somrar. (Det torde vara samma sak med fästingarna, som trivs bäst i fuktiga områden och som gynnats av sättet att sköta trädor numer, som lett till att deras värddjur, sork och rådjur ex. kunnat föröka upp sig enormt.)

Det är som när man importerade giftiga paddor till Australien från Sydamerika, och fick enorma problem med dessa, eller kaniner till Nya Zeeland. Men som sagt, allt ska ju få röra sig obehindrat över gränserna numer, så varför inte även skadedjur? Det handlar ju om FRIHET – för allt och alla.

Tillägg
Lasse kom med en kommentar som är så bra och illustrativ att jag gör honom till gästbloggare här och lägger in kommentaren direkt under inlägget, tror inte att Lasse protesterar.
Så säger man att människor lär av sina misstag!

Kommentar 1
1. Lasse Strömberg säger:
27/08 21:34 at 21:34
Bengt Danielsson åkte inte bara med Kon-Tiki. Han var även på upptäcktsresa i Australien och skrev en bok därifrån där han bl.a. beskriver hur det går när man flyttar djur utan att tänka efter.
Engelsmännen importerade kaniner till Australien för att kunna jaga dem. Men eftersom det inte fanns några rovdjur i Australien som jagade kaniner blev det översvämmning av dessa. Därför byggdes ett jättestaket för att försöka hindra kaninernas okontrollerade spridning över kontinenten. Man hade till och med statliga staketreparatörer som oavbrutet red genom vildmarken för att laga stängslet. Inget hjälpte dock. Kaninerna spred sig till den dag någon fiffig tjänsteman kom på den utmärkta idén att man kunde importera rävar. Dessa såg ju kaniner som en delikatess och därmed skulle problemet lösas.
Rävarna kom och upptäckte att det var jobbigt att jaga kaniner i den Australiska ökenhettan. Däremot hittade de ett långsamt och trögt inhemskt australiskt bältdjur som var mycket godare och betydligt mer lättfångat.
Så nu har man dels ett kaninproblem och dels ett rävproblem. Plus att inhemska arter håller på att utrotas.
Så kan det gå enligt Bengt Danielsson.

Motvallstanten läser debattartikel av Mona Sahlin m.fl. i GP 26/8.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern