I början av 90-talet, före och i samband med det famösa kronförsvaret som kostade svenska folket så ofantligt mycket, sade ekonomer och politiker att det var otillständigt att devalvera för då lade vi över våra ekonomiska problem på andra länder. Därför skulle kronans kurs vara fast för evigt och kronförsvaret skulle få kosta vad det ville (- för de sämre ställda).

En devalvering betyder att man skriver ner valutan mot andra valutor. Alltså: När Sverige devalverade fick vi höjda priser på allt som var importerat, och därmed kunde vi svenskar köpa färre varor från andra länder (= dessa länders export till oss minskade), medan våra exportvaror blev billigare för invånare i andra länder, vars valuta nu ökat i värde gentemot kronan. Det var detta som påstods innebära att man lät andra länder betala för våra egna ekonomiska misstag.

Idag kopplar ekonomer upp sig mot helt andra hjärnceller och uttrycker oro över att Tysklands förestående, men förstås ”nödvändiga” spar- och nedskärningspolitik, ska drabba Sverige. Om tyskarna får mindre pengar att röra sig med kommer de ju nämligen att köpa mindre, säger man nu, och det drabbar förstås svensk exportindustri.

Det var alltså bara nys det där om att vi inte fick lasta över Sveriges ekonomiska problem på andra länder genom devalvering, eller genom att låta kronan flyta, utan att vi skulle ta ansvar för dem själva genom sparande och offentliga nedskärningar. Samhälleligt sparande drabbar tydligen också andra länder!

Jag har skrivit om det här förr (på gamla Motvallsbloggen) och kommer att fortsätta att skriva om det eftersom problemet är enormt och så förfärligt att de flesta inte ens kan ta in denna sanning, och eftersom våra myndigheter inte tar problemet på allvar. Somliga människor tar livet av sig för att de inte orkar med biverkningarna och för att de inte förstår vad det handlar om.

En del människor får alltså hemska och tydligen plågsamma biverkningar av SSRI. Det är dags att man erkänner detta även i Sverige, men här är det nästan tyst som i graven om problemet och när människor beklagar sig över biverkningar vägrar deras läkare att tro dem och skriver istället ut högre doser av de preparat de inte tål, eller skriver ut flera medel av samma slag, alternativt skriver ut andra lugnande medel att ta dessutom, som bensodiazepiner eller antipsykotiska medel vars biverkningar i vissa fall också är gräsliga.

Jag har sett verkningarna av de här medlen, på min gamla mamma som inte tål dem, och på andra gamlingar i hennes omgivning. Somliga har dött plågsamma dödar på grund av dem, men de läkare som skriver ut medlen ser inga problem! De är helt förblindade och läkares i allmänhet kunskaper om medicinhistorien är förfärande låg, för att inte säga obefintlig.

Det allra värsta är att somliga som äter SSRI-preparat inte tar livet av sig själva utan av andra under inverkan av de här medlen, eller på grund av att de inte klarar av att sköta intagen av dem. Hur många människor ska dö i onödan innan ansvariga myndigheter i Sverige reagerar? I USA börjar vissa läkare och forskare acceptera att en del människor blir våldsamma av SSRI och begår mord på grund av de här medlen. Man hittar otaliga vittnesmål på nätet om hur människor som börjat äta SSRI plötsligt blivit aggressiva och mordiska.

När jag, som känner till hur somliga kan reagera på SSRI och antipsykotiska preparat, läser om Anna Linds mördare, ryser jag.
Dog Anna Lind för att läkemedelsföretagen bara är intresserade av att hösta in gigantiska vinster? Jag kan inte undgå misstanken om att så var fallet.
Sätts människor i fängelse eller straffas för vansinne som de drogas till av läkare? Ja, troligen är det så i vissa fall!

Går man igenom de spektakulära våldsbrott som begåtts i landet de senaste 10 åren, finner man att förövarna nästan alltid har haft kontakt med läkare pga ”depressioner” och direkt eller indirekt antyds att de ätit antidepressiva eller lugnande medel och SSRI får man för minsta lilla sorgsenhet idag eller för besvärande nageltrång.
Det antyds alltid i massmedia att det är psykisk sjukdom som är orsaken till illdåden, medan mycket tyder på att orsaken är de antidepressiva medel som de här människorna ofta har stått på och som de snedtänt på.

Den massförskrivning av de här preparaten som vi ser idag är rena vanvettet! Men det medicinindustriella komplext tjänar ofantliga pengar på preparaten och på dåligt utbildade läkare som saknar förmåga till kritiskt och vetenskapligt tänkande! Sanningen om de här preparaten är att man inte vet hur de fungerar!

OBS! Det är livsfarligt att sluta abrupt med SSRI och Benso. Vill man sluta äta dessa medel ska man se till att få sakkunnig hjälp med den saken (vilket inte är så enkelt eftersom läkare inte erkänner problemet). Medlen måste trappas ner oerhört långsamt!.

Och nu, hör jag på radionyheterna, har FN satt terroristbekämpningen över de mänskliga rättigheterna. Det är rätt, säger EG-domstolen, att frysa personers tillgångar om ”det kan misstänkas” att pengarna skulle kunna nå Usama Bin Ladins organisation eller på något sätt gynna terrorism och om personerna satts upp på FN:s lista över ”misstänkta terrorister. Alltså ”Om det kan misstänkas att…”, inte om det visats att….! Och den misstänkte har inte rätt att försvara sig, kan inte begära att få misstankarna mot sig prövade i domstol och i enlighet med vanliga demokratiska regler.

Olle, Sten och Nisse, som tänkte fixa middag tillsammans, riskerar alltså att få sina banktillgångar frysta av FN efter anmälan från SÄPO, för visst kan det misstänkas att de skulle sätta ihop en bomb och kanske skicka pengar till internationell terrorism någonstans eller betala för attiraljer till bomberna över bank!

Det är inte ett krig mot Usama Bin Ladin och internationella terrorister man utkämpar nu. Det här är eliternas krig mot oss alla.

Men, man får väl lov att utgå ifrån att de styrande inte sätter dit oskyldiga, anta normal god vilja från deras sida?

Nej, det kan man inte utgå ifrån. Återigen alltså: En demokrati får inte vara beroende av de valdas goda vilja enbart. En demokrati ska också ha system för juridiskt och rättsligt skydd mot rättsövergrepp från statens och de styrandes sida. Vid sidan av allmän rösträtt är det existensen av sådana system som skiljer demokratier från diktaturer. I och med de terroristlagar som stiftas i EU just nu, och som man redan har i USA, kan man inte längre tala om Västvärlden som bestående av demokratier. I land efter land tar högerextremister över, med hjälp av manipulationer av opinionerna och med hjälp av förändring av lagar som tillåter dem att behandla medborgare fullständigt godtyckligt.

Det var inte många i Tyskland som trodde att det skulle gå som det gick när de röstade in nazisterna i den tyska riksdagen och när Hitler senare utsågs till rikskansler. Att man förföljde judar var ju fullkomligt självklart, de var ju landsförrädare och de syftade ju till att behärska hela världen, precis som muslimer påstås göra idag och som man lyckats få alltfler att tro.

Som sagt, det finns bara en sak som historien lär oss – att vi ingenting lär av historien.

Rekommenderas för läsning just nu: Krigskrönikan, om den extrema och kristna högern i USA.
Det som sker i Italien just nu är heller inte uppbyggligt ur demokratisk synpunkt.

Som Kadhammar påpekar i dagens a Aftonblad, så tycks människor acceptera precis hur stora kränkningar som helst av den personliga integriteten och hur mycket övervakning som helst när sådant påstås utgöra skydd mot terrorism.

Varför går inte människor man ur huse i gigantiska demonstrationer mot att man avskaffar demokratin genom att hänvisa till terroristhotet? Beror det på att de yngre generationerna tycker att det är hippt att leva sina liv inför offentligheten och inte har något till övers för personlig integritet och skydd mot insyn i sina privatliv, på att alla yngre människor vill han samlag inför öppen ridå? Eller beror det bara på att människor är okunniga och naiva?

En demokrati ska inte bara ha allmänna val. Den måste också ha ett öppet system och en system som garanterar medborgarna rättstrygghet och skydd för den personliga integriteten. Nu är man i färd med att avskaffa bådadera och därmed med att avskaffa demokratin och det är alldeles obegripligt tyst.

Svenska folket, liksom resten av befolkningen i EU, tiger och samtycker, i en av massmedia uppumpad skräck för terrorism. Man har ju rent mjöl i påsen dvs. man är ju inte muslim och kan därför inte misstänkas, eller fängslas för terrorism.
Men man bedrar sig! När lagarna väl finns kommer de att utsträckas till att omfatta all möjlig verksamhet och dessutom, i brist på verkliga terrorister, kommer systemet att producera sådana, vilket är vad man gör i USA just nu, i stor skala. Där sitter ett stort antal människor fängslade trots att de troligtvis inte har ett dugg med terrorism att göra. Det är nämligen så det går när man bygger ut system, de tenderar att generera behovet av sig själva.

Ett avlyssnat telefonsamtal:
– Bra, då fixar vi middag hos Sten i kväll. Du tar med dig potatis så fixar jag biffar.
– Fint, och Olle lovade ordna med en sallad.

Tolkning av SÄPO:
– Bra, då hjälper vi Sten att fixa bomber i kväll. Du tar med dig dynamit så tar jag med mig tändhattar.
– Fint, Olle lovade ordna med en timer.

Idag är det två inrikespolitiska fenomen som fångar mitt intresse. Dels Ringholms fadäs, dels Tiina Rosenbergs person och strävanden inom F!.

Ringholm har glömt stänga av telefonen och blivit avslöjad med att hysa samma uppfattning som folk i allmänhet, om polisen i det här fallet.
Det kan inte vara lätt att vara politiker och tvingas försvara tjänstemän och offentliganställda som man tycker missköter sig. Dels får man som politiker inte agera så att partiet förlorar de inkompetenta tjänstemännens röster, dels ska man göra alla dem som kritiserar dessa samman tjänstemän till lags så att man inte förlorar deras röster. En hopplös sits som ingen kan avundas politikerna. Ringholms ofrivilligt avslöjade reaktion var annars riktigt uppfriskande. Han är trots allt en människa som alla andra. Sedan kan man ju beklaga att politiker inte kan se till att tjänstemän i stat och kommuner får den kompetens och de resurser de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter, vilket väl är det dystra i det här fallet.

Vad gäller Tiina Rosenberg så är hon en katastrof för F!.

Det är kanske dags att börja tala om att vi har minst 4, kanske fler kön, och att erkänna att alla dessa kön har lite olika intressen. Dels de heterosexuella, dels de homosexuella (=4 kön) dels de som tycks flyta mellan könen (de transsexuella), varvid vi är uppe i minst 6 kön. Frågan är nu om alla dessa kön har samma intressen och samma målsättning? Jag tror inte att så är fallet.

Är inte alls säker på att lesbiska kvinnor, om de inte har och inte är intresserade av barn, har samma målsättning och samma intressen som heterosexuella kvinnor.
Om jag ser mig omkring tycker jag nog att det verkar som om de kvinnor som inte har barn (vilket är majoriteten av de lesbiska kvinnor jag känner) har betydligt lättare, både att avancera på arbetsplatserna och att skaffa sig goda inkomster med ty åtföljande acceptabla pensioner, än de heterosexuella kvinnor som skaffar sig man och barn. Så den kvinnorörelse som sätter de lesbiska kvinnorna eller de transsexuella kvinnorna (finns de förresten – de kvinnor som vill klä sig i manskläder, och om de finns, är de diskriminerade?) före de hetrosexuella kvinnorna torde inte få speciellt stort stöd bland majoriteten av kvinnorna i landet.

De flesta kvinnorna är trots allt heterosexuella så en genuin kvinnorörelse måste nog handla om att kvinnor inte ska diskrimineras för att de föder och har barn. De som inte accepterar detta borde starta en egen och lesbisk rörelse som kämpar för de lesbiska kvinnornas rättigheter.

Det har inte talats öppet om detta tidigare, men det finns grundläggande motsättningar mellan heterosexuella kvinnor och lesbiska kvinnor och det är kanske dags att man drar fram dessa motsättningar i ljuset och diskuterar dem öppet så att feminister i allmänhet slipper bli beskyllda för manshat.

Ibland undrar man hur många nattmössor det finns att prata i. Läser just i Aftonbladet att kvinnor ska äta som män för då rasar kilona. Män har nämligen, får vi veta, ett sundare förhållande till mat än vi kvinnor har.

Det var inte så länge sen jag läste att män är genomsnittligt mer överviktiga än kvinnor! Låter alltså inte som någon god idé det där.

Har länge irriterat mig på Aftonbladets nätupplaga, där all reklam laddas ner innan texterna dyker upp på skärmen. Man hinner se en hel långfilm innan man kan läsa den artikel man var intresserad av när man klickade på en länk och när man äntligen får upp texten har man glömt varför man ville läsa den. I alla fall kommer man ofta snabbt på att det ville man egentligen inte.

Så läste jag någonstans att DN har stylat till sin nätupplaga, som tidigare har varit god i åtminstone ett avseende, man kunde läsa texterna samtidigt som reklamen laddades ner. Tänkte att det var dags att ta del av uppsnyggningen, som, visade det sig, uppenbarligen bestod i att man gått steget längre än Aftonbladet. Där fanns bara en helvit sida med en liten ruta längst upp med information om hur billigt man kan flyga i Europa. Det får man ju kalla för ett fall framåt för DN :-).
Risk bara att det var tillfälligt.

Lyssnar på radion, om Tysklands ekonomiska elände. Nu ska man spara sig ur krisen även där.

Det började med att Friedman fick fria tyglar i Chile på 70-talet, varvid inhemsk efterfrågan ströps, (läs de fattiga gjordes fattigare), så att man skulle kunna exportera sig ur krisen. Det gick lysande exporten ökade och importen minskade, statsfinanserna såg fina ut så metoden framstod som lockande för många länder. Ingen frågade sig vem som skulle importera när alla länder började göra likadant som Chile. Det finns som bekant ingen på månen som kan importera något!

Så har man försökt spara sig ur kriser i det ena landet efter det andra, alltfler har blivit arbetslösa och fattigare, (medan några få har blivit ohemult mycket rikare dock, vilket kanske var meningen med det hela) och inget land har lyckats lösa några problem på det här sättet, eller skapa bättre levnadsförhållanden för flertalet invånare, tvärtom har man lyckats förstöra ofantligt mycket. Alla som försökt sig på metoden har skapat inhemska problem, med arbetslöshet och ökande kostnader för utslagna människor, men man fortsätter envetet på den inslagna vägen – i land efter land. Nu är det alltså Tysklands tur.

Ändå finns det inget större nationalekonomiskt slöseri än att ha människor gående sysslolösa, vilket alltfler blir när stat och kommuner sparar! Det är som om stora vanvettet spritt sig som ett dödsbringande virus bland våra politiker och styrande.

Inte underligt att man behöver bygga upp en effektiv kontrollapparat, så att den sociala oro, som man fruktat länge nu, inte ska urarta i allvarligare uppror. Det gäller att kväsa sådant i sin linda och lagar om inskränkning i människors frihet och integritet under namn av terrorbekämpning, är ypperliga även för att skrämma inhemska fattiga till lydnad och underdånighet.

Läser i Jusek (5/2005), facktidningen för jurister, ekonomer, samhällsvetare och systemvetare, att många anställda far illa av utländska chefer som pekar med hela handen och som vill ha allting gjort i enlighet med deras order och önskemål, underförstått: Ingen tilltro och inget hänsynstagande till de anställda där inte.

Några sidor längre fram i samma tidning får vi veta att Göran Aldén, trendforskare och föreläsare om ledarskap, spår (gissar alltså att trendforskning är en slags modern version av att läsa i kristallkulor), att framtidens chefer kommer att bli riktiga mys- och trivselchefer. Åttiotalisterna, som tar över nu efter fyrtiotalisterna (vart tog alla de vägen som föddes under 50 – 60- och 70-talen?) vill nämligen ha roligt på arbetsplatserna menar han, till skillnad från fyrtiotalisterna, som var visionärer och som förstörde mer än de byggde upp med sin iver att omorganisera (vilket man förstås måste hålla med honom om). Med tanke på att fyrtiotalisterna som chefer mest verkar ha varit bra på att slakta och sälja ut svenska storföretag, undrar jag alltså vilken kristallkula Aldén sitter med?

För att inte tala om det jag minns från min ungdom och vad man sade, och bekymrade sig över, vad gällde oss fyrtiotalister. Vi påstods inte var beredda att slita med tunga och tråkiga jobb eller att underordna oss, för vi ville ha roligt på arbetet också. Detta, menade de ledande i samhället, skulle ställa till allvarliga problem för industrin framöver! Så vart tog alla roliga, demokratiskt sinnade och myspysiga fyrtiotalistchefer vägen?

Det jag läser i min kritstallkula, både om det som varit och om det som kommer, är alltså något helt annat. Men jag har ju inte forskat i kristallkulor förstås och Jusek verkar kika in i olika kristallkulor så därifrån får vi motstridiga budskap om framtiden. Det enda som Jusek tillhandahåller av fakta i den här saken, är att arbetslösheten bland akademiker ökar närmast lavinartat, vilka slutsatser man nu ska dra av den saken – att vi lever i ett samhälle med allvarlig kompetensskräck kanske?

Jodå. jag är feminist och jag har ställt förhoppningar på F!, men nu har F! tydligen spårat ur totalt. Dels alla dessa avhoppare, och jag har ganska stort förtroende för Ebba Witt-Brattström, dels förslaget om att även flerpersonersrelationer ska stadfästas! Det förfärar. Vem tror man kommer att vinna på det?

Det är precis hur tillåtet som helst att bo ihop hur många som helst redan idag, men att lagfästa förhållanden av alla de slag, det är att öppna för elände för kvinnor. Förstår man inte det, då är F! illa ute. Vill man verkligen skruva klockan tillbaka till stenåldern?

Jag var kvinnosakskvinna redan på den tiden då ordet ”feminism” inte var uppfunnet, men jag tappade intresset för kvinnokampen i slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet, då livmodermystiken kom i ropet inom kvinnorörelsen och då kampen huvudsakligen kom att handla om kvinnor inom akademierna.

Det var OK att hävda att kvinnor hade erfarenheter som männen inte hade, och att dessa erfarenheter också borde räknas, tas med i samhällsplaneringen etc. men när det övergick till att handla om kvinnor som en unik grupp, som på grund av innehav av livmödrar aldrig kunde förstås av männen, då ville jag inte vara med längre. Jag såg det som ett stöd för den biologistiska ståndpunkt som jag bekämpat under hela mitt vuxna liv, vilket det också blev då särartsfeminismen snart kunde hämta näring ur just dessa resonemang.

Nu går feminister i F! ett steg längre och bäddar för månggifte, det kommer inte att bli förhållanden med en kvinna många män det kan vi vara ganska säkra på. Vad tänker de på?