Den diplomatiska krisen mellan Israel och Sverige förvärras, läser jag i Aftonbladet.

”Pressfrihet innebär att publicera sanningen och inte lögner, anser Lieberman.”

Jaha, och vem bestämmer var som är sanning och vad som är lögner? Dessutom påstod inte Donald Boström, som skrev artikeln i AB om vad palestinierna misstänker, att Israels regering stal kroppsorgan från skjutna palestinier. Författaren sade att palestinierna misstänker den saken, efter att de, och detta verkar vara ganska säkert och belagt, får tillbaka sina mördade (skjutna) söner efter en tid, uppskurna och hopsydda igen. Det finns nu bara två tänkbara orsaker till att skära upp de mördade palestinska unga männen, att man just tar hand om kroppsorgan för transplantationer eller att man använder kropparna för läkarstuderande att skära i och lära sig om människokroppen från. Bådadera är lika vidrigt och fördömligt.

Men Liberman, Israels utrikesminister, anser att Aftonbladets artikel är ren och skär antisemitism. Då får vi väl anta att alla amerikaner, eftersom amerikanska media rapporterat om rabbinen som ägnade sig åt organhandel, också är antisemitiska. Det är ju så, förstår man, att det inte kan finnas en enda judisk person som begår kriminella handlingar och om man antyder att så kan vara fallet, då är man antisemit. Av detta kan man sedan dra slutsatsen att judar, enligt Israels regering, inte kan begå illegala handlingar, till skillnad från enskilda personer inom andra trosinriktningar. Eller menar den israeliska regeringen att ingen enda människa kan anklagas för brott utan att man därmed och samtidigt anklagar hela den etniska eller religiösa grupp personen tillhör, för att vara brottslig?

”Israel kommer inte heller att ta svenska anklagelser om kränkningar mot mänskliga rättigheter på samma allvar, enligt Jerusalem Post.”

Då undrar vän av ordning när Israels regering har tagit sådana anklagelser på allvar? Jag kan inte erinra mig att den någonsin har gjort det.

Samtidigt ska Israels försvarsminister Ehud Barak utreda om det går att stämma journalisten som skrev artikeln.”

Jo, det kan han ju försöka göra men sannolikheten att ansvarig utgivare ska fällas i ett tryckfrihetsmål i den här saken är närmast obefintlig. Man far inte med osanning om man refererar vad somliga människor tror, förutsatt att de sagt att de tror så och det i artikeln klart framgår att det är detta man gör, och just detta framgår klart i artikeln.

Aftonbladets artikel var ett av de stora samtalsämnena i Israel i går. Många anklagade Sverige för att vara antisemitiskt och såg artikeln som en bekräftelse på att svenskarna inte stödjer Israel.

Det är nog sant att svenskar i allmänhet, i alla fall de som är lite insatta i problematiken, inte stödjer Israels politik, men detta är inte detsamma som att de som inte gör det är antisemitiska, vilket tidigare alltid har betytt att man dels hyst fördomar om judar, dels hatat dem och velat bli av med dem eller förgöra dem. Men vill Israels politiker absolut sätta likhetstecken mellan kritik av dess agerande och antisemitism, ja då är vi förstås antisemitiska, vi som kritiserar denna regering – och inte nog med det, åtminstone jag är stolt över den saken i så fall. Något sådant trodde jag aldrig att jag skulle skriva om mig själv, men det var på den tiden då ”antisemitism” betydde vad jag skriver ovan, inte vad Israels regering och israelvänner idag hävdar att det betyder.

Sedan är det förstås så att jag inte alls anklagar alla som kallar sig, eller anser sig vara judar, för denna politik utan endast de i den israeliska regeringen ingående personerna. Inte ens de flesta av de israeler som stödjer denna regering vill jag anklaga, eftersom jag vet att de flesta av dem är offer för denna samma regerings, och dess företrädares, lögnaktiga propaganda.

Aftonbladet mötte en upprörd Benny Dagan (Israels ambassadör i Sverige: min anm.) efter mötet.
– Vi kan inte tolerera sådana här publiceringar. Därför vill vi att den svenska regeringen yttrar sig klart och tydligt. Om Sverige tar avstånd från artikeln skulle det avskräcka andra från att återupprepa detta fula tillvägagångssätt.

Vadå? Anser sig Israels politiker vara de som ska bestämma över hela världen, vad människor ska få säga, tycka och tänka överallt? Det brukar definitivt inte vara en inställning som förknippas med demokrati utan med diktatur, ja med världsdiktatur i det här fallet. Försöker man leva upp till den värsta av alla antsemitiska fördomar, den om den världomspännande judiska sammansvärjningen? Det verkar ju så.

– Vi förlorade sex miljoner människor i Europa. Att anklaga judar och israeler med hjälp av alla sorters fabricerade historier kan leda till att judar dödas i andra delar av världen. Vi kommer aldrig att tolerera det.

Och Sovjet förlorade 20 miljoner människor i kriget och ryssarna ansågs också vara ”Untermenschen” av Hitler, alltså får vi inte kritisera den ryska regeringen, eller någon enda ryss, för korruption, för traficking, för narkotiahandle etc. och definitiv inte den ryska regeringen för någonting – eller?

Varför anser du inte att det finns någon anledning att utreda om israeliska soldater tagit organ från dödade palestinier?
– Frågan är absurd. Det är jämförbart med att jag först skulle kunna anklaga dig för att ha våldtagit någon och sedan begära bevis från dig att du är oskyldig

Ingen enda judisk person är alltså kapabel att begå en enda kriminell handling. Att misstänka eller anta detta är absurt. Nu råkar det emellertid vara så att det har visat sig att åtminstone en judisk rabbin i USA har sysslat med illegal organhandel, men det är kanske skillnad på judar i diasporan och judar i Israel? De förra kan kanske begå illegala handlingar, de senare kan det inte – eller kan man inte anklaga amerikaner på samma sätt eftersom man i stort sett lever av amerikanska skattepengar?

Det är svårt att förstå den israeliska regeringens reaktioner på annat sätt än att man faktiskt vill öka på antisemitismen i världen, för att man vill att fler judar ska immigrera till Israel, så att man har folk tillräckligt för sina krig och för att ockupera och bosätta sig på den mark man stjäl från palestinierna. De israeliska politikerna och regeringsledamöterna kan bara inte vara så dumma att de tror att deras agerande nu skapar Israel ett bättre anseende i världen. Så korkade människor finns inte – eller gör det det?

Länkar:
– ”Våra söner plundras på sina organ”, AB
– Israel hotar stoppa Bildt’, AB
– Granska Israel!, AB
– Veckans citat: Israelaktivismens brunblå bloggegga, Motbilder
– Israelisk dubbelmoral, Jinges blogg
– Sovjet/Ryssland Wikipedia
– Rabbiner misstänkta för organhandel, Realtid

SKRIV PÅ AMNESTYS UPPROP FÖR YTTRANDEFRIHET PÅ NÄTET

Kanske är det brist på inspiration, men somligt tål att upprepas. Så här repriserar jag ett inlägg jag gjorde på bloggen 2 januari 2007, om individuell frihet:

Liberal individualism kontra ”socialistisk kollektivism”.
Det är vanligt idag att ställa kollektivism mot individualism och hävda att socialdemokraterna, ja vänstern i allmänhet, är kollektivistisk medan de borgerligare partierna är individualistiska. Med kollektivism avses då en politik som står för gemensamma lösningar på samhällsproblem, som sjukvård, stöd vid arbetslöshet, gemensamt finansierad infrastruktur, skolor, åldringsvård etc. Det socialdemokratiska kollektivistiska samhället, säger nyliberaler och konservativa, har med de allmänna socialförsäkringssystemen, tagit ifrån människor det personliga ansvaret för sina egna liv, med resultatet att människor bara kräver av samhället. Mot det ofria kollektivistiska samhället, där överheten sägs bestämma allt åt oss, ställs nyliberalismens/extremliberalismens individualistiska lösningar. Det liberala samhället lägger sig inte enskildas privatliv. Det påstås istället lägga ansvaret på individerna själva och ge större frihet för var och en att själv bestämma över det egna livet.

Det här är förstås dumheter.

Grundläggande för förståelsen av vilka samhällen som ger största möjliga individuella frihet, är insikten att det inte finns några människor som är helt fria att göra precis som de vill och utan hänsynstagande till andra. Ett sådant mänskligt samhälle har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Alla är vi beroende av många andra människor, somliga mer andra mindre visserligen. Dessutom är vi olika mycket beroende under olika perioder av våra liv. Utan andra människors hjälp och stöd skulle de flesta av oss inte bli gamla, närmare bestämt inte äldre än något eller några dygn. Att tro något annat är lika infantilt som att tro att det finns troll och älvor.

Nu finns det olika sätt att lösa problemet med vårt beroende av andra, om man anser det vara ett problem. Man kan endera göra såsom Reinfeldt och andra konservativliberaler föreslår, låta familjerna klara av stödet, (återupprätta familjen brukar det kallas). Det vill säga se till att det inte finns något allmänt och gemensamt finansierat socialt trygghets- och skyddssystem varvid alla människor blir totalt beroende av släktingar, föräldrar, syskon eller främmande människors personliga välvilja istället. Detta sätt att lösa ”problemet” med vårt beroende av andra var det vanliga fram till medeltiden och det är fortfarande det vanliga i exempelvis Mellersta Östern. Där är det klanen som ställer upp, samtidigt som klanen ställer motkrav, att medlemmarna underordnar sig klanens gemensamma värden, normer och intressen. Det förhåller sig inte så, inte någonstans i världen, att människor är totalt fria och gör precis som de vill. Man får inte mer valfrihet i samhällen som bygger på klansystem (familjen/släkten som styrande enhet). Enskilda individer kan förstås försöka fly ut ur klanen men då hamnar individen garanterat och ganska snabbt under andra gruppers kontroll, inte sällan i kriminella sådana, för ingen människa kan klara sig helt ensam.

Under medeltiden började människorna i Sverige (även i andra länder gissar jag) att sluta sig samman inom skråna, och skapa sig försäkringskassor. De förband sig gemensamt ansvar för varandra inom en yrkeskår. (Det finns fortfarande försäkringskassor kvar och i verksamhet sedan den tiden.) Det fanns då ingen profit inbakad i systemet utan det handlade renodlat om att stödja skråbröder och deras släktingar om dessa råkade illa ut. Man kom alltså på att man kunde försäkra varandra om ett visst mått av trygghet även utanför familjen eller släkten. Detta blev grunden till våra moderna försäkringar, privata såväl som samhälligt, kollektiva sådana.

För att göra en lång histora kort, i och med industrialiseringen slogs familjebanden/klanerna om vi vill, sönder definitivt. Kvar blev bara kärnfamiljerna. Människor tvingades flytta till industriorterna och dessutom blev tillgångarna mycket ojämlikt fördelade varför somliga inte hade något ekonomiskt stöd att få från sina familjer eller släktingar. Då uppstod behovet från många människor, att sluta sig samman i organisationer för att tillförsäkra sig denna trygghet på annat sätt och för att se till att samhället erbjöd tillräcklig trygghet även för dem som inte var stora kapitalägare – de socialistiska rörelserna, fackföreningarna etc. föddes. De började kämpa kollektivt, och kampen handlade förstås om största möjliga frihet för alla i kollektivet ingående individerna. Ett kollektiv är som bekant alltid uppbyggt av individer.

Och här kommer min poäng: De socialistiska rörelserna var och är i grunden mycket mer individualistiska och mycket mer kritiska till det täta beroendet av föräldrar, syskon etc. Friheten blev så mycket större för var och en om ingen behövde underordna sig föräldrar eller släktingars regimer, utan om det fanns ett övergripande, opersonligt försäkringssystem som stod för tryggheten.

Jag menar alltså att den socialdemokratiska regimen gjorde oss alla mycket friare och mycket mindre beroende av godtycke och av enskilda människors, framför allt av släktingars, välvilja än klansystemet, eller vilket annat trygghetssystem som helst. Det är mycket dystrare att behöva underordna sig närståendes krav för att få hjälp än att kunna gå till en opersonlig och väl reglerad institution för att få den hjälp man behöver, en som man har betalat in till under den tid i livet då man inte behövt den. I detta system har man dessutom haft möjligheten att överklaga om man blivit felaktigt behandlad, vilket var tänkt att minska risken för godtycklig behandling.

De socialdemokratiska regeringarna (medan partiet fortfarande förde traditionell socialdemokratisk politik) har också avskaffat släktens möjligheter att sätta press på och ställa krav på barn och andra arvingar, genom att lagstifta om arvsrätt. En fader kan därmed inte tvinga sina barn till det ena eller det andra genom att hota med arvlöshet Även de kollektiva försäkringssystemen bidrar till den frihet det innebär att mamma och pappa, eller andra släktingar, inte kan bestämma över våra livsöden. Sedan har förstås även dessa system sina begränsningar, som kan diskuteras vad gäller detaljerna, men begränsningar är oundvikliga just på grund av att ingen människa är en ö.

Så länge socialdemokraterna hade den fulla sysselsättningen som målsättning (fram till början av 90-talet) och det fanns jobb i överflöd, var de flesta mycket friare än de är idag. Det är kanske svårt för unga människor att förstå att den största friheten för de allra flesta ligger i att kunna lämna en arbetsplats man vantrivs på och veta att man får ett annat jobb (som man kan leva drägligt på) direkt, men så är det och så gott var det i min ungdom. Vi, alla som inte är miljonärer, var mycket friare och hade mycket större valfrihet under det i den borgerliga propagandan så förtalade 70-talet än vi har idag och kommer att få med den nya högerregeringen.

En källa:
Per Anders Forstorp & Brian Palmer, Georg W. Reinfeldt. Konsten att göra en politisk extreme makeover,, 2006 ex. Där Reinfeldts politiska program och politiska retorik granskas.

(Författarna ifråga har fått helt rätt. Undrar om alliansen hade vunnit valet om svenska folket hade läst deras bok?)

När staten, dvs vi, inte längre vill vara med och ta ansvar för oss, vi inte vill vara med och ta ansvar för varandra, då bäddar vi för en mycket större ofrihet alltså.

Under 70-talet, då många, av oss som var unga då, inte förmådde uppskatta vad vi hade (inte heller jag i många fall), framhöll man exempelvis ofta hur fint det var söderut i Europa, där familjerna tog hand om sina gamla själva istället för att skjutsa in dem på en institution. När jag talade med de invandrare som jag då undervisade i svenska, om detta, invandrare som oftast kom från Jugoslavien eller Grekland, så förklarade det nästan med en mun att det svenska systemet var mycket bättre. De äldre ville inte ligga sina barn till last och ville inte bli beroende av dessa. Dessutom, berättade de, var det inte alls så rosenrött som många unga svenskar trodde. Det var inte ovanligt, berättade man för mig, och så var det även i Sverige förr, att de gamla misshandlades av den yngre generationen exempelvis. Ibland är det alltså mycket bättre att få hjälp av icke-släktingar, personer som går hem efter åtta timmars arbetsdag och som därför inte måste orka med en hela dygnet, i bästa fall, fast dessa bästa fall dessvärre inte är så vanliga ens i vårdapparaten, av personal som förstår vad demens är exempelvis.
Bara som ytterligare ett exempel – och gamla blir vi alla om vi får leva, fast man inte tror det när man är under 45.

Martin bidrog med en kommentar till inlägget igår, som jag finner så tänkvärt att jag vill lyfta fram det till ett eget inlägg. Så här kommer hans kommentar (för sammanhang rekommenderar jag dem som inte redan gjort det, att läsa inlägget under detta först):

Martin skriver den 
19/08:
Liberalismen går alltid emot fascism, det minskar nämligen den del av samhället som står under demokratisk kontroll. I deras utopi står inget under demokratisk kontroll, kvar är bara kapitalistisk kontroll. Sist jag var ute och kollade så var kapitalismen fascistiskt organiserad med en top down ordning på makten. Den liberala utopin går således emot total fascistisk kontroll av samhället, detta direkt, ett övertagande av de demokratiska institutionerna som klassisk fascism gör är inte ens nödvändigt för att uppnå en fascistisk organisation av samhället.
Vad gäller skolan skulle Björklund kunna lösa den pinsamma problematiken genom att göra en mycket liberal reform som vi på vänsterkanten är ganska ensamma om att förespråka. Totalt avskaffande av betyg! Betyg som endast håller medelklassen under armarna.
I östeuropa har det väl mer och mer dykt upp nostalgiker för det gamla systemet. De östeuropéer jag känner har ofta tyckt att det var mycket som var bättre förr, även om de jag känner inte är några stalinist nostalgiker så är de medvetna att deras liv hade varit enklare och tryggare i det gamla systemet.
Det är just det sista som jag ser som avgörande! Den själva biologiska anledningen att vi sluter oss samman i grupper/samhällen är tvåfaldig, fortplantning och trygghet. Det är de evolutionära fördelarna som samhället ger. Ett samhälle som inte skapar trygghet för sina medborgare har inget existensberättigande, för det uppfyller inte grundkravet på ett samhälle. Alla andra värden ett samhälle kan tillföra är meningslöst för organismen, de är oftast bara metafysiska konstruktioner.
Men trygghet kan kopplas ihop med metafysiska konstruktioner så som frihet. För är du inte trygg så är du aldrig fri, då lider då under rädslan och orons tvång. Därför är det bara en skenbar frihet som liberalerna eftersträvar, men istället får de ett samhälle där alla hålls fängslade av rädsla och oro för framtiden, fattig såväl som rik.

Detta vill jag komplettera med en repris av vad jag skrev i G:a Motvallsbloggen 18/4 2005. Inlägget syftar på alla dem som gick i väggen i samband med alla omorganisationer som statliga och kommunala, liksom privata företag vidtog under 90-talet, då när man började skapa annorektiska organisationer och genomförde den administrativa principen om ”management by stress”, liksom alla som behövde psykist stöd efter att de förlorat sina arbeten:

18/4 klockan 12.30
Ständig förändring – biologiskt självmord
Vi lever ju i den biologiska ingenjörskonstens era nu när det är så populärt att förklara allting med biologin.
Det förvånar därför att ingen biologiskt kunnig person påpekar, att ständig förändring och ständig stress (”management by fear”, ”management by stress” etc.), är den säkraste vägen till biologisk kollaps, att biologiska organismer eller system bara tål en viss mängd förändringar under en viss tid, innan de bryter samman, att alla biologiska system bryter samman om allting förändras hela tiden och ingenting är riktigt förutsägbart och om radikala förändringar aldrig avbryts av perioder med relativt god stabilitet och förutsägbarhet.

Utan långa perioder av stabilitet skulle jorden vara en död planet, utan sådana skulle inga arter ha kunnat utvecklas.

När det gäller psykisk tortyr vet man att utnyttja detta faktum emellertid. Att hålla människor i ständig skräck, att utsätta dem för ständigt nya och oförutsägbara påfrestningar, är en känd metod för att bryta ner människor. Tidigare kallade man denna metod för ”hjärntvätt”.

Så varför är man så förvånad och oförstående inför det faktum att alltfler människor bryter ihop, att allt fler människor blir sjukskrivna, går in i väggen, förlorar förmågan att orientera sig i omvärlden. Det är ju en sjävklar effekt av den politik som förs idag där alla vanliga människor ska känna sig rädda och otrygga hela tiden, där skräckens, oförutsägbarhetens och de lurande farornas gryta hålls ständigt kokande – av politiker, av ekonomer och av massmedia.

Den nyliberala ekonomiska politik som förs i hela världen idag, och som förts i Sverige sedan omkring 1990, är helt enkelt en nedbrytningspolitik, en politik som både bryter ner mängder av människor och bryter sönder samhällen. På detta finns två möjliga svar: Endera utvecklas rena maffiavälden eller en ren polisstat.

Slutligen vill jag rekommendera Klas Sandbergs senaste inlägg om Israels politik och Gaza: Den belägrade belägringen. Som vanligt har han skrivit ett viktigt inlägg i saken.

Jag har sagt tidigare på bloggen att liberalism är ett förstadium till fascism. Då har jag närmast tänkt på att med den ojämlikhet, vad gäller levnadsvillkor, som automatiskt följer på en sådan ekonomisk konkurrens- och låt-gå-politik som praktiseras nu och som liberaler omhuldar, kommer människor snart att rösta fram rena fascister. Eller så drar sig liberaler i regeringsposition alltmer åt det hållet för att dra väljare från nyfascister. Just detta senare ser vi redan många exempel på, framför allt vad gäller den hårdnande attityden mot invandrare.

Nu skönjer vi emellertid ännu en väg från demokratiskt sinnelag till ett fascistiskt, som ekonomisk låt-gå-ekonomi kan ta: Ju mer man sänker skatter, privatiserar och försöker skapa vad man påstår vara frihet och valfrihet, desto sämre och ofriare blir det för allt fler medan en liten elit drar ifrån alla andra. Resultatet blir ofrånkomligen mer kriminalitet och mer korruption i samhället. I det läget blir statens motdrag att införa allt mer kontroll, av det mesta.

Senast har folkpartisten Björklund tvingats erkänna att friskolorna inte alls kom att fungera som liberalerna hade tänkt sig när de initierade sådana för snart 20 år sedan. Han bryr sig inte så mycket om att somliga får mycket sämre undervisning än andra eller vad segregeringen av skolorna för med sig, men däremot tycker han inte det är bra att skolor konkurrerar om elever med att ge allt högre betyg (något som många varnade för då man införde ”friskolesystemet”). Så nu ska det tillskapas ett nytt kontrollsystem.

Vi har dessutom redan sett hur man börjat kontrollera medborgarna allt effektivare, avlyssningar var som helst, när som helst och hur som helst exempelvis. ”Vi måste skydda oss mot terrorism”, säger man och menar nog egentligen att man vill skydda det rika etablissemanget från ”den sociala oro” som man ängslas för och som produceras på grund av bostadssegregation, arbetslösheten, sämre skolutbildning etc.etc.

Mer kontroll av invånarna (”medborgare” passar ju inte längre och jag har inte riktigt vant mig vid att vi är ”kunder” i staten Sverige numer) har ju inte varit liberalernas hjärtefråga precis. Men just mer kontroll tvingas man införa på det ena privatiserade området efter det andra. Undrar hur länge det dröjer innan man anser sig tvingade att inrätta en apotekskontroll för att somliga privatägda apotek säljer ex. narkotikaklassade preparat illegalt, eller antibiotika mm.

Hur länge dröjer det innan man kommer på att den privatiserade bilprovningen inte fungerar utan att man måste inrätta ett kontrollsystem även där, därför att folk, åtminstone på somliga verkstäder, kan köpa sina godkännanden utan att ens visa sin bil, att verkstäderna passar på att anmärka på allt möjligt onödigt för att tjäna mer på reparationer som inte behövs eller på reparationer som inte ens görs och således lurar av folk pengar, något som redan idag är ett problem vad gäller en hel del bilverkstäder.

Marschen in i fascismen fortsätter, spår jag: ”Värna de rikas frihet, kontrollera och håll resten på mattan”.

Länkar:
– ”Konkurrens om elever ger orättvisa gymnasiebetyg”, DN
– Avregleringen av bilprovningen görs inte för konsumenterna, Alliansfritt Sverige
– Återigen – straff, kontroller och övervakning som lösning, Svensson
– Självklart blir det betygsinflation när skolor ska konkurrera, , ,my dad read kierkegaard
– Reserverat: MVG till friskolornas elever, Ingemars blogg
– Reprisfråga: Liberalismen – ett förstadium till fascism? Motvallsbloggen, 4/2 2008
– Fler ser likheterna mellan nyliberalism och nazism/fascism, Motvallsbloggen, 16/11 2007
– Liberalismen – ett förstadium till fascism? Motvallsbloggen 9/2 2006

PS:
Märkligt förresten, när Sovjet föll samman och de baltiska staterna blev fria igen, skulle man skapa de ideala nyliberala samhällena. Svensken och ekonomen Anders Åslund var i Ryssland som expert och hjälpte till med den chockterapi som det nya Ryssland skulle utsättas för för att uppnå det verkligt liberala lyckoriket. Resultatet blev ökad fattigdom för massor av människor, tilltagande alkoholism, sjunkande medellivslängd, stöld av statens egendom av några få, de s.k. oligarkerna, framväxten av starka maffiaorganisationer – men det förstås, några få blev ohemult rika. Och nu ser vi, eventuellt, vidareutvecklingen, kanske pga den ekonomiska kraschen – en kapning av ett fartyg i Östersjön. Det var väl inte så det skulle gå när nyliberalismen genomfördes. I varje fall inte i retoriken.

Länk:
Kaparna hotade döda besättningen, AB

Språkvetare talar ibland om s.k. ”false friends”, ord som låtar likartat men betyder helt olika saker på olika språk. Nu har jag inom bara någon månad träffat på ordet ”spirituell” i betydelsen ”andlig” ett antal gånger. Jag undrar så varför detta missförstånd plötsligt exploderar, hörde det exempelvis i radion för bara några veckor sedan, och studsade, och har sett det på flera bloggar nyligen, ett alldeles nytt fenomen.

Ordet ”spirituell” är just en sådan här ”false friend”. Det engelska ordet ”spiritual” betyder ”andlig” på svenska. Det svenska ordet ”spirituell” betyder ”kvick, fyndig” och det är importerat från franskan, där det heter ”spirituel” och har samma betydelse som på svenska. Lär man sig varken svenska eller engelska i skolan längre?

I alla fall blir jag väldigt konfys när jag träffar på ordet ”spirituell” och så småningom förstår att skribenten eller talaren i själva verket menar ”andlig”. Det kan ibland gå ett tag innan detta står klart och under tiden förstår man texten eller talaren helt fel, om alls.

Nu väntar jag bara på att folk börjar blanda ihop det engelska ordet ”eventually”, som betyder ”slutligen, till sist” med det svenska ordet ”eventuellt”, då uppstår den verkliga språkförbistringen: ”Han kommer eventuellt i morgon”, bäddar då för hur dystra missförstånd som helst.

Förra gången vi hade en borgerlig regering fick vi hem ett kuvert i vilket vi ombads att välja husläkare. Brevet innehöll en folder med foton av samtliga kommunens läkare. Eftersom ingen av dem liknade Pierce Brosnan brydde jag mig inte om att välja.

Idag har jag fått hem ett brev om att jag ska välja vårdcentral, men den här gången har man inga foton av läkarna med i erbjudandet, så eftersom jag fortfarande inte vet om det finns någon läkare på någon vårdcentral som liknar Pierce Brosnan, så avstår jag från att välja även denna gång.

Det finns val som är mer av terror mot oss medborg…, förlåt kunder, än de är väsentliga fria val.

Ovanpå denna dumhet har Mona Sahlin gått ut hårt med de rödgrönas kommande stora valfråga – jämställdheten. Det verkar ju ofarligt och dessutom torde det inte locka många väljare i tider när det finns folk, av båda könen, som kommer att helt sakna både valfrihet och anständig försörjning framöver.

Man bloggar, och det innebär inte bara att man skriver en egen blogg, det innebär också att man regelbundet läser andras bloggar och kommenterar på dessa. På något vis blir man god vän med sina favoritbloggare även om man aldrig har träffat dem. Då känns det väldigt konstigt och tomt när en blogg bara plötsligt försvinner. Man klickar in sig och möts av ett meddelande om att bloggen man söker inte finns och att domännamnet är tillgängligt. Man undrar då alltid vad som hänt. Har bloggaren avlidit, har han eller hon bara ledsnat, har han/hon inte längre en ekonomi som tillåter bloggande eller har försäkringskassan satt käppar i hjulet för bloggaren?

I andra fall talar bloggare om att nu tänker de sluta blogga, och även det känns ledsamt, som att ta avsked av en god vän. Men jag förstår dem som ledsnar för från och till känner jag också hur inspirationen att skriva sinar och bloggen känns mer som en kvarnsten runt halsen än som ett roligt sätt att kommunicera med besökare och kommentatörer. Just nu har jag en sådan period. Jag tänker emellertid inte lägga av utan att berätta om det och varför, och hoppas att maken skriver några rader på bloggen om jag skulle trilla av pinn plötsligt, vilket ju kan hända när man är i min ålder, men något som jag i alla fall inte ser några tecken på än. Det är bara konditionen som är usel och borde bättras på.

Än har jag inga planer på att sluta alltså, men just nu känner jag inte för att gnälla vidare på bloggen. Inte för att det inte finns något att gnälla om och klaga på, tvärtom, mer för att allting just nu är övermåttan eländigt, så dystert att jag inte orkar tänka på allt elände för närvarande. Alltså har jag de senaste månaderna avstått från nästan alla radionyheter och låtit bli att läsa dagstidningar. Det har varit skönt att koppla av världen utanför mitt hål i skogen en tid, även om det trängt in en del dysterheter i alla fall.

Men vem vet, rätt som det är ilsknar jag till på allvar igen och börjar slå gnistor på bloggen. Tills dess blir det bara spridda funderingar ibland.

Jag kan ju börja dessa spridda funderingar med att säga att jag tycker att Jan Guillous sommarprogram var bra och värt att lyssnas till. Inte mindes jag att det var han som spräckte Harwardaffären, som verkade vara den händelse som knäckte Palme och att han därmed kanske var en del av orsakerna till att Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink fick en chans att genomföra sin s.k. förnyelse, alltså nyliberaliseringen av socialdemokraterna, de avregleringar som ledde till fastighetskraschen i början av 90-talet och därmed till dagens dystra situation vad gäller svensk inrikespolitik och den svenska välfärden. Suck!

När jag nu ser tillbaka på årets sommarprogram i P1, kommer jag att tänka på en av min barndoms ”läsupplevelser”. Då, för evigheter sedan, fanns det en ungdomstidning för flickor som hette Min Melodi. I varje nummer hade man rubriken ”Mitt livs historia”. Jag vet inte om det faktiskt handlade om de ungdomliga läsarnas inskickade bidrag, som påstods, eller om det var redaktionen som totade ihop historierna. Hur som helst så handlade de alltid om unga kvinnors ungdomsvåndor. Somliga var olyckligt förälskade, andra hade blivit med barn och utsparkade av föräldrarna eller blivit illa behandlade av någon annan. Mycket spännande för en 12-13-åring att läsa om, fast jag fick nöja mig med att ögna igenom tidningen när jag hälsade på någon lyckligare lottad kamrat eftersom fadern vägrade att bidra med pengar till ”sådant skräp”.

De senaste somrarnas lyssnande på Sommarprogrammet har sänt mig tillbaka till ungdomen och ”Mitt livs Historia” i Min Melodi. Det kunde ju varit roligt att återuppliva ungdomen om jag inte hade sänts tillbaka till just det skräp från den tiden som min pappa, inte helt utan grund, dömde ut.

De två teman man presenterats i årets sommarprogram har i stort sett varit ”Mitt livs själsliga våndor och depressioner” och/eller ”Mina fantastiska framgångar”. Det är så att man misstänker att SR har låtit sig inspireras av Min Melodi, de senaste åren, när de instruerat sommarpratarna om vad de ska tala om. Så här utan att räkna noga minns jag två historier om ”mitt liv”, i sommarens program, som varit någotsånär intressanta.

När Sommarprogrammet började, för evigheter sedan, fick pratarna inte spela sina egna alster. Det gör de i så stor skala idag att man misstänker att sommarpratare numer inte får betalt utan att de istället ska se sina program som en chans att göra PR för sig själva för just det använder de verkligen programmet till. Endera har de skrivit en bok om själsliga plågor och puffar för denna, eller så har sjungit in och/eller skrivit lite låtar och spelar dessa flitigt, alternativt arbetar de som konsulter av något slag och förklarar för oss lyssnare hur bra konsulter de är.

Kort sagt, jag tycker att programmet har chanserat avsevärt de senaste åren. Återstår att se hur siste sommarpratarens program blir, Jan Guillous.

Det var en gång en läskedryckstillverkare, herr direktören Svensson, som hade sålt bra i många år. De flesta läskedrycksdrickare tycktes föredra hans produkt. Så en dag börjar mer folk köpa konkurrentens, herr direktören Modson, läskedryck istället. Det visade sig emellertid att somliga fick ont i magen av Modsons läsk och dessutom kom de flesta ganska snabbt på att Svenssons dricka var betydligt godare än Modsons, som var lite beskare. Därför gick de tillbaka till Svenssons goda läskedryck igen.

Svensson hade emellertid blivit så oroad, av att han hade förlorat en stor del konsumenter till Modson, att han förändrade sin läsk så att den skulle smaka mycket mer som Modsons.
– Men, sade en av Svenssons anställda, den här läsken smakar ju inte alls lika bra som den vanliga.
– Tyst, sade Svensson, vi måste ju ge folk vad folk vill ha, och de föredrar ju Modsons beska soppa ser du väl. Då får vi ju se till att producera en beskare dricka vi också.

Efter en tid kom fler och fler människor på att Svenssons dricka inte var så god den heller numer. Det här, tyckte de, var inte den dricka de mindes från tidigare, så då började allt fler köpa Modsons dricka igen. Modsons försäljningssiffror överglänste därför åter Svenssons. Dessa sakernas tillstånd varade emellertid bara en kort tid även denna gång, för Modson hade också förändrat sin dricka så att den nu hade blivit ännu lite beskare än den var tidigare.

– Usch, sade många människor, vi får köpa Svenssons igen, för den är ju i alla fall inte lika besk som Modsons och fortfarande får man mindre ont i magen av Svenssons.

Så kom det sig att Svenssons försäljningssiffror sköt i höjden igen och han ledde åter över Modson.

Men nu hade ju Svenssons redan hunnit bli förfärad över Modsons senaste försäljningsframgångar, så han hade sett till att göra sin egen dricka ytterligare lite beskare (trots att allt fler av hans anställda protesterade och till och med slutade arbeta på Svensson läskfabrik), för att på det sättet locka tillbaka sina gamla konsumenter. Det var bara det att när konsumenterna nu kom tillbaka och märkte hur besk även Svenssons dricka hade blivit, så slutade de åter att köpa Svenssons läsk eftersom den numer smakade lika illa som Modsons och lika ont i magen av dem båda fick man.

Så kom det sig att människor till slut började se sig om efter andra läskedrycksalternativ än Modsons eller Svenssons, eftersom det nu inte var någon märkbar skillnad i smaken mellan deras läskedrycker. Samtidigt hände det sig att det började komma fram nya läskedrycksproducenter som lanserade drycker med helt nya smaker.

Varken Svensson eller Modson skulle därefter komma att dominera marknaden och risken var stor att någon av uppstickarna skulle ta en allt större andel av marknaden.

Svensson förstod aldrig att kunderna kom tillbaka till honom gång på gång, efter en period då de testat Modsons läsk, därför att de tyckte att Svenssons dricka var bättre trots allt, utan han trodde, varje gång Modsons försäjningssiffror ökade på hans bekostnad, att om han bara försökte få sin egen läsk så lik Modsons i smaken som möjligt, så skulle han kunna locka tillbaka sina gamla konsumenter igen. Han förstod aldrig varför allt fler människor till slut varken ville ha hans eller Modsons dricka.

Sensmoral: Överta inte receptet från en sämre produkt. Det lönar sig inte i längden. Låt kunderna få komma tillbaka och köpa den goda produkt de inte förstått att uppskatta innan de smakat den sämre.