Eftersom somliga (av en av kommentarerna att döma) inte förstod vad jag skrev i mitt förra och förrförra inlägg om utrotning av räv så ska jag upprepa slutsatserna, och orsaken till att vi måste se till att skydda räven från utrotning, inte utrota den, som regeringen just gett sin välsignelse till:

I verkliga livet har vi ofta att göra med långa kedjor av orsaksamband. Så här ser det ut vad gäller förekomst av räv:

Ju färre rävar desto fler sork och rådjur. Ju fler sorkar och rådjur, desto fler fästingar. Ju fler fästingar desto fler borrelia- och TBE-smittade människor. Ju fler smittade människor desto mer mänskligt lidande. Ju fler smittade människor desto dyrare sjukvård. Ju fler fästingbitna människor desto fler antibiotikakonsumenter. Ju fler som äter antibiotika desto större risk för antibiotikaresistenta bakteriestammar. Ju fler antibiotikaresistenta bakteriestammar desto fler allvarliga konsekvenser får diverese sjukdomar, desto sjukare människor, och i slutänden desto fler döda i sjukdomar som tidigare gick att bota med antibiotika.

Sammanfattning: Färre rävar = fler sorkar och rådjur = fler fästingar = fler borrelia- och TBE-sjuka människor etc.

Som Barry Commoner sade i boken Cirkeln sluter sig (originalet utgivet 1971): Allting hänger ihop med allting.

Men vad spelar människors i allmänhet hälsa för roll i jämförelse med rika uppkomlingars lycka att få leka prickskyttar på halvtama fasaner!

Våra rundvandringar om området på nätet ger dessutom vid handen att jägarnas organisationer inte vill väcka djurrättsaktivister och deras vrede. Jägarna ska helst gynnas i tysthet, på alla andras bekostnad. Därav förordningens kryptiska formulering kan vi förmoda.

Jag citerar den igen:

Till skydd för småviltet återinförs en bestämmelse om att årsunge av rödräv får jagas hela jaktåret. En kontinuerlig och konsekvent predatorkontroll ger en lokal positiv effekt på tillgången på övrigt
småvilt.

Från 1:a juli är det alltså tillåtet att börja utrota de rävvalpar som just lämnat lyan, skjuta dem eller fånga dem i fällor och skjuta dem i dessa. Förordningen kan inte förstås som annat än en beställning från godsherrarna att få utrota räven för att de ostörda av naturen ska kunna ägna sig åt prickskytte på halvtama fasaner.

En annan av de stora vinnarna i sammanhanget, om vi utrotar räven, är det medicinindustriella komplexet, som tjänar storkovan på fästingavskräckande medel för hundar. De kostar mig, med mina tre hundar, omkring 2.000 kr/säsong. Pengar som hundägare kunde använda till roligare saker förr.

Man kan inte låta bli att undra över hur mycket godsherrarna har betalat till moderaternas partikassa för den här nya förordningen? Numer börjar det ju bli vanligt även i Sverige (efter mönster från USA) att de rika köper sig de lagar de önskar sig. Dessa mina misstankar kommer att kvarstå tills vi får en lag om skyldighet att redovisa ekonomiska bidrag till partierna, hur stora de är och varifrån de kommer.

PS: Till er som är under 35 och som tror att det alltid har varit så här: Det har det inte. När jag var barn lekte vi alltid ute på somrarna och sprang i högt gräs, barbenta och i sandaler, utan att få en enda fästing på oss. Jag var 22 år innan jag såg min första fästing. I början av 80-talet kunde jag plocka bort 5-10 fästingar sammanlagt på mina tre/fyra hundar under en hel sommar. Förra vårens första skogspromenad med en av mina hundar ledde till att jag plockade av honom 47 krypande fästingar en timme efter hemkomsten.

Den enes död de andres bröd – och vi vet ju vilka som får stå för döendet och vilka som får brödet.

Lasse Strömberg undrade, i en kommentar till förra inlägget, vad ett ”jaktår” är. Frågan föranledde lite utflykter på nätet, så nu vet jag det. Det är detsamma som ett kalenderår. Ska vi gissa att ordet ”jaktår” valts i förordningen (se citat i början av förra blogginlägget), för att inte dra uppmärksamhet till det faktum att man just beslutat att jägare får börja skjuta/döda räv nu 1:a juli, men bara årsrävar, vilket innebär två till fyra månaders rävvalpar så här års och sedan kan de fortsätta att skjuta räv året om och att regeringen, med den här förordningen, egentligen möjliggjort/lagliggjort total utrotning av räven.

Dessutom har jag nu förstått, att det där ”småviltet” som ska skyddas från räv visserligen skulle kunna vara hare, men nog egentligen handlar om de fasaner och rapphöns som godsherrarna föder upp, fåglar som alltså blir halvtama och som de sedan sätter ut för att skjuta prick på tillsammans med sina kunder, eller i goda vänners lag – en imponerande ”sport” får man ju säga. Det är väl lite genant att tala klartext om detta i förordningen, kan man tänka.

Ordet ”småvilt” förefaller alltså valt för att dölja att det egentligen handlar om skyddande av de ekonomiska eliternas intressen och hobby, fågeljakten på godsen, som hotas av räven. Jag har tidigare inte hört att fågel kallas ”småvilt”. De fina herrarna sitter/står nog sällan på pass i timmar för att få skjuta en hare eller två.

Nu när golf har börjat bli lite av var mans sport, eller i varje fall den välbärgade medelklassens sport, så är det, som de flesta redan vet, jakt på någon herrgård eller i någon slottspark som blivit överklassherrarnas statusmarkör numer ett och på sådana ställen kan de ägna sig åt att skjuta halvtama fasaner, som varken är så krävande eller tålamodsprövande. Det är alltså under jakten på herresätena de får vara ifred för pöbeln idag. Tidigare ägnade de sig åt golfandet i trygg förvissning att de inte skulle träffa på kreti och pleti på golfgreenerna.

Förordningen är väldigt finuerligt skriven eftersom den i praktiken gör total utrotning av räven laglig, utan att detta står skrivet i svensk lag eller förordning. En lag som gör det skulle möjligen kunna strida mot EU:s bestämmelser om skydd för faunan i Europa, men det kan också vara så att även EU struntar i rävarna. Jag har sökt information på nätet om vad EU säger om jakt på rovdjur, men EU är nu inget under av öppenhet så jag har inte lyckats finna något om den här saken på nätet. (Numer vet vi ju aldrig riktigt vilka lagar vi lyder under.)

Läser man lite mer om jakt på rovdjur i Sverige finner man att regeringen bara talar om lämpligt skydd för och bibehållandet av björn, järv, lo och varg, men inte något om att man också bör värna om räven. Detta innebär att det är helt OK för varje godsägare, som så önskar, att utrota räven inom sina domäner.

Lasse Strömberg skriver följande i sin kommentar till förra inlägget om rävjakt:

Själv irriterar jag mig på alla rävfällor man ser överallt i skogarna. Räven har ju inte en chans. Den går in i fällan och börjar äta av åteln, och sedan får den sitta där livrädd till dess jägaren kommer med revolvern, öppnar en lucka i taket på fällan och skjuter rävstackarn med revolver.
Det kan knappast kallas jakt.
I mina trakter är räven numera utrotad, mycket tack vare rävfällorna.
Det borde vara förbjudet med jakt via fällor. Djuren är nämligen chanslösa!

Enkelt som en plätt alltså, att utrota räven, och synnerligen vidrigt. Vad gäller räven kan nu ingen enda människa gnälla om dödande av boskap dock, som många gör vad gäller varg, eller att man inte vill ha rävar i skogen för att man är rädd för dem. De hotar varken boskap, människor eller hundar och är i princip ofarliga för andra husdjur också.

Även lättare att skjuta varg, som vi bara ska ha 200 stycken i landet
Numer är det inte heller så farligt eller besvärligt att skjuta varg. Om varg antas komma att skada tamdjur och inte låter sig skrämmas får de skjutas. Jaha, och vem ska i efterhand, då vargen är skjuten, bevisa vilket som var fallet, skott utan anledning, eller skott i lagenlig ordning? Dessutom har regeringen bestämt att det räcker med 200 vargar i landet.

Alla dessa lagar om hur jakt på rovdjur får bedrivas tycks skrivna för att inte strida mot EU-bestämmelser om bevarande av rovdjursstammar och/eller för att inte framkalla naturvårdsintresserade personers protester, samtidigt som de i praktiken ska ge vem som så önskar rätt att skjuta varg, björn, lo, och räv. Och räven har i praktiken inte något lagskydd alls från 1:a juli i år, även om lagen talar om ”årets rävar” vad gäller jakt hela året.

För överklassens höga nöje skull ska resten av svenskarna på landsbygden, eller i villaområden i städernas utkanter, tvingas leva med mängder av rådjur som förstör deras trädgårdar och odlingar och alla som sätter sin fot utanför en asfaltkant tvingas ta mycket större risker att bli fästingbitna och därmed också större risker att drabbas av borrelia och TBE.

Överklassen tar bit för bit tillbaka makten över allting i Sverige. Deras nöjen får inte begränsas av någon som helst omsorg om andra människors intressen, nöjen, hobbies eller hälsa.

PS:
I mina trakter har rådjursstammen decimerats de senaste åren. En jägare vi talade med häromdagen menade att det var vildsvinen, som ökat enormt i antal de senaste åren, som tog rådjurskiden. Så kan man bita sig i svansen som jägare, för vildsvinen är också en jaktbar djurart som många jägare värnar om.

Det är ju bra om svinen decimerar rådjursstammen men till skillnad från räven som rådjurspredator, som inte gör oss något ont, så är vildsvinen ännu värre marodörer vad gäller odlingar än rådjuren. Där vildsvinen dragit fram är allting förstört. Får man in dem i trädgårdslandet eller i potatislandet en natt kan man möjligen tacka dem för att de harvat upp hela landet, men man har fått betala för tjänsten med förlust av allt man hade i landet. Så jag föredrar definitivt räven som predator, både vad gäller att hålla nere rådjursstammen och smågnagarpopulationerna och därmed att minska antalet av fästingarnas värddjur.

Länkar:
– Rovdjur, Regeringskansliet
– Regler om skyddsjakt, Naturvårdsverket
– Vargstammen får inte växa längre, AB
– Sverige anmäls till EU-kommissionen, Jinges blogg
– Rovdjursmotståndare samarbetar med högerextremist, SR

Läser i Aftonbladet att regeringen har gett tillstånd för jakt på räv i juli men en koll på en sida från Regeringskansliet ger vid handen att:

Till skydd för småviltet återinförs en bestämmelse om att årsunge av rödräv får jagas hela jaktåret. En kontinuerlig och konsekvent predatorkontroll ger en lokal positiv effekt på tillgången på övrigt
småvilt.

Förordningen träder ikraft 1:a juli 2009.

Jaha, och vilket ömmande småvilt talar man om? Sork, råttor och möss? Vilka jägare är intresserade av jakt på dessa smådjur, eller på vilket sätt eller för vem är det positivt med en ökad tillgång på sådana? För att inte tala om hur stor risken är att rävar med ungar blir skjutna innan ungarna klarar sig själva, vilket måste betraktas som djurplågeri.

Man kanske kan gissa att det i själva verket handlar om jägaroro för att räven tar en del rådjurskid också och håller nere rådjursstammen, även om stapelfödan för den är smågnagare. Men både gnagare och rådjur har förökat sig så att de är ett rent gissel. Förr tyckte jag att rådjur var fina och söta. Idag betraktar jag med dem avsmak och som en slags jätteråttor. Dels är de för många, dels för orädda, dels äter de upp grönsaker och blommor i trädgårdarna, dels ställer de till en massa trafikolyckor men framför allt härbärgerar de en massa fästingar och hjälper, liksom smågnagarna, till att föröka upp dessa smittbärande och blodsugande eländen.

Rävens viktiga insatser i naturen, och för oss människor
Vore man inte redan van vid den här regeringens otroliga inkompetens på alla upptänkliga områden skulle man riva sitt hår. Nu suckar man bara och konstaterar att här har vi ännu ett område som regeringen klampar in i som elefanter i en porslingsbutik och utan att förstå vilken skada de åstadkommer.

Det är så här nämligen: När rävskabben kom till landet, för sådär en 25 år sedan, slogs mycket stora delar av rävpopulationen ut av skabben. Inom vissa områden dog så mycket som 90% av rävarna. Stammen har sannolikt inte hämtat sig än då skabben fortfar att slå ut många rävar.

Utslagningen av rävarna ledde till att smågnagare, exempelvis skadedjuret sork, förökades upp ordentligt (och här hjälper EU-s jordbruskregler till dessutom), liksom att rådjurens antal ökade lavinartat. Båda dessa djurarter är värddjur för fästingar, som alltså fått mycket bättre levnadsbetingelser och som ökat lavinartat de senaste 25 åren. Sorken är dessutom bärare av borrelia, sjukdomen som numer många människor drabbas av varje år pga fästingbett, en sjukdom som kan få ödesdigra konsekvenser om den inte botas i tid, med antibiotika, vilket inte alltid blir fallet då den i initialskedet kan vara svår att konstatera för den drabbade. Dessutom sprider fästingar i vissa områden TBE, en allvarlig sjukdom med ibland dödlig utgång. I vissa delar av landet (huvudsakligen norr om Daläälven) sprider sorken dessutom sorkfeber, som inte heller är någon trevlig sjukdom.

Det faktum att läkare (framför allt privatiserade sådana, men även läkare på många kommunala vårdcentraler) numer drar sig för att ta prover utan skriver ut antibiotika, för säkerhets skull, istället för att kontrollera om patienten verkligen har borrelia, kommer dessutom att innebära ökad risk för att det uppstår antibiotikaresistenta borreliastammar så småningom, inte bara ökad risk utan vi kommer garanterat att få sådana så småningom, frågan är bara hur lång tid det tar. Idag har vi uppskattningsvis 5-10.000 fall av borrelia på människa varje år och dessutom ett stort antal fall bland våra husdjur.

När nu rävpopulationen alltså borde vara på väg att återhämta sig och vi borde vara tacksamma för det då den gör en viktig insats i naturen, inte minst för oss människor, eftersom smågnagare utgör en stor del, troligen den största, av deras föda, då bestämmer sig regeringen för att den ska få skjutas året runt, att antalet rävar ska hållas nere alltså.

Men som sagt, man blir inte längre förvånad, för maken till inkompetent regering har jag aldrig skådat förr, så ofantligt oförutseende, och jag har ju sett ett antal sådana. Den förra borgerliga regeringen var inte dålig heller – på att vara inkompetent, men den här tar priset då nästan allt den tar sig för är rent vanvett.

Länkar:
– Regeringen skapar ökat utrymme för jakt och viltvård, Regeringskansliet
– Flyttfåglar som spridare av Borreliasmitta, Umeå Univ. Pressmeddelande
– Se upp för vampyren!, Icakuriren
– Antal TBE-fall fortsätter att öka
– Borrelia den vanligaste leddjursöverförda sjukdomen i Sverige – ca. 10.000 drabbas varje år, Medical Link 3W AB
– Sjukdomsinformation om sorkfeber, Smittskyddsinstitutet

Jag vet inte vad som faktiskt händer i Iran men det som nu pågår och de nyheter som sänds ut till oss därifrån börjar bli alltmer mystiska.

Man tycker att man har upplevt det här förr. De som är äldre än jag såg det hända när den valde iranske presidenten Mosaddeq, som beslutade att snabbt genomföra nationaliseringen av oljan, avsattes genom en kupp iscensatt av CIA. Första gången jag såg det här tydligt, var i Chile 1973, där CIA, tillsammans med den rika överklassen därstädes, organiserade fram en ordentlig destabiliseringskampanj som ledde till att Allende mördades och att hans regim ersattes med en fascistisk militärdiktatur under Pinochet. Mängder av Allendes sympatisörer dödades, många flydde från Chile. Allende hade förstås vunnit ett val, men han föll inte den rika eliten i Chile och USA:s styrande eliter i smaken.
Man såg samma sak hända, och flera gånger tom, i Venezuela, där den mångfaldigt demokratiskt valda Chavez skulle störtas, men där man misslyckats varje gång.
Man såg det i Ukraina, den oranga revolutionen, för att bara nämna några exempel.

Man ser nu något i Iran som är förvillande likt ovan nämnda och andra liknande händelser. Det kan ha legat valfusk bakom Ahmadenijads valseger, jag vet ingenting i den saken, men det faktum att hela Västvärlden så säkert visste att så var fallet redan på morgonen efter valet, borde få varje tänkande människa att höra små varningsklockor: ”Det kan ligga något helt annat bakom det här”. Det finns, menar jag, all anledning att fråga sig vad det egentligen är som sker i Iran och varför det sker?

Ser vi till bakgrunden, till det faktum, att både USA och Israel har hetsat mot Iran under ett antal år och att antalet politiker i dessa stater som vill bomba Iran sönder och samman inte är försumbart, så blir man ännu mer misstänksam.

Ovanpå detta är det inte så lite underligt att sådana här ”revolutioner” bara inträffar i länder med viktiga naturtillgångar och där Västmakterna inte har kunnat lägga beslag på naturtillgångarna pga ”obstinata” ledare i dessa länder. I Chile var det kopparn, men de stater där vi sett sådant här hända de senaste 10-15 åren, har direkt eller indirekt varit inblandade i ”olje- och gasbranschen”. Endera har de själva haft olja eller gas, som Venezuela, Irak och nu Iran, eller så har de varit viktiga transportländer för olja och/eller gas, som Afghanistan, där man tänkte sig dra pipelines från olje/gasfält i fd sovjetrepubliker.

I flera av fallen har det dessutom handlat om stater där ledarna, ibland demokratiskt valda ibland inte, har ansett, och också vidtagit mått och steg för detta, att även ländernas fattigare innevånare skulle få del av inkomsterna från oljan. Det talas väldigt lite om att Saddam försåg befolkningen i Irak med en del livsförnödenheter och att han inrättade gratis skolor (även för flickor och kvinnor) och god sjukvård för befolkningen ex., Chavez ågärder för att lyfta Venezuelas fattiga ur deras eländen är däremot välkända. Även Ahmadenijad har tydligen använt en del av sitt lands oljeinkomster för att förbättra livet för de fattigaste (alla andra jämförelser mellan dessa personer lämnade därhän). Sådant är förstås en dödssynd ur västliga liberalers och nyliberalers synpunkt eftersom vinsterna från viktiga naturtillgångar ska hamna hos de stora amerikanska och västeuropeiska multinationella bolagen, inte hos lidande eller svältande människor i Sydamerika, Afrika eller Asien.

Händelserna i Iran faller alltså alldeles för väl in i det mönster vi sett under flera decennier nu, varför man har anledning att bli åtminstone lite misstänksam, inte utan vidare svälja den bild som ges i Västvärldens medier av händelserna och detta oavsett om man gillar Ahmadenijad eller inte, oavsett om man gillar mullorna i Iran eller inte. Jag ifrågasätter inte all kritik som riktas mot Ahmadenijad, jag ifrågasätter den bild vi får av Iran, och har fått under en längre tid och i synnerhet den vi får om händelserna där just nu. Det finns alldeles för mycket som pekar på att det som sker inte är vad det synes vara.

Länkar:
– Mohammad Mosaddeq, Wikipedia
– Cecilia Uddén, Studio Ett, 15/6
– Fuskprat och perspektiv på det iranska presidentvalet. Ali Esbatis blogg
– Därför vann han igen. Ali Esbati, AB

Tillagd länk:
Why the US Wants to Delegitimize the Iranian Elections /Are You Ready for War with a Demonized Iran?, Paul Craig Roberts, counterpunch

18/6. kl00.55: Upptäcker nu att fler tänker som jag:
Planet SvD, Pierre Gilly

Apropå det faktum att våra regeringar, oavsett om de är socialdemokratiska eller borgerliga, håller på att successivt och lite omärkligt så där, slussa in oss i NATO, så undrar jag om vi är beredda på vad ett sådant medlemsskap och exempelvis våra fredsinsatser (!) i Afghanistan sannolikt kommer att leda till:

Satt igår och läste artiklar om amerikanska soldater i Irak och Afghanistan och vad som drabbar dem – och deras anhöriga, om de överlever. Det påminde mig om vad jag vetat hela mitt vuxna liv men inte tänkt så mycket på de senaste åren och som de flesta unga bombliberaler inte tycks ha en aning om: Soldater blir psykiskt illa skadade i krig, även om de har turen att komma hem med både livet, armar och ben i behåll.

Artiklarna, som jag läste, påminde mig om att de som anser sig vara segrare på slagfälten alltid har en stor grupp förlorare i de egna leden, vid sidan om de dödade alltså, nämligen de fysiskt och/eller psykiskt skadade. Vad värre, segrarmakternas ekonomiska elit och politiker är sällan speciellt intresserade av att hjälpa hemvändande soldater med fysiska och psykiska problem, som dem som lider av posttraumatisk stress.

Submitted by Anonymous on 4 June 2008 – 3:37pm.
Who ever this person is should be married to someone who suffers from PTSD (posttraumatisk stress: Min anm.) Your life with them is a very hard and stressful one on a daily basis , 24 hours a day. As a wife, I must endure sparatic outburst of anger, hellish nightmares with screaming out in the middle of the night,and frequent moments of depression. I’m speaking of a vietnam vet who still suffers from this trauma, so I’m going to pray for this person that they never ever have to experience such trauma in their life, as a vet or a vets spouse, brother, sister, mother or child.
Källa: Wife of veteran who suffers from PTSD

Så här här har det alltid varit:

The shame continues….
Submitted by Anonymous on 23 May 2008 – 11:53am.
This is so unbelievably shameful and yet it really isn’t new. I am the daughter of a WWII vet. I want you to know that my father was severly wounded PHYSICALLY…lost an arm, all of his hearing, and a deep wound in his side. For these he was treated…they were ”respectable wounds”. He was able to deal even with the loss of the arm BUT for the mental wounds he never received an ounce of treatment. Mental wounds were NOT respectable, you see.
Therefore they affected to such a great degree, not only his own life but the lives of his wife and children. Today at 85 years old, he STILL suffers the effects. His children continue to deal with what his illness did to them.
Now we have identified the illness PTSD, but we don’t want to pay the price. So we deny it’s existance. Still isn’t respectable is it? We will hurt these soldiers and their families until the day they die….WHAT A DISGRACE!
I tell my 3 sons, ages 16, 19 and 21..I NEVER want them to even consider a military career. ”Serve Your Country’???
No Please…..Our country doesn’t care enough to treat our vets right.
sign me……
Källa: The shame continues….

Dags att börja tala om vad krig faktiskt gör med människor, och sluta romantisera kring dem, som blivit högsta konservativa, liberala/libertarianska mode att göra numer. I krig skickas unga pojkar ut för att mörda och våldta och/eller som kanonmat, för att försvara de ekonomiska och politiska eliternas intressen och om de överlever får de normalt inte mycket tack eller ersättning för sina insatser och sina livslånga fysiska och/eller psykiska skador.

Nu har den biologiska ingenjörskonsten dessutom nått soldatlivet. I Vietnamkriget fixade sig soldaterna hasch och annan narkotika för att stå ut med skräcken och oron, numer får de ”mediciner” för att klara av att ”kriga effektivt”, SSRI och sånt, preparat som Zoloft exempelvis.

The increase in the use of medication among U.S. troops suggests the heavy mental and psychological price being paid by soldiers fighting in Iraq and Afghanistan. Pentagon surveys show that while all soldiers deployed to a war zone will feel stressed, 70% will manage to bounce back to normalcy. But about 20% will suffer from what the military calls ”temporary stress injuries,” and 10% will be afflicted with ”stress illnesses.” Such ailments, according to briefings commanders get before deploying, begin with mild anxiety and irritability, difficulty sleeping, and growing feelings of apathy and pessimism. As the condition worsens, the feelings last longer and can come to include panic, rage, uncontrolled shaking and temporary paralysis. The symptoms often continue back home, playing a key role in broken marriages, suicides and psychiatric breakdowns.
Källa: America’s Medicated Army, Time

Och:

”But he was part of a highly trained team, and we didn’t want to lose him. So we put him on an SSRI, and within a week, he was a new person, and we got him back to full duty.”

The medications, the doctors concluded, help ”to ’conserve the fighting strength,'” the motto of the Army Medical Corps.
Källa: Army: Suicide rate among soldiers continues on record pace”, CNN

Eller som det här:

So LeJeune visited a military doctor in Iraq, who, after a quick session, diagnosed depression. The doctor sent him back to war armed with the antidepressant Zoloft and the antianxiety drug clonazepam. ”It’s not easy for soldiers to admit the problems that they’re having over there for a variety of reasons,” LeJeune says. ”If they do admit it, then the only solution given is pills.”
Källa: America’s Medicated Army, Time

Och det här:

For the first time in history, a sizable and growing number of U.S. combat troops are taking daily doses of antidepressants to calm nerves strained by repeated and lengthy tours in Iraq and Afghanistan. The medicines are intended not only to help troops keep their cool but also to enable the already strapped Army to preserve its most precious resource: soldiers on the front lines. Data contained in the Army’s fifth Mental Health Advisory Team report indicate that, according to an anonymous survey of U.S. troops taken last fall, about 12% of combat troops in Iraq and 17% of those in Afghanistan are taking prescription antidepressants or sleeping pills to help them cope.
Källa: America’s Medicated Army, Time

Kul att vi (det vill säga några andra svenskar, inte just jag för det mesta) ska vara med och ta ”vårt ansvar” numer och att vi är i krig igen, efter c:a 200 år av mördande tråkig och förnedrande fred. Fred är ju trist – eller?

Men sinnebilden ida…. 15 sekunders paus….g är en led…15 sekunders paus… ning som tappat taget….15 sekunders paus….I det här valet bef ….15 sekunders paus….inner sig partiet i det läget….15 sekunders paus….att man har mind…. 15 sekunders paus…. re än 50% av väljarna bakom si….15 sekunders paus….g. Det kan ju inte beskrivas på annat sätt…15 sekunders paus….än som ett tot….15 sekunders paus…..alt fiasko….

Så låter och ser det ut i min dator när jag försöker titta på ett avsnitt av Aktuellt. Bredbandet räcker helt enkelt inte till. Visserligen är det roande med alla dessa underliga grimaser som personerna i programmen fryses i var tionde sekund, men det kompenserar inte för det faktum att man inte kan titta på programmen.

Visst, vi vet att hela Sverige inte ska med längre, men i det här fallet skulle jag gissa att det handlar om att nästan halva Sverige utestängs från den samhällsservice som numer endast kommer dem till del som bor i städerna.

Dessutom har Svt den dåliga smaken att lägga ut alla program på ett sådant sätt att man inte, som man kan göra med ex. filmer på YouTube, kan ladda ner dem först och sedan titta på dem utan dessa tålamodsprövande pauser som i praktiken omöjliggör lyssnande och tittande på programmen via datorn. Försöker man med det tricket så börjar eländet bara om från början igen, med pauser och allt.

Inte nog med det, sedan TV digitaliserades kan många av oss svenskar, vi bl.a., inte titta på TV om det regnar, blåser eller snöar för då pixelerar bilden, fryser och ljudet är till och från. Ingen idé numer alltså, att börja titta på serier, eftersom man aldrig vet om man kan titta på fortsättningen. Det här retar gallfeber på mig eftersom jag betalar lika mycket i TV-avgift som alla andra i landet, och jag kan knappast vara ensam om att förarga mig över dessa sakernas tillstånd. Men man får kanske numer vara glad att man har elektricitet – i varje fall för det mesta.

Vi som bor i landsorten och som en gång också tillhörde dem som skulle med, vi är numer en slags paria i samhället. Det är en sådan politik som man förr förknippade med U-länder, som inte har någon fungerande infrastruktur, eller med de sämre utvecklade delarna i det gamla Östeuropa. Det är raka motsatsen till den politik som Socialdemokraterna förde när vi person-datoriserades, och som gjorde Sverige till ett av världens ledande IT-länder, nämligen när man satsade på en första etapp av utbyggnad av bredbanden och dessförinnan möjliggjorde även för vanliga människor att skaffa sig persondatorer till ett överkomligt pris. Däremot struntade denna samma regering i om alla kunde titta på TV.

Om det funnes minsta lilla förnuft i den regeringen vi har idag, om man inte slet som ivriga bävrar för att bygga om ett modernt och teknologiskt högstående I-land till en U-landsliknande bananrepublik, skulle regeringen bl.a. satsa på utbyggnaden av bredare band över hela landet – och nu, som en krissatsning för sysselsättningen och för att infrastrukturen skulle fungera bättre.

Om Svt brydde sig om alla dem som betalar sina TV-lincenser skulle de åtminstone lägga ut programmen på nätet med en teknik som tillåter nerladdning så att man skulle kunna titta på hela programmet i ett enda sammanhang sedan man laddat ner det.

Skam över regeringen, skam över Svt som struntar i stora delar av den svenska befolkningen, trots att vi alla är med och betalar, och minst lika mycket.

Visst är det lustigt förresten, när storstäderna fick vara med och betala utjämningbidrag till de sämre ställda kommunerna var det ett förfärligt gnäll på stockholmarna och på borgerliga politiker. Men när landsbygdens folk tvingas vara med och betala för storstädernas bekvämlighet, sådana som de inte själva får del av, då är det tyst som i graven om den saken.

”Praktikertjänst AB driver 20 vårdcentraler i Stockholm, de flesta i nordöstra delen av länet.
– Vi vill driva verksamheten så att varje läkare och tandläkare agerar som en egen entreprenör, säger finansdirektören Christer Lindgren”, läser jag i DN. Bland annat ska läkarna tjäna på att inte ta så många prover.

Färre prover!!! Vad kommer det att resultera i? Jo i att man sätter in antibiotika direkt istället för att kontrollera om det behövs, eller vilken sort man ska sätta in, vilket läkaren tjänar på. Därmed kommer man att öka förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier.

Men även somliga icke-privata vårdcentraler, vad det verkar, sparar in på antalet lab.prover. När jag för några år sedan trodde att jag hade drabbats av borrelia pga fästingbett, men inte var säker, ville läkaren inte ta prov, trots att jag föreslog det, utan skrev bara ut antibiotika direkt, för ”det var enklare så”.

Synnerligen smarta de är, de där sjukvårdspolitikerna som beslutar om sjuvården, i synnerhet de i Stockholms län. Ibland tror jag att Sverige har förvandlats till rena dårhuset.

Länk:
– ”Färre prover kan höja lön till läkare, DN).

Hör på radion idag att vänstergrupper utsatt politiker för våld i samband med valkampanjen inför EU-valet. Sådant kan inte nog fördömas, och alldeles oavsett vem som utsätter vem för våld. Våld mot personer är alltid oursäktligt om det inte handlar om rent självförsvar och oprovocerat våld kan inte nog fördömas. I ett civiliserat demokratiskt samhälle slåss man inte om eller för den politiska makten, där diskuterar man och försöker vinna över människor till den egna åsiktssidan med argument och med fakta.

Med detta sagt kan jag inte låta bli att fundera. Det skrivs och sägs (ganska ofta dessutom) att det är autonoma vänstergrupper som begår våldsdåd, framför allt mot extremhögeranhängare men nu även mot företrädare för andra partier. Om detta är sant undrar jag om dessa vänsterungdomar saknar kontakter mellan hjärncellerna (om de har fler än en sådan), för hela 1900-talets historia visar, utan undantag, att vänstervåld alltid varit kontraproduktivt i Västvärlden. Vänstern har alltid förlorat på att använda våld mot meningsmotståndare och oavsett om dessa motståndare själva är våldsamma eller inte. Dels har somliga av dem som utövat våld bestraffats hårt, dels har deras våldsageranden alltid resulterat i att vänstern förlorat stöd bland allmänheten. Vi såg det vad gällde Baader/Meinhof-ligan i Tyskland, för att ta ett klart exempel. Ja tom de vänstergrupper som försökte stoppa Hitlers hejdukar en gång, i regelrätta gatuslagsmål, förlorade så det skrattade om det. Många av dem förlorade inte bara folks förtroende utan även livet så småningom.

Varje person som vet något om hur det moderna kapitalistiska samhället skyddar sig mot vänsteridéer inser hur totalt dödfött vänsterinitierat våld är. Vill våldsamma vänstermänniskor skaffa sig ökat stöd bland folk men framför allt om de vill verka för att minska stödet för extremhögern, borde de istället sälla sig till nynazistiska grupper (infiltrera sådana) och begå våldsbrott i deras namn, vilket jag inte rekommenderar obs, eftersom våld överhuvudtaget inte ska användas mot meningsmotståndare i en demokrati.

Och därmed in på det jag i alla fall inte kan låta bli att fundera över, även om det kan vara helt fel: Har det verkligen varit vänstern som begått de våldsbrott mot extremhögeranhängare och folkpartister som media talar om idag? Är de verkligen så urbota korkade, eller är det människor som låtsas vara vänster och som på det här sättet lyckas förstöra för vänstern, i full förvissning om att media kommer att slänga sig över nyheter om våldsverkare inom vänstern, och som därmed bidrar till att smutskasta vänstern.

Jag vet som sagt inte vilka dessa våldsverkare är, men en sak är klar, vem det än är som begår våldshandlingar, av det slag som beskrivits i radion idag, minskar stödet för allt som av många betraktas som vänster, från Socialdemokraterna och vänsterut på den politiska skalan.

Länkar:
– Kvinnor häktade, Ekot
– Våld i EU-valrörelsen, Studio Ett, P1

Var och en som var lite insatt och hade lite kunskaper om hur kommuner sköts kunde, redan innan kommunaliseringen av skolan sjösattes 1991, tala om att en sådan åtgärd skulle bli förödande för skolan.

Sfi-undervisningen var försöksverksamhet vad gällde kommunansvar och målstyrning
Jag var vid tiden för kommunaliseringen av skolväsendet verksam som sfi-lärare (svenska för invandrare), som var en slags försöksverksamhet vad gällde kommunalisering av undervisning liksom av målstyrning av offentliga verksamheter, dvs, den första utbildningsformen, vid sidan om musikundervisningen, som kommunerna fick ansvaret för. Kommunerna fick ansvaret för sfi-undervisningen omkring 1986. Vad jag såg därefter av kommunernas skötsel av sfi-undervisningen var förfärande. Jag varnade de lärare i grundskola och i gymnasier som jag kände:
– Vänta, snart kommer de att föreslå kommunalisering av grundskola och gymnasier också. Var beredda och protestera.
– Nej, det tror jag inte de gör, var det vanligaste och optimistiska svaret.
Det gjorde regeringen.

När kommunaliseringen så kom 1991, den som Göran Persson, som varit en olycka för Sverige i många avseenden, iscensatte, så varnade jag åter de lärare i grundskolor och gymnasier som jag kände och träffade: Protestera vad ni gör, stoppa eländet. Ni anar inte vad som blir resultatet av en kommuneralisering av skolväsendet.
– Vadå? Varför skulle inte det bli bra?

Det blev inte bra, skriver nu Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund i DN. Nej, det visste vi ju, som sagt, vi som varit kommunala lärare flera år redan. Vad man kunde råka ut för som lärare när kommunpolitiker började styra och ställa med undervisningen trotsar alla beskrivningar.

Några exempel från några av de kommuner som jag arbetade i som sfi-lärare
En kommun skulle tillsätta en administratör för sfi. Hon skulle testa kursdeltagarna och sätta dem i rätt grupp. Fast det fanns bara en grupp i den kommunen!!!!! I den gruppen var jag lärare.
– Har du några erfarenheter av invandrare och invandrarundervsining, och av att testa invandrares svensk-kunskaper, frågade jag kvinnan som alltså skulle bli min närmaste chef, när vi hade ett möte tillsammans med rektorn.
– Nej, men jag har en god vän som undervisade en kines i svenska en gång, blev svaret.
Vad säger man?

I en annan kommun som jag arbetade i, bestämde sig politikerna för att nu skulle sfi- kursens schema bestämmas av politikerna och eleverna skulle få lära sig om samhället också (jag har statskunskap och sociologi i min fil.kand och undervisade dem förstås även om samhället, i synnerhet som det stod i läroplanen för sfi på den tiden att man skulle göra det, men det kunde man inte göra förrän de förstod lite svenska.)
Det nya nu, som kommunen hade beslutat, var att eleverna skulle ha denna undervisning de första veckorna på kursen. Vi hade då mellan tre och sex språk i grupperna och en hel del elever som bara kunde säga ”Hej”när de kom till kursen. Jag frågade därför en anställd i kommunen hur den här samhällsundervisningen de första veckorna skulle gå till. Tänkte kommunen ställa medel till förfogande för att anställa tolkar de här veckorna för den här undervisningen? Vi kunde alltså behöva mellan 3 och 6 sådana i varje grupp (i den kommunen hade vi två grupper parallellt).
– Ni kan väl visa bilder och peka, föreslog kommuntjänstemannen.
Vad svarar man på sådant?
Jag vet inte hur andra skulle svara, men jag gick direkt hem och skrev en avskedsansökan (det var på den tiden det fanns gott om arbeten). Man kan inte arbeta under folk som inte begriper någonting om det de beslutar om. Tvingas man göra det, som fallet är idag, blir man sjuk till slut.
Den andre sfi-läraren gick upp till kommunalrådet och pratade med honom, i en from förhoppning om att det skulle gå att få kommunalrådet att förstå och ta reson. De talades vid en timme och mot slutet förklarade kommunalrådet att:
– OK, du har rätt…. Men nu gör vi som vi har bestämt.
Även denne lärare sade upp sig. Vi hade båda många års erfarenhet som sfi-lärare och mycket goda resultat.

Strax efter att jag hade slutat som sfi-lärare kom påbud uppifrån att man skulle skriva individuella utvecklingsplaner för deltagarna på sfi-kurserna. Det var ju i och för sig ingen dum idé, men mellan statlig tanke och kommunal praktik ligger det ljusår många gånger. Av det här regeringspåbudet blev det, i de kommuner jag känner till, ett slags kontrakt: ”Du går på sfi-undervisningen annars drar vi in dina försörjningspengar”. Det hade väl varit befogat om eleverna hade skolkat men jag hade aldrig några invandrade elever som gjorde det. Tvärtom kom de alltid mangrant och var mycket energiska med att studera svenska. Och som individuella utvecklingsplaner var det här hotfulla kontraket, likadant för alla, liksom inte adekvat.

Det där gick inget vidare – då fortsätter vi och gör samma sak med det övriga skolväsendet
Det mesta staten försökte genomföra inom sfi-området misslyckades, ofta men inte alltid, på grund av kommunal inkompetens. Så till slut gav staten/regeringen upp i stort sett och slutade lägga sig i vad kommunerna gjorde. Man hade förstås redan tidigt gett kommunerna tillstånd att leasa ut undervisningen till privata anordnare och efter en tid slutade man att begära att anordnarna anställde behöriga sfi-lärare. De anställde inte sådana, om de kunde slippa, eftersom det blev billigare att anställa icke-behöriga lärare och det blir högre profit på det sättet.

Jag kunde nog skriva en hel bok om allt det vanvett jag såg inom sfi-undervisningen, där även staten stod för en god portion av eländet. Med kommunernas förmåga att göra ont värre blev det ena villan värre än den andra.

Sedan skyller man på invandrarena när de inte lyckas lära sig svenska snabbt och bra nog och när man hade gett upp om sfi-undervisningen, i varje fall verkade det så – då kommunaliserade man alltså även grundskolan och gymnasierna.

”Idag” (ja det är det datum som DN anger i skrivande stund) har Metta Fjelkner alltså sett och skriver om samma elände i grundskolor och gymnasier. Jag är inte alls förvånad, utom möjligen vad gäller den tid som förflutit sedan kommunaliseringen och att de flesta måste ha insett det katastrofala misslyckandet med denna för ganska länge sedan. Fast eftersom det var en socialdemokratisk regering som kommunaliserade skolan så ville väl fackens toppar inte klaga förrän detta faktum är mer eller mindre glömt.

Man förstatligade skolan på 50-talet för att den skulle bli likvärdig i hela Sverige. När man nu har kommunaliserat den igen förlorade man just den finessen. Med kommunaliseringen och tillsammans med försöken att målstyra skolan skapade man kaos och tvingade lärare att syssla med en massa annat istället för att undervisa. Lägger vi så till det faktum att man har sänkt lärarnas status och löner ganska radikalt de senaste 35 åren, sparat inom offentlig sektor samt tillåter profitsökande företag att suga ur skolan vad de kan, så ska man sedan inte förvånas när ”det inte blev så bra”.

Länk:
– ”Kommunerna oförmögna att ta ansvar för skolan”, DN

Denna dag tänker jag fira med att INTE rösta i EU-valet. Så länge det inte är obligatoriskt att rösta i detta val kommer jag att utnyttja min frihet att låta bli. De som röstade ja får rösta in de där 18 (eller om det nu är 19) delegaterna vi har, i den församling som omfattar drygt 730 personer och som inte har speciellt mycket att säga till om.

Det är lustigt förresten, under många, många år har de borgerliga partierna i Sverige klagat på den stora och tungrodda svenska byråkratin. När det däremot gäller den mycket större, mycket mer tungrodda och inte minst ohemult dyra EU-byråkratin då hör man inte något evigt klagande inte, även om man ibland kan höra någon lite försiktig och optimistisk kritik av delar av densamma.

Högern och våra ekonomiska eliter är nämligen såååå nöjda eftersom man vet att EU i själva verket är en garant mot traditionell svensk/skandinavisk solidaritetspolitik, en sådan som vi inte sett de senaste 25 åren men som många av oss hade hoppats på igen i framtiden. EU har dödat det hoppet, i alla fall för de flesta av oss som förstår vad EU handlar om.