Det var en gång, för sådär en tio år sedan, på ett universitet i Sverige, en kvinnlig forskare inom ett mycket mansdominerat akademiskt område, som sökte en tjänst. De andra två sökande var män. De sökandes arbeten sändes till en sakkunnig på ett utländskt universitet för bedömning. Den sakkunnige rankade kvinnan som nummer ett, och männen som nummer två och tre. Inte lång tid därefter sparkades kvinnan från det vikariat hon upprätthöll vid sin institution och inte fick hon den sökta tjänsten heller.

Sålunda gjorde man sig av med en kvinnlig kompetent person. Vem som fick tjänsten kan kvitta, det var inte kvinnan. Fallet är inte unikt, för att uttrycka det med ett understatement, och även om sådant drabbar kvinnor i högre grad än män, jag kunde berätta om ett antal fall av liknande slag, så drabbas även kompetenta män av samma behandling titt som tätt.

PS: Den omtalade kvinnans namn och namnet på universitetet förblir anonyma av hänsyn till kvinnan, som kan drabbas hårt om hon nämns vid namn. Sveriges akademiska värld är nämligen ett ormbo. Men jag vill betona att berättelsen inte handlar om mig.

Introduktion / Kompetensskräcken

Redan för ganska många år sedan uttalade en mig närstående person en devis som senare visat sig hålla i nästan alla väder: Närhelst en politiker säger att man ska satsa på något, kan man vara säker på att han är i färd med att riva ner eller försämra det.

Det handlar om den nya politiska strategin att tala så mycket om att man gör en sak att ingen märker att man gör det rakt motsatta (också ett område att skriva en följetong om).

Det finns fler som har noterat samma sak. Carl Hamilton, en av mina favoritkåsörer, byggde, tydligen framgångsrikt, upp en institution för etik på Handelshögskolan i Stockholm- och blev utsparkad (av skäl som är mig förborgade men som jag tror att jag kan ana mig till). Sedan dess kåserar han i Aftonbladet, där han bland annat skrivit ett träffande kåseri om kunskapssamhället under rubriken Samhällstoppen full av skojare, (rekommenderas varmt till läsning).

Det är alltid roligt när personer vars tankeskärpa man beundrar kommer till samma slutsatser som man själv.

Carl Hamilton var uppenbarligen både alldeles för kompetent, skärpt och intelligent för att få vara kvar på Handels. Ett av alla exempel på hur man gör sig av med kompetens – så snabbt man kan – i det som politiker så gärna kallar kunskapssamhället, antydandes att kompetens skulle vara något som uppskattas.

Det är inte vad som sägs utan vad som görs som räknas.

Introduktion / Kompetensskräcken

Fästingar sprider sjukdomarna borrelia, erlichia och TBE. Fästingarna har ökat kopiöst i antal de senaste 15 åren, vilket torde bero på att deras värddjur, gnagare och rådjur framför allt, ökat i antal. Gnagarna är reservoarer för de här sjukdomarna, och fästingarna bär smittorna med sig mellan olika djurslag.

Värddjuren har ökat i antal av framför allt två skäl, dels genom att rävskabben slog ut c:a 80% av rävstammen från sjuttiotalet och framåt, varvid gnagarnas och rådjurens viktigaste fiende reducerades högst avsevärt och populationerna kunde tillväxa ordentligt.

Därefter förvärrade EU:s jordrukspolitik läget genom att förbjuda bearbetning av trädor. Istället för att, som tidigare vara skyldig att harva upp jordar som lades i träda just för att hålla efter skadedjur, ex sork, och ogräs, förbjuder EU:s jordbruksregler bönderna att harva upp sina trädor om de vill ha EU-bidrag för dem. Detta har gett smågnagare goda och störningsfria boendemiljöer och rådjuren utmärkta foderbord, vilket ytterligare bidragit till att gnagare och rådjur ökat i antal, vilket så har lett till att fästingarna ökat enormt i antal, vilket lett till att alltfler, både människor och djur, blir fästingbitna och insjuknar i de fästingburna sjukdomarna.

Varför förbjuder EU allt efterhållande av de här skadedjuren och av ogräs? Jag kan bara tänka mig två möjliga och rationella skäl till denna bestämmelse. Endera är det enklare att kontrollera bidragsytorna, via sattelit ex om de inte får röras (men om så är fallet vet jag inte), eller så handlar det om kemiindustrins intressen (lobbying), att man från det hållet får sälja mer bekämpningsmedel. Den tredje möjligheten föreligger förstås också, att ingen har tänkt en enda förnuftig tanke när man bestämde de här reglerna.

Hur som helst bidrar EU:s regler till att fler, både människor och husdjur, blir allvarligt sjuka, och att somliga dör, i de här sjukdomarna.

Läs mer om fästingar här och här.

Det har varit socialdemokratisk kongress och den har varit anmärkningsvärd i flera viktiga avseenden. Dels genom att den socialdemokratiske ledaren redan före omröstningen om föräldraförsäkringen gick ut och talade om för svenska folket att han inte tänkte genomföra det beslut om föräldraförsäkringen som han tydligen trodde att kongressen var för, dels genom att han förklarade att regeringen inte är underställd det socialdemokratiska partiet.

Bådadera tyder på att statsministerns omdöme är allvarligt nedsatt eller av något skäl satt ur spel. Det är inte omdömesgillt att som partiledare skicka hem sina partikamrater från en partikongress med buskapet till fotfolket ute i landet, att dess ledare inte bryr oss om vad detta folk anser, eftersom det är just fotfolket inom partiet som ska agera vallokomotiv nästa år. Det finns ju en risk att entusiasmen rinner av många partikamrater om partiledaren talar om för dem att han varken anser sig bunden av deras åsikter, eller tänker bry sig om dem, att han anser sig ha sitt mandat från något annat håll och anser sig ansvarig inför helt andra instanser än partiet och väljarna. Det är också omdömeslöst att inte ens visa ledamöterna en sådan respekt att man går upp i talarstolen och arumenterar för den åsikt man har.

Perssons uppfattning att den socialdemokratiska regeringen inte är underställd partiets majoritet är anmärkningsvärd ur flera aspekter. Det är visserligen så, att rent konstitutionellt är regeringen tillsatt av riksdagen och för beslutandet beroende av denna, men där, får vi väl anta, är det just partikamraterna han är mest beroende av, dels för att bli tillsatt som regeringschef dels för regeringens fortsatta arbete. Det är riksdagen som fattar de viktiga besluten, inte regeringen. Så vad menar han (och de som ursäktar hans beteende med argumentet att en sittande regering rent juridiskt inte är underställd sitt eller sina partier), att de socialdemokrater som sitter i riksdagen inte är representativa för det socialdemokratiska partiet eller att det är han som bestämmer hur dessa ska rösta, inte partiet, inte väljarna, de som gett både honom och riksdagsmännen mandat att agera för eller mot vissa åtgärder?

Med den inställningen som Persson avslöjade är det helt klart att det inte behövs några partier! Med den inställningen har han i praktiken ansett sig stå över demokratin och dessutom veta mer om vad fotfolket anser än kongressledamöterna. Så omdömeslös att man avslöjar en sådan inställning har ingen av hans föregångar inom det socialdemokratiska partiet varit.

Under de första 2/3-delarna av 1900-talet (nåja, nästan i alla fall) försökte lagstiftare och samhälsplanerare agera rationellt och förutse effekterna av de åtgärder som vidtogs. Man gjorde ordentliga utredningar, skickade ut lagförslag på remiss till berörda instanser, samlade in remissvaren och kunde sedan, om det kom in relevant kritik mot förslagen eller förnuftiga förändringsförslag, ändra lagförslagen innan de lades fram för riksdagen för beslut.
Det här utredningsväsendet kritiserades inte sällan. Det ansågs för långsamt, det ansågs byråkratiskt och det kom så småningom att förhånas under beteckningen ”Den sociala ingenjörskonsten”. Detta var dödförklaringen av det som kommit att kallas för ”Det moderna projektet”, alltså tron att man kunde organisera fram en positiv utveckling och det goda samhället.

Systemet med noggranna utredningar, och ett ingående remissförfarande, hade sina svagheter, det var långsamt, men det hade också klara fördelar. Man undvek på det sättet att göra allvarliga misstag vars negativa konsekvenser kunde förutses.

Mot mitten av 1900-talet kom så den vetenskapsteoretiska kritiken mot positivismen (tron att man kunde producera eviga vetenskapliga sanningar). Den här kritiken, som ursprungligen kom från vänstern, resulterade så småningom i en vetenskapsteoretisk och social relativism vars innebörd var att allting flöt och ingenting var begripligt.
Mot slutet av 1900-talet hade den här relativismen urartat i ren idealism och förvandlats till högerns förnämligaste försvar; ”Det finns inga sanningar alls, allting är bara berättelser, var och en lever i sin egen subjektiva värld, vad som är sant för den ena är inte sant för den andre. Därför är det meningslöst att hävda att någonting är sant. Verkligheten finns ju inte, i varje fall inte som ett av människors förståelse oberoende fenomen. Kunskap blir därmed något meningslöst. Man kan ju inte ha kunskap om något som inte finns och därmed kan man inte heller förutse något.

Alltså kunde Per Unckel, under sin tid som utbildningsminister, i början av 90-talet, och i den regering som påstod sig vara Sveriges mest kompetenta regering genom tiderna, hävda att det inte var någon mening med det gamla utredningsväsendet eftersom ingenting ändå kunde förutses, så nu skulle man istället regera utifrån en annan princip. Man beslutade först och utan alltför mycket diskuterande och sedan fick man i efterhand korrigera det som blev fel. (Skrivet i ett brev ställt till OECD, om jag inte missminner mig, som distribuerades till oss som satt som ansvariga på universitetsinstitutioner vid den tiden.)

Det blev ganska mycket fel, och fel som inte var svåra att förutse dessutom. Det finns, trots att framför alltför många inte tror det idag, i synnerhet högerpolitiker och högersympatisörer, en verklighet som sparkar och en verklighet som man kan förutsäga ganska mycket om – om man har kunskap och om man tillskriver kunskap något värde. Sanna idealister anser emellertid alltid att teorin är riktigare, eller viktigare, än verkligheten. Stämmer teorin inte med verkligheten kommer den emellertid på skam, förr eller senare.

Nu blev ”handlingskraft” det politiska modeordet för dagen, och är så fortfarande. Det gäller att rusa till beslut, direkt och målmedvetet och utan att snegla på den verklighet man förnekar existensen av, istället för att först fundera igenom vilka beslut som är förnuftiga och rationella.

På den vägen har det varit, inte bara i Sverige, sedan mitten av 80-talet, fast ingen i Sverige har uttalat dessa teser så klart som Per Unckel gjorde i början av 90-talet.

Med detta har jag förhoppningsvis gett den vetenskapsteoretiska och politisk filosofiska bakgrunden till kommande inlägg om kompetensskräcken.

PS: Jag vill slutligen och ödmjukast tacka för dedikationen på dagens inlägg på Thomas Lindströms blogg Krigskrönikan. Kunde dessvärre inte tacka på Kringskrönikan då länken till kommentarfilen inte fungerade för mig.

Introduktion / Kompetensskräcken i Sverige

På bloggen Det progressiva USA (en blogg som jag rekommenderar till läsning), råkade jag kasta ur mig påståendet att Sveriges problem inte är brist på kompetens utan en utbredd kompetensskräck, varvid Lennart, nämnda bloggs författare och innehavare, undrade om jag inte ville förtydliga mig.

Nu är ju dessvärre bloggen inte bästa tänkbara forum för diskussioner om mer komplexa samband eller skeenden, eller för längre utläggningar, eftersom inläggen inte får vara för långa (om de ska bli lästa) och dessutom inte får vara alltför djuplodande, så jag funderade lite på Lennarts fråga, och kom fram till att eftersom jag har ganska mycket att säga om den här frågan så varför inte lägga upp det som en följetong på Motvallsbloggen, med ett inlägg, ett avsnitt i veckan exempelvis? Efter ytterligare lite funderande kom jag fram till att det var precis vad jag skulle göra.

Alltså: Jag kommer att starta en följetong på den här bloggen, om hur man i allt högre utsträckning sätter kompetens på undantag, ge något exempel i varje inlägg och inläggen kommer att rubriceras som Kompetensskräcken del I, del II, del III etc.

Nu kommer förstås vän av ordning att invända att en del av det jag skriver om inte handlar om ren ”skräck för kompetens”, därför jag vill redan här klargöra att under samlingsrubriken ”kompetensskräck”, inordnar jag också sådant som skulle kunna kallas ”skepsis mot kompetens, rädsla för kompetens, kompetensförakt, kunskapsförakt, inkompetenssamhället, antiintellektualism, irrationalism, idealism” och troligen kan andra hitta på fler benämningar på det jag skriver om. Gemensamt för avsnitten är emellertid nedvärdering, nedmontering, eller avvecklande av kompetens, oavsett om det handlar om okunnighet vid avvecklandet av kompetensen eller om en medveten strategi för att undanröja kompetens, båda företeelserna förekommer.

Kunde Alexander Dumas så kan väl jag

Jag kan inte låta bli att undra över varför man just nu blåser upp en formlig panik inför en eventuell, möjligen, skulle kunna hända – fågelinluensa som kanske muterar till att smitta mellan människor. Mycket underligt eftersom denna mutation kunde ha ägt rum vilket år som helst de senaste 75 åren och eftersom den kan dröja ytterligare 75 år innan den inträffar och då den kanske inte alls inträffar och alltmedan AID.s tar massor av liv och vi har sett Ebola, som verkar mycket skrämmande och inte minst, har antibiotikaresistent TBC alldeles inpå knutarna, förmodligen redan inom Sveriges gränser.

Nu hör jag på radion att forskare håller på att ta fram genmodifierade kycklingar som är resistenta mot alla eller flera former av fågelinfluensan och läser följande i Times on line:

.

Endera handlar det här om forskare som nu ser sin chans att få gigantiska bidrag till sin forskning och att bli multimiljardärer på den, eller så handlar hela, den av massmedia upparbetade, influensapaniken om en försåtlig kampanj från de biokemiska företagen för att få människor att acceptera genmodifierad föda, växter såväl som djur.

Vilket fall som än gäller så finns det pengar att göra här – oj oj oj!

Nu säger man på P1, ekot, att man opererar in en sond (peg) för att föra in näring direkt i magsäcken på gamla människor med sväljproblem, för att de därmed passar bättre in i äldrevårdens rutiner. På somliga sjukhem kräver man detta för att ta emot strokepatienter från sjukhusen påstår läkare på sjukhus i Stockholm, och det handlar inte sällan om patienter som kan börja äta själva igen inom några veckor efter en strokebehandling, men som behöver matas under den tiden.

Nu förhåller det sig dessvärre också så, vilket man inte talar om emellertid, att somliga gamla kan få allvarliga sväljproblem av de lugnande medel och sömnmedel som man stoppar dem fulla av.
Min gamla mamma började få sväljproblem efter några månader, under vilka man gav henne alltfler sådana här preparat, tills hon var så illa däran att hon gick runt och stoppade undan tuggorna lite här och där, eftersom hon inte kunde svälja. Det berodde på demensen hävdade läkare och sjukvårdspersonal, men sedan jag tvingat dem att sätta ut de här preparaten, upphörde mammas sväljproblem som genom ett trollslag!

Man finner inte ord för den nonchalans och okunnighet varmed gamla och sjuka människor behandlas idag. Mitt råd till alla anhöriga som har äldre föräldrar eller släktingar i äldrevården, är att noga kontrollera alla ”mediciner” som sätts in, och att själva dels ta reda på vad för slags preparat det handlar om, dels vilka biverkningar som kan uppträda (de uppträder för det första inte hos alla patienter och dessutom kan det dröja flera månader innan de börjar uppträda) så att man själv känner igen allvarliga biverkningar. Man kan inte räkna med att läkare eller vårdpersonal ser, eller bryr sig om den saken.

PS: Slår man på sväljproblem/lugnande på Google, finner man ett antal sidor som berättar om det här problemet.

Vidare: 5% dör av peg-operationen (inopererande av sonden) och dryga 40% får komplikationer av operationen, sades också i ekot i morse.
20% av alla äldre som får sjukhusvård behöver denna vård på grund av de biverkningar som drabbar dem av felaktig medicinering.
Jag har sett dem, de där äldre dementa som fallar, bryter sig, som är blåslagna i ansikten och på kroppen och som faller på grund av att de de drabbas av yrsel av de lugnande preparat och sämnmedel som man ger dem. Jag har sett dem drogas ner till en av allt att döma plågsam död efter en höftledsoperation.

Den svenska skolan försämras nu i allt snabbare takt vad det verkar. Segregeringen ökar och skillnaden på kvaliteten mellan skolorna likaså. Värst är det i områden med många barn till föräldrar med utländsk bakgrund. Dessa skolor har också färre examinerade lärare får vi höra på ekot idag.

Hipp, hipp, vi blir alltmer lika USA där skolorna i slumområdena, sådana vi också börjar få p.g.a. den nya bostads- och invandrarpolitiken, ofta är rent undermåliga. Det var väl detta de borgerliga ville åstadkomma, de där som alltid framhåller USA som föregångslandet i alla avseenden. De har alltså ingenting att klaga på socialdemokraterna på det här området heller.

Vidare får flickorna bättre betyg än pojkarna. Men det är inget nytt, så var det även i min barn- och ungdom men då kompenserade man pojkarna för detta genom att man kvoterade in dem till realskolor och gymnasier, där pojkar fick platser på lägre betyg än som krävdes för flickor. Pojkarna var ju, sade man, inte dummare än flickor, de bara mognade senare – och förresten var det ju pojkarna som skulle försörja familjerna så småningom. Då var det inte rimligt att flickor tog upp platser på den högre utbildningen som pojkarna behövde så mycket bättre.