SvD har som Jinge påpekar, en bra artikel om Irakkriget, skriven av Margareta Zetterström. Den rekommenderas till läsning, medan kommentarerna till artikeln i tidningen knappast är läsvärda.

En annan Kerstin hävdar exempelvis att Det hade blivit billigare att köpa oljan än att flytta på SH varmed hon tydligen menar sig ha bevisat att USA:s mission i Irak endast är vacker och knappast en fråga om försök att göra ekonomiska vinster.

Men då missar hon något väsentligt: Krigets kostnader betalas i slutänden av i huvudsak amerikanska skattebetalare (samt av de andra deltagande ländernas skattebetalare och förstås av civila irakier). Vinsterna från produktionen av militär materiel går ner i fickorna på det militärindustriella komplexets direktörer och aktieägare. Oljan i Irak ska sedan skänkas till och säljas av amerikanska och/engelska företag, där vinsterna också går ner i storföretagens fickor.

Kriget i Irak handlar alltså samtidigt om en gigantisk omfördelning av resurser och om ”vilka som betalar/förlorar och vilka som vinner” på att lägga beslag på Iraks olja via ett dyrt krigande. Kriget blir oerhört dyrt för det amerikanska folket (och även för andra vanliga människor), men en mycket luckrativ affär för storföretagen, just de storföretag som presidenten delar syltburk med och som satte honom i presidentsitsen.

Apropå inlägg idag på Amir Sariaslans och Jinges bloggar.

Det är klart, att när man omfördelat Världens resurser så att man har en liten men ofantligt rik överklass i Västvärlden, som har hela världens egendomslösa och förtryckta arbetskraft till sitt förfogande och samtidigt ställer stora delar av befolkningarna i Väst utan försörjningsmöjligheter samt utövar allt större press på de utanförställda och sjuka, då får man social oro som ett brev på posten. Det vet makthavarna varför man nu vidtar alla mått och steg för att kunna undertrycka och avstyra allvarliga protester eller uppror mot den nya djupt omoraliska ordningen.

Man bygger upp insatsstyrkor som snabbt kan sättas in var som helst i Europa och i övriga världen, samt försöker förebygga breda folkliga protester med total kontroll av varje individ, via godtycklig avlyssning av alla och envar, misstänkt som icke-misstänkt, intrång i enskildas hem för beslagtagning av subversivt material etc.

Jag kunde faktiskt inte i mina vildaste mardrömmar föreställa mig att socialdemokratiska partiet skulle gå före på detta sätt och leda oss rakt in i det totalitära samhället. Men nu gör man det, efter att man genomfört rejäla liberaliseringar och avregleringar av det ekonomiska systemet, åtgärder som möjliggjort och fått till resultat en kraftig omfördelning av Sveriges resurser från arbetare och lägre tjänstemän till en liten grupp ekonomiska makthavare som blivit ofattbart och svindlande rika.

Det blir bara roligare och roligare, eller konstigare och konstigare.

Jag konstaterade i ett tidigare inlägg att det inte tycks finnas några riktiga liberala stater, eller ens några stater som försökt skapa det liberala idealsamhället, enligt dem som kallar sig liberaler (av någon shattering). Ingen har alltså hittills svarat på min fråga om det finns sådana stater men på Louise blogg, där jag citerats som en viss potentat läser Bibeln, har Ulf Åkesson besvarat min fråga. Han skriver:

Kerstin:
”Det finns tydligen inte något liberalt samhälle att jämföra med. Ingen har hittills nämnt något sådant samhälle i alla fall, varken i kommentarer på min blogg eller på denna blogg, trots min förfrågan om exempel på sådana, vilket sätter liberaler (av alla inriktningar) i samma sits som många av dem som kallar sig kommunister, man jämför den egna utopin med vad man hävdar är meningsmotståndarnas praktik, en tämligen inskränkt sysselsättning. Inte konstigt att diskussionen då kan bära iväg vart som helst :-)”

Eftersom ingen hjälpt dig så får väl jag skapa ordning då. Ibland ser man inte skogen för alla träden, vilket verkar vara vad som har drabbat dig (och de som inte kunde besvara din förfrågan). Kerstin, du bor i ett land baserat på grundläggande liberala värderingar!

Andra liberala länder är Danmark, Norge, Tyskland, USA, Kanada et cetera. De är naturligtvis inte nyliberala eller perfekta liberala system; de har t.ex. inte frihandel, de har höga skatter och en massa regleringar och förmynderi men de grundläggande fri- och rättigheterna är liberala, såsom yttrande- och åsiktsfrihet, rätten till ägande, frihet att agera efter egna mål et cetera.

Svårare än så var det inte.

Då undrar jag: Hur kan det då komma sig att liberaler skäller så förfärligt på Sverige och inte sällan implicerar att vi lever i ett rent kommunistiskt samhälle, där staten tar allting vi äger ifrån oss och att vi inte har någon frihet alls i Sverige?

Ledsen Åke, men jag tror inte att de som kallar sig liberaler, om du nu inte göra det själv (och tillhör en speciell och från andra liberaler avvikande liberal inriktning), är beredda att hålla med dig, och om de gör det, så har oomtvistligen liberala stater (eller sådana som försökt förverkliga liberalismen) tagit livet av ett ansenligt antal människor och just nu är det i så fall just sådana stater, exempelvis USA, som ägnar sig åt superkontroll av människor och åt tortyr och massmördande.

Man får bestämma sig här: Endera finns det inte, och har aldrig funnits några liberala stater, eller stater som försökt förverkliga liberalismen, och då har inga människor någonsin mördats eller dödats i liberalismens namn. Eller så har det funnits sådana stater, exempelvis USA och Storbritannien, Danmark m.fl. och då har massor av människor torterats och dödats även i liberalismens namn.

Så har jag då istället en ny fråga, som jag fömodligen inte heller kommer att få något riktigt bra svar på: Finns det något liberalt parti i Sverige, av någon sort?

För 10 år sedan ansåg man att ”jämnviktsarbetslösheten” (=den ideala arbetslöshetssiffran för att hålla inflationen nere) låg på 4%.
Nu har Riksbankens styrelse uppenbarligen höjt ”jämnviktsarbetslösheten” till omkring 6%.

Programmet var väl inte totalt klargörande men så mycket fick man i alla fall klart för sig som att Enron utövade utpressning mot stater, förfalskade bokföringen och tydligen släckte man ner vissa områden för att få upp elpriserna.

Sådant förekommer förstås inte i vårt lilla land, där alla direktörer och industriledare är inkarnationer av hederlighet, aldrig för falska böcker och aldrig uppvisar någon girighet, men nog associerade man till Vattenfall och Eon allt, som ju gått ut och varnat för att elen inte kommer att räcka till och att man kan ”bli tvungna” att släcka ner den i vissa områden ibland.

PS: Enron hade tydligen en kvinna i hög position som uppvisade gammaldags civilkurage och som satte stopp för svindlerierna. Sådana behöver vi ju inte i Sverige förstås. Här har ju direktörerna incitament som gör att de sköter företagen exemplariskt och långsiktigt och som framför allt gör att de sätter kunderna i första rummet. Det är ju så fri konkurrens fungerar.

Tillägg 20.14: Tio minuter efter att jag lagt ut inlägget ovan, dog allt i huset – elen försvann för att vara borta drygt två timmar. Men sedan har den bara varit borta några minuter i stöten. Man får vara glad för det lilla!

Jo, visst är det så att man lätt kan lura människor med hjälp av statistik. Det kan man göra genom att göra missvisande stapeldiagram, det kan man göra genom att bara tala om halva sanningen mm mm. Jag kan inte säga att jag hittar något sådant i Slagen dam dock.

Låt mig ta ett exempel: För några år sedan, då det i England började bli populärt att lägga skulden för pojkars kriminalitet på ensamstående mödrar, påstods i någon tidning (minns nu inte vilken och det spelar inte så stor roll eftersom det här endast handlar om att klargöra hur man kan missleda med statistik) att det var dubbelt så stor risk att söner till ensamstående mödrar blev kriminella. Det låter ju förfärande och kan ju göra vilken ensamstående moder, med söner, som helst orolig.

Jag minns inte heller de exakta siffrorna, men de låg nära följande siffror: Söner till ensamstående mödrar löpte 2% risk att bli kriminella medan söner i familjer där både mamma och pappa finns, riskerade att bli kriminella i 1% av fallen (det kan ha handlat om 3% respektive 1,5% dock). Det gav förstås dubbelt så stor risk för söner till ensamstående mödrar.

Men detta kunde lika gärna ha uttryckts så här: Söner till ensamstående mödrar blir till 98% normala och välartade, söner i familjer med både mamma och pappa blir i 99% av fallen välartade. Det ger liksom ett helt annat intryck än när man bara säger att ensamstående mödrar får dubbelt så många kriminella söner, även om det är sant att säga detta.

Det väsentliga man kunde visa med undersökningen Slagen dam, var att det inte alls var som man trodde tidigare, enbart alkoholiserade, arbetslösa eller invandrade män som misshandlade sina kvinnliga partners. 83% av allt våld mot kvinnor utövades av män som inte tillhörde någon av dessa grupper. Alltså: Den viktiga slutsatsen i rapporten, att vilken kvinna som helst, oavsett mannens utbildning eller sociala status, kan råka ut för att bli misshandlad och att man inte ska tro att ingen välutbildad, ingen välbetald man misshandlar, är helt korrekt även om risken för att råka ut för misshandel är lite större i vissa grupper.

Eftersom jag själv känner några kvinnor som misshandlats av sina mycket etablerade, mycket välutbildade och ekonomiskt välsituerade män, en är läkare ex., tycker jag att det är helt rätt att man erkänner att även valetablerade och välutbildade män kan misshandla sina kvinnliga partners. De senaste åren har ju dessutom åtminstone en känd kvinna framträtt och berättat att hon har blivit misshandlade av sin, förmodar jag, välutbildade man. Dessutom har vi i tidningarna fått läsa om flera andra sådana fall på senare tid.

Vad gäller länkar till rapporten Slagen dam, se detta inlägg.

Varför har den unga kämpande liberalismen inga poeter, inga sånger, inga brinnande progmusiker?

Undrar med tanke på att jag lyssnade igenom några av mina gamla skivor häromdagen, Blå Tågets LP Glassfabriken bl.a. med låten Det kalla kriget, som är en hel liten historielektion och med en refräng som är lika aktuell idag:

Nu skall flaggan med stjärnor och med ränder, vaja fritt över alla världens länder.
Ty överallt så har naturen skänkt oss, naturtillgångar att fördela som vi tänkt oss.

Hela texten kan man läsa här.

Så har jag då läst och begrundat granskningen av Slagen dam, gjord av vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg och statsvetaren Jörgen Hermansson, en gång till och jämfört den med rapporten ifråga. Utvärderingen är minst sagt konfunderande.

Båda utvärderarna menar att det inte finns någon anledning att misstänka Eva Lundgren för vetenskaplig oredlighet, som ju redan framkommit i massmedia. Hon har alltså inte, enligt dessa, gjort sig skyldig till förfalskning av data, vilket var vad granskarna skulle undersöka, en uppgift som endast hade krävt tre raders redovisning. Men, eftersom de båda granskarna menade att det inte var möjligt att kontrollera endast detta utan att man också var tvungen att kontrollera kvaliteten på Lundgrens m.fl forskning, så nöjde man sig inte med dessa få rader.

Vad gäller somliga av de intervjuer som låg till grund för Eva Lundgrens undersökningar gjorda i Norge för omkring 20 år sedan, kunde granskarna inte kontrollera materialet eftersom intervjuerna, i enlighet med norsk lagstiftning om skyddande av uppgiftslämnare, var förstörda, något man knappast kan klandra Eva Lundgren för.

Sedan inriktar sig granskarna på att försöka visa att de slutsatser och den statistik som redovisas i rapporten Slagen dam, är felaktig, att man inte redovisat materialet korrekt och att forskarna bakom rapporten (fler än Eva Lundgren alltså) inte visat någon riktigt vilja att kritiskt granska sitt statistiska material.

För att visa detta gör man ett par nya statistiska beräkningar och konstaterar, hederligt nog, att dessa inte ger anledning att tillbakavisa slutsatserna i rapporten. Granskarna försökte med detta visa att det i huvudsak är alkoholister, utslagna män och utländska män som misshandlar kvinnor, alltså att just den föreställning som tidigare varit den vanliga och som rapporten klart visar inte håller, är mer korrekt.

Det visar sig nu, säger utvärderarna, att det är 18% risk att bli misshandlad av en invandrad man, mot 9% risk att bli misshandlad av en svenskfödd man. Alltså, säger utvärderarna, har forskarna Eva Lundgren m.fl. dragit felaktiga slutsatser när de säger att det inte går att hävda att det är speciella män som misshandlar (arbetslösa, alkoholister och invandrarmän) utan att misshandel av kvinnor utförs av alla män, i alla samhällsklasser och grupper (83% av all misshandel begås inte av dessa grupper visar rapporten!).

Tittar man närmare på statistiken i Slagen dam, så visar det sig att det egentligen är svårt att säga något alls om invandrade män i det här avseendet utifrån den här undersökningen, eftersom svar om invandrade män är lågt representerade i enkäten. Den enda grupp av invandrade män man möjligen kan säga något om, är gruppen ”invandrade män från övriga Skandinavien” även om också detta material är väl tunt.

Tittar man på den i rapporten redovisade statistiken, finner man att risken för kvinnor att bli misshandlade av män från övriga skandinaviska länder är drygt dubbelt så hög som att bli misshandlad av svenska män. Män från andra delar av världen är så få, endast några få fall, att man inte kan säga något alls om dem utifrån undersökningen. Alltså: Akta dig för norska, finländska, danska och isländska män, blir resultatet. Men utvärderarna har inte bemödat sig att skilja ut män från olika kulturer utan klumpat ihop alla ”invandrade män” i sina kontrollerande statistiska beräkningar.

Vill man hävda att män från andra kulturer än den svenska misshandlar i högre grad än svenska män, som varit vanligt att hävda, får man vara så vänlig att skilja ut män från olika kulturer och kontrollera saken på denna grund. För man menar väl inte att invandrade män från Norge och Danmark har en från svensk kultur mycket avvikande kultur? Detta har utvärderarna inte gjort således och det ger faktiskt inte materialet i Slagen dam möjlighet att göra på grund av att materialet är för litet för detta. Alltså rekommenderar Eva Lundgren m.fl., helt korrekt, att man studerar detta område närmare, en slutsats som knappast kan kritiseras.

På denna skakiga grund hävdar sedan utvärderarna att de lagt fram allvarlig kritik av rapporten Slagen dam. Det är övermaga att påstå det. Det är också underligt att de båda granskarna inte kunde komma överens om en gemensam slutsats.

Jörgen Hermansson tycks medveten om det övermaga i utvärderingens slutsats och ber indirekt om ursäkt för denna genom att dels tala om att Eva Lundgren är en kreativ och idérik forskare, dels hävda att den typ av granskning, som han varit delaktigt i, är en tveksam ”kvasijuridisk” process, vilket hedrar honom.

Margareta Hallberg däremot, hävdar i sin slutsats bestämt att granskningen visat på allvarliga brister i Eva Lundgrens m.fl. slutsatser. Det säger faktiskt mer om Hallbergs kompetens än om Lundgrens m.fl. Efter att ha läst utvärderingen betvivlar jag att Hallberg är kompetent att säga något alls om den här rapporten.

Lundgren m.fl. har emellertid gjort sig skyldiga till ett rejält misstag. De säger i den inledande sammanfattningen i rapporten kort och gott att 46% av kvinnorna varit utsatta får våld. Eftersom de flesta, både journalister och andra, endast klarar av att läsa en A4 sida och inte orkar plöja igenom en hel rapport, kommer de flesta aldrig att observera att den här rapporten dels definierar ”våld” vidare än man vanligen gjort, dels, att när man synar statistiken i rapporten närmare, så framgår det klart att kraftigt våld, det som man vanligtvis talar om, endast drabbar omkring 4,5% av kvinnorna (de senaste 12 månaderna), en siffra som inte ligger så långt ifrån den officiella och den som andra fått fram, som tycks ligga på omkring 3,5%.

Eva Lundgren har sedan försvarat sig mot kritiken, och bland annat genom att hävda att utvärderarna inte har den formellt korrekta kompetensen att utvärdera hennes forskning, eftersom ingen av dem är sociologer. Detta försvar har Margareta Hallberg reagerat på genom att hävda att det har hon visst. Jag vill här hålla med Eva Lundgren, det har hon inte. Margareta Hallberg kan uppenbarligen inte läsa statistik och inte förstå vad sådan säger.

Tidigare inlägg på Motvallsbloggen om denna fråga:
här, här och här.

Lundgrens försvar av Slagen dam: Del 1 och Del 2

Tillägg 20/1: Inlägg om den här saken på Gamla Motvallsbloggen:
Kritiken mot ROKS, en del av antijämställdhetskampanjen (13/6 2005)
Kvinnliga forskare får inte göra ett enda fel (13/6 2005)
Huvudlös diskussion om feminism! 12/6 2005
Fokusera på rätt sak – på kvinnohatet! (2/6 2005)

När Sovjet föll samman kunde jag konstatera att antikommunister gärna jämförde det de betraktade som kommunismens praktik med sin egen politiska utopi och inte förvånande fann de den egna utopin totalt överlägsen och mycket mer lockande. Utopier har ju den egenheten att de är vackra och målar upp ett gott samhälle, utifrån den ena eller andra utgångspunkten (oftast utifrån en grundläggande människouppfattning).

Om man jämför de kommunistiska försöken att förverkliga utopin med de försök som gjorts att skapa det ideala liberala samhället, så ser inte jämförelsen lika vacker ut, för liberalernas del. Det är en skillnad vad gäller vilka människor som har dödats i respektive ideologis namn, men dödat miljoner har även samhällen som kallat sig liberala, eller som har försökt förverkliga liberalismen, gjort.

Nu brukar kommunister protestera och hävda att Sovjet inte kan användas för att döma ut kommunismen eftersom Sovjet inte var ett sant kommunistiskt samhälle, andra att inte Kina var det etc. etc., somliga att inget enda land lyckats förverkliga den sanna kommunismen, därför kan man inte döma ut kommunismen på grundval av vad som hände i de länder som påstod sig vara kommunistiska.

Det visar sig emellertid, ser jag nu när jag läser runt på diverse bloggar (ex. på Det ProgressivaUSA), att de som idag kallar sig liberaler intar samma hållning till verkligheten som kommunisterna. Det finns inga sant liberala samhällen att peka på, något jag inte insett tidigare faktiskt.

Liberaler håller sig alltså, på samma sätt som vänstern, med en aldrig förverkligad utopi och de liknar den gamla ungdomsvänstern på 70-talet även däri att det inom deras led tycks finnas otaliga grupperingar. Det finns libertarianer, det finns nyliberaler, det finns liberaler och socialliberaler. Jag kan inte säga att jag har skillnaderna klara för mig och när jag undrat får jag inte något riktigt klargörande svar (frågade ex. på Mattias blogg)

Det skulle vara väldigt intressant att se en diskussion där man jämförde jämförbara storheter, alltså utopier/ideologier med varandra, och praktikerna/de praktiska försöken med varandra. Någon sådan diskussion har jag aldrig sett.

Att ingripa när någon misshandlades på gatan kallades kort och gott för mod för omkring 20 år sedan, idag kallas det istället för civilkurage.

Detta ord betecknade förr den egenskap som uppvisades av en person som, trots att personenen riskerade att råka illa ut, protesterade mot eller avslöjade sin arbetsgivares lagbrott exempelvis, eller som ställde upp mot arbetsgivaren, eller mot chefen, för en mobbad arbetskamrat. Betecknande nog kallas detta idag istället för illojalitet mot arbetsgivaren. En dyster språklig förändring, och en av alla sådana förändringar vi sett de senaste 20 åren, som tydligt avslöjar vilka som har problemformuleringsprivilegiet idag.

Tidigare inlägg på Motvallsbloggen om svenska språket:
Om ordet solidaritet
Det här med de, dem och dom
Riskabelt att förslumma svenskan