Jag hör just Göran Hägglund, på radion, förklara att den demografiska situationen gör att vi måste arbeta mer – för att ha råd att ta hand om våra gamla, förstår man. Samma tongångar har vi ju hört ganska ofta de senaste 10-15 åren.

För det första: Vi har haft råd att ta hand om våra gamla även när Sverige som nation var betydligt fattigare än nationen är idag (den har alltså aldrig varit så rik som nu) och då en större andel av BNP gick till skatter än vad som är fallet idag. Så var ligger problemet? Att de rika inte vill vara med och bidra till den allmänna välfärden?

För det andra: Idag krävs avsevärt mycket färre människor för att producera livsförnödenheter än som var fallet för bara 20 år sedan och rationaliseringarna, med ty åtföljande avtagande behov av människor för industriproduktionen, kommer att fortsätta. Så var ligger problemet? Att vi inte kommer att ha tillräckligt många arbetslösa framöver?

För det tredje: Påståendet om att det kommer att finnas för få i arbetsför ålder framöver, som också ligger under det här resonemanget, är rent löjligt, i synnerhet som det samtidigt sägs att vi bör tillåta ren arbetskraftsinvandring.
Hela världen är fylld av människor som gärna kommer hit och arbetar och så kommer det att vara under oöverskådlig tid framöver. Får vi brist på människor i arbetsför ålder om några årtionden, vilket vi sannolikt inte kommer att få, så är det ju bara att importera mer arbetskraft från andra länder. Så var ligger problemet? Att den arbetskraft vi kommer att kunna importera inte har blå ögon?

Protestera mot försändringarna i A-kassan

Jag har sagt att den här bloggen inte ska handla om mig och min person, men undantag kan jag väl göra – i förhoppningen om att flera av bloggens besökare ska förstå varför jag tycker som jag gör och skriver som jag gör.

Med anledning av Fredriks kommentar på bloggen, om fackföreningsmedlemskap, som han anser är icke-frivillig, kan jag berätta om mina egna erfarenheter, från min ungdom och från den tid då jag inte hade tänkt igenom de här frågorna.

Jag började bli politiskt intresserad som 15-åring och med att definiera mig som folkpartist, vilket jag långt senare förstod berodde på den indoktrinering jag utsattes för under min skolgång – i den gamla realskola som sedermera avskaffades.

När jag var ung inträdde rösträttsåldern vid första valet efter det år man hade fyllt 21 år. Jag fick alltså rösta första gången när jag var 23 år (om jag inte missminner mig) och på den tiden hade vi val vartannat år, då vi hade skilda valdagar till kommunfullmäktige och riksdagen. I mitt första val röstade jag således på just folkpartiet.

När jag började arbeta på ett försäkringsbolag i Stockholm, som 16-åring år 1960 och efter att jag hade tagit realexamen, kom den facklige representanten så småningom till mig och ville värva mig som medlem i facket. ”Vadå, medlem i facket, varför skulle jag vara det, i synnerhet som jag tjänade ganska lite pengar och det kostade att vara med där?” Jag förstod att jag ansågs som paria när jag inte ville vara med, men förstod inte varför. Det där måste väl vara frivilligt och varför skulle man se snett på mig bara för att jag vägrade att gå med i facket?

Det tog mig 10 år att inse varför jag blev illa sedd av somliga av mina arbetskamrater när jag vägrade att gå med i fackföreningen. Det handlade om 10 år av studier, gymnasium och universitetsstudier i statskunskap och sociologi bl.a., av inhämtande av mer kunskaper och erfarenheter. Först därefter insåg jag, att jag under tiden jag hade arbetat hade åkt snålskjuts på facket och på mina fackligt anslutna arbetskamrater – i och med att jag fick avtalsenlig lön utan att vara med och betala till den organisation som under nära 100 år hade kämpat för mig och andra löntagares rättigheter på arbetsplatserna och mot de arbetsgivare som helst hade velat betala oss alla så låg lön att vi skulle svälta. På den tiden hade dock vi unga kvinnor fortfarande så dåliga löner att vi i praktiken inte kunde leva på dem. Lönen var mer av fickpengar medan vi väntade på att bli gifta och försörjda. Alltså drog jag mig vänsterut på den politiska skalan och blev dessutom feminist, fast det kallades ”kvinnosakskvinna” på den tiden.

Jag insåg äntligen att ”ensam inte är stark”, det som företagarna inser nästan automatiskt, de där som sluter sig samman i företagarföreningar mot sina anställda och kräver att dessa ska arbeta utan krav på anständiga löner eller goda arbetsmiljöförhållanden.

Jag insåg dessutom att man måste skilja mellan vad lagen kräver och vad anständigheten och solidariteten kräver. Det har aldrig varit lagstridigt att inte gå med i och betala till facket men det har varit djupt oanständigt och osolidariskt, och är det fortfarande. Ensam är fortfarande inte stark. Endast tillsammans kan vi åstadkomma något och skapa trygghet för alla dem av oss som inte äger våra produktions- och försörjningsmedel.

Om fackföreningsombud förvandlas till pampar så beror det bara på oss själva, att vi inte är medlemmar, inte deltar i fackföreningsmöten och ställer krav på dem som företräder oss. Vi har bara oss själva att skylla i det fallet, det är bara vi själva som kan vara med och värna om, eller förbättra våra levnadsvillkor, tillsammans med andra löntagare. Vi kan aldrig lägga över ansvaret och skylla på andra om det inte blir som vi hoppas.

Nu har vi fått en regering som vill tvinga alltfler av oss att gå ur facken, genom att tvinga fram häftiga höjningar av fackföreningsavgifterna, direkt och indirekt. Låt det inte förleda till att gå ur facken. Dessa är viktigare nu än de varit under de senaste 75 åren.

Jag menar nog att de har fel som idag påstår att regeringen har mandat för vad den gör nu.

Dels har denna regering faktiskt inte en majoritet av de röstande bakom sig (även om den har majoritet i riksdagen – helt konstitutionsenligt), dels var det visserligen så att allianspartierna sade sig vara överens om mycket, men det var inte så att centern och folkpartiet gick ut och sade att de tänkte föra en rent konservativ politik, låta moderaterna bestämma allt i en kommande alliansregering.

Jag är ganska övertygad om att ganska många av dem som röstade på c (7,9%) och fp (7,5%) nog tänkte sig lite givande och tagande, där centerns gamla ideal, liksom folkpartiets, också skulle spela in och där dessa två partier skulle bromsa och mildra de värsta moderatförslagen. Det talades faktiskt om att man inte hade riktigt samma åsikter om allt inom alliansen, vilket jag tror övertygade många c- och fp-väljare att ren moderatpolitik skulle det ju inte bli.

De hade så mycket större anledning att inte förvänta sig det som båda dessa partier varit tämligen måna om både välfärdsstaten och de små människornas villkor. Att båda dessa partiers ledare idag skulle, inte bara kohandla med moderaterna utan sitta som små tysta och förskrämda möss i sina hörn och låta den moderata och övermodiga ångvälten köra över sig, bara för glädjen att få varsina ministertitlar och för att få sitta vid maktens köttgrytor, det kunde nog få av deras väljare föreställa sig. I jämförelse med detta är Fälldins dagtingande med samvetet faktiskt en mindre försyndelse även om man kunde hävda att centern velar som vanligt.

Att moderaterna, före valet, talade om vad de ville göra, nämligen exakt det regeringen gör nu, innebär alltså inte att väljarna som röstade på centern eller fp, tog för givet att det var moderaternas förslag rakt igenom, som skulle genomföras i en alliansregering, inte ens kd:s väljare (6,6%) hade anledning att misstänka den saken. Dessutom sade moderaterna inte rätt ut att de ämnade sticka kniven i ryggen på fackföreningarna, och göra det mycket svårt för dem som allra mest behöver facken, att vara medlemmar i dessa, så den saken kom säkert som en chock för många människor.

Det vi ser nu är, som sagt, en rent konservativ politik, och moderaterna har faktiskt bara 26,2% av väljarna bakom sig. Så nog är många väljare lurade allt, och har rätt att anse sig vara det och det är övermaga, enligt min uppfattning, att hävda att regeringen har mandat från väljarna för vad den gör nu.

Länk:
Valresultatet i siffror

Tillägg:

Dolkstöten mot facken var vad denna bild illustrerade (som var införd här 13/8).
Dessutom talade man inte om att man tänkte fördyra boendet för folk.
Man talade inte om att man tänkte bygga avgiftsbelagda vägar.
Man talade inte om att man tänkte skära ner på Komvux.
Man talade inte om att man tänkte försvåra för vanligt folk att studera vidare.
Man talade inte om att man tänkte skära ner på Arbetsmiljöverket.
Man talade inte om att man skulle sänka fastighetsskatten enormt för de allra rikaste
Man talade inte om att man skulle sänka skatten mer för de rikaste.

Ja, så ljög man förstås om det där med 1.000 kronor mer i plånboken även för de lågavlönade.

För 25 år sedan var jag i Lissabon en vecka – i februari, och det var ganska kallt där, och rått, vid den tiden på året. Där hade folk två val, att köpa sig en lägenhet eller att hyra en och bådadera var väldigt dyrt. De som inte ens hade råd att hyra en lägenhet bodde i stadens utkanter, eller på obebyggda tomter, i plåtruckel som de själva hade spikat ihop. Det var väggar av korrugerad plåt eller av bräder från förpackningslådor med tjock säckväv för ingångarna. Somliga hade satt in kaminer i sina skjul såg man eftersom det rök ur ett rör på taket. Några hade tv-antenner på taket och utanför en och annan koja stod en bil. De boende var inte bara rena trashankar, somliga av dem hade helt klart ett arbete och inkomster men ett anständigt boende hade de inte råd med.

Jag har aldrig varit i USA, men vi vet ju alla att det inte är ovanligt med husvagnsslum i detta det rikaste av världens länder (som ju numer egentligen är två länder, ett u-land där de fattiga befinner sig, och ett i-land där de rika och välbärgade lever). Husvagnsslum förekommer även i England, där facken krossades och klasskillnaderna ökade radikalt redan för 25 år sedan. Vi ser tecken på uppkomsten av sådana här husvagnsghetton även i Sverige redan idag.

I GP läser vi hur den nya rikemansregeringen, som gör vad den kan för att krossa facken nu, slopar bidragen till byggande av hyreshus medan man gynnar dem som äger sin egen lägenhet. Det kommer att bli mycket dyrare att bo i nybyggda lägenheter (och därmed även i äldre sådana ganska snart). Dessutom har man, redan före valet, annonserat att man ämnar sälja ut mer av allmännyttans bostäder. Fler människor kommer att tvingas köpa sina bostäder för att alls få sådana.

Hur länge dröjer det innan vi har stora områden med husvagnsslum utanför alla våra svenska städer, där lågavlönade dubbelarbetande personer får hålla till, de där som knappt kan leva på sina inkomster och varken kan få lån att köpa egna lägenheter eller har råd att hyra sådana?

Länk:
GP, om högre hyror i framtiden

Tänk, det verkar bekant från den förra regeringens tid. Drevet mot kvinnliga ministrar lyckas. De tvingas avgå. Drev mot syndande eller fuskande manliga ministrar lyckas inte, eller bryr man sig inte om att driva till seger, men diskriminering mot kvinnor är det förstås inte fråga om. Det är bara det där gamla vanliga – kvinnor är mindre kompetenta än män – eller?

Många har redan gjort det! Skriv under den du också!

– Namninsamlingen mot alliansens massiva angrepp mot A-kassan.

Nu gäller det att försvara det som finns kvar av det som det tog våra far- morföräldar och föräldrar 75 års kamp för att uppnå! Vi får inte låta alltihop av det raseras, vilket är den borgerliga regeringens målsättning.

Tack ”olydig” för tipset. Jag har skrivit på.

Låt budkavlen gå, skriv om namninsamlingen på din blogg.

Det är sköna juveler vi fått till regeringen. Människor som ljuger, om allt mellan himmel och jord, som fuskar med skatt, som inte betalar för de samhällstjänster de nyttjar, som inte vet vad de gör, som inte drar sig för att utnyttja utsatta människor och frånta dessa deras rätt till sjukförsäkring, social trygghet och pension och som äger andelar i företag som beter sig mer än betänkligt illa mot människor i andra länder, allt för att berika sig själva och för att få makt.

Det finns faktiskt inte ord för sådana människor, i varje fall inte ord som man kan publicera om man vill vara någotsånär anständig – varför man nu skulle vara det mot människor som själva inte är anständiga.

Denna regering kommer att skaffa sd många nya väljare till nästa val, men det gör kanske inte de konservativa så mycket eftersom konservativa personer i maktpositioner sällan dragit sig för att samverka med både fascister och nazister i historien.

Inte en majoritet av väljarna bakom sig
Den här regeringen har visserligen majoritet i riksdagen men den har definitivt inte mandat att genomföra det program man nu börjar förverkliga.

För det första har den inte majoriteten av de röstande bakom sig, utan den fick riksdagsmajoriteten på grund av småpartiernas röster, som föll bort då dessa partier inte kom in i riksdagen. Regeringen hade istället 266.740 röster (med förbehåll för ev. smärre senare förändringar i statistiken) under 50% av samtliga röstande.[1]

För det andra kan vi nog också vara ganska säkra på att de flesta centerväljare inte hade tänkt sig det här, och troligen inte heller en stor del av fp:s väljare.

Förstår regeringen inte alls vad den åstadkommer?
Inser man inte från regeringens sida vilket samhälle man organiserar fram med den politik man nu börjar föra? Ett söndertrasat, tudelat Sverige med många utslagna människor, eller människor som tvingas leva på eller strax under marginalen, leder garanterat till ökad kriminalitet – som även den rika delen av befolkningen kommer att drabbas av.

Häromdagen skrev man exempelvis i Aftonbladet om godsägaren i Sörmland som utsatts för bl.a. mordhot om han inte betalade stora summor till en rysk maffiaorganisation, med ombud i Sverige. Mannen valdes ut för utpressningen på grund av att han var rik och han hade redan betalat ut ett antal miljoner för sitt och sina anhörigas liv innan han kände att han inte orkade mer och gick till polisen.[2] Vi kommer att få se fler rent svenska organisationer av det slaget i det samhälle alliansen nu vill skapa åt oss.

Detta samhälle kommer med andra ord också att innebära minskad frihet för överheten och för de rika. Dessa kommer så småningom att vara otrygga varhelst de visar sig utomhus. Är de rika verkligen beredda att leva under ständiga hot från den kriminalitet de nu manar fram för att berika sig ännu lite till, eller är de bara precis så ointelligenta som de verkar vad gäller de stora övergripande samhällsfrågorna?

Länkar:
[1]Om väljarstödet – tidigare inlägg på Motvallsbloggen
[2]AB, artikel om den hotade godsägaren

Flera bloggare har citerat ur Reinfeldts debattinlägg i GP år 2004, men nedanstående har jag inte sett citerat, fast det är väl värt att läsas – just nu:

Smita från betalning
Detta kan ta sig i flera uttryck. Det kan handla om att sjukskriva sig trots att man är frisk eller att smita från betalningen på spårvagnen. I sina värsta former ser vi hur människor organiserar sig i gäng eller olika former av grupperingar med enda syfte att tillskansa sig fördelar och låta andra stå för notan. Inte minst har vi sett denna ovilja att skilja på rätt och fel inom delar av den utomparlamentariska vänstern.
För den här typen av grupperingar är det egna uppsatta regler som gäller, inte demokratiska värderingar eller de lagar vi gemensamt satt upp. Deras uppmuntran till fusk och vandalisering vittnar om en samhällssyn där det bara är den som hänsynslöst tar för sig som ska få sin vilja igenom. Priset får alla hederliga och hårt arbetande människor betala..

Kan det sägas bättre – fast idag med tanke på moderaterna själva? Regeringens moderata ministrar ska alltså benämnas ”den utomparlamentariska högern”, i konsekvens med Reinfeldts egen vokabulär. Fast han menar förstås att det är mycket mer klandervärt att planka på spårvagnen än att förmena städerskor anständig lön, försäkringsskydd och en rimlig pension.

Han och hans anhang är förledande lika den gamle högerledaren Jarl Hjalmarsson med andra ord. Henrik Arnstad skriver i sin bok Spelaren Christian Günther – Sverige under andra världskriget (W&W 2006) att:

Jarl Hjalmarsson i högerns riksorganisation (nuvarande moderaterna) säger under tidigt 1930-tal att konservatismen måste ”mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”.

Det tog moderaterna 70 år att räkna ut hur de skulle åstadkomma den saken (och när de väl gjorde det så hämtade de inspiration från Bush:s USA), så nya är de definitivt inte.

Länkar:
GP, 2004-12-28
Länken till GP-artikeln från Olydig – tack.
Ursprunglig tipsare var Hans Dahlqvist på AB-debatt.

På Nisse Sandqvists blogg påminns jag om två mycket bra artiklar om arbetslösheten, av Dan Josefsson, som jag läste för länge sedan och som varje svensk borde läsa. Dessa artiklar är desto mer aktuella som mannen som kläckte idén om NAIRU just har fått Riksbankens pris till Alfred Nobels minne (fusknobelpriset som borde slopas eftersom det bara handlar om att sno status från tunga naturvetenskapliga discipliner för att därmed göra ren klass- och ideologiproduktion rumsren).

De två artiklarna är skrivna för ganska länge sedan, men lika aktuella idag och dessutom ger de en inblick i vad den förra borgerliga regeringen ställde till med, en kunskap som många av de yngre väljarna inte hade inför valet, men som de borde ha haft. Nu planerar nämligen moderaterna, med sina regeringsvasaller, att höja arbetslösheten ännu mer – med det bedrägliga påståenden att det måste bli värre innan det blir bättre. Värre blir det, men bättre blir det aldrig med den ekonomiska ideologi som råder just nu, som dessvärre även socialdemokratiska partiet anslöt sig till och verkade utifrån.

Därför får arbetslösheten aldrig försvinna
och
Arbetslös? Din uppgift är att må dåligt

Länk:
Nisse Sandqvists blogg. Tack för påminnelsen.