Festlig han är Urban Bäckström, vd för Svenskt näringsliv. Idag hör jag honom tala i lördagsutfrågningen. Efter att först ha klagat på fackets ofantliga maktmissbruk och ovilja att agera förnuftigt gentemot de stackars företagarna, förklarar han så, med emfas, att:

Vi vill ju att kollektivmodellen ska omfamnas av alla arbetsgivare. Jag skulle ju gärna se att vi fick drömma oss bort i en tillvaro där fick fick tillbaka det gamla samförståendet med saltsjöbdsavtalet som präglade svenska arbetsmarknad under så lång tid under efterkrigstiden. Dit är det en bit att komma…

Va??? Det var ju dåvarande SAF, arbetsgivarorganisationen (den organisation Bäckström numer är chef för fast den har bytt namn), som bestämde sig för att ”säga upp” Saltsjöbadsavtalet, och därmed avsluta den långa perioden av arbetsfred på svensk arbetsmarknad, för nu var det dags att vrida klockan tillbaka till början av 1900-talet, nu skulle facken knäckas, en gång för alla, såsom i Himlen (USA och England,) så ock i Sverige.

Tala om att ljuga oss rakt upp i ansiktena. Men det är klart, många av de medelålders har redan glömt hur det var och de yngre har inga egna minnen av saken, så de flesta av dem lurar vi lätt, som vanligt.

Smart taktik de har de här gubbarna, Marian Radezkis polare.

1: Vi inom moderata samlingspartiet lurar folk att tro att vi är det ”det nya arbetarpartiet” . Vi spelar ”de goda killarna” och låtsas försvara facken (sedan sticker vi kniven i ryggen på facken).
2: Ni arbetsgivare ägnar er åt att klaga på fackens ohemula makt, och på oss, så att det inte framgår att vi är i maskopi, framställer facken som inkarnationen av det onda, den där maktfullkomliga organisationen som gör allt den kan för att knäcka små, oskyldiga och hårt arbetande företagare, sådana som dessutom skapar sysselsättning åt alla som står utanför arbetsmarknaden, och på oss moderater för att regeringen inte förstår att fackens makt måste minskas. Det kommer att övertyga folk om att regeringen står på de små människornas sida, är verkligt arbetarvänlig.

Så fixar vi facken åt er genom att vi skär ner på försäkringsutbetalningarna vid arbetslöshet, sjukdom etc. Vi gör A-kassan obligatorisk och ser till att facken tvingas höja avgifterna rejält, då händer två ting:
1: Många går ur facken, det försvagar dem.
2: När folk sedan blir arbetslösa och tvingas ta jobb med en lön under arbetslöshetsersättningen så tvingas de gå ner stöddigt i lön. Nästa gång samma personer blir arbetslösa får de ännu lägre arbetslöshetsunderstöd och då måste de gå ner ännu mycket mer i lön, och se, snart är vi där vi vill vara, har massor av fattigt folk att städa våra hem, laga vår mat, att köra våra ungar till skolan, att klippa våra gräsmattor – så blir Sverige ett riktigt bra land för oss riktiga och värdefulla människor att leva i igen.

Länkar:
Lördagsintervjun, Urban Bäckström

Så tar vi den här en gång till: TV-intervjun med Marian Radetzki
– Läs också Ali Esbatis inlägg om saken

Så har FN alltså beslutat om sanktioner mot Iran, ja redan i december förra året, och historien upprepar sig. Nu ska Iran först försvagas så att man får svårare att försvara sig den dagen USA attackerar, precis som fallet var med Irak. Där fick ju sanktionerna verka 10 år innan man slog till, den tiden har nu inte Bush, så vi får bereda oss på en aktion ganska snart tydligen. Lögnpropagandan är redan i full gång.

Det går inte längre att blunda, USA styrs idag av en man som inte bara blir alltmer lik Hitler, han beter sig numer exakt som Hitler gjorde när kriget var förlorat och han envist vägrade att lyssna på sina generaler. Karln måste ju vara komplett galen.

Och hela Västvärlden, inklusive Sverige, agerar medlöpare – igen!

En som är av samma åsikt om Bush är Jeff Huber, en pensionerad amerikansk officer, som skriver om USA:s krig på sin blogg.

Länk:
Jeff Hubers blogg

Kärnkraftverkens styrande har sett mer till vinster och bonusar än till säkerheten. Vinsten till topparna i kraftverken, försäkringarna, om det går åt pipan, betalar däremot vi alla, precis som fallet var med svindlerierna inom bankväsendet i början av 90-talet, fast konsekvenserna av en eventuell härdsmälta vore ofantligt mycket värre.

Så sänder vi våra första svenska legoknektar utomlands, till Kosovo, och andra för att delta i krig (i Afghanistan, ett land som ingen annan makt lyckats underkuva). Det första krig Sverige deltar i sedan Karl XIV Johans tid, alltså på mer än 150 år (leve Karl XII – det var tider det, äntligen ska Sveriges namn åter ärat fara över jorden).

Ovanpå detta lovar socialdemokraterna att inte återställa de förändringar som moderaterna genomför nu.

Nästa val blir ett ödesval, skrev någon. Nej, det var förra årets val som var ett sådant.

Titta på den här TV-intervjun med Marian Radetzki, som sändes 28/5 1997. Han talar klarspråk. Detta är precis vad vår högerregering vill genomföra, men så försåtligt att vi inte förstår det förrän det är för sent. Det mannen säger handlar inte om ekonomisk nödvändighet, det är ren politisk ideologi, samma ideologi som överklassen omfattade på 17- och 1800-talen. Det sorgliga är att Radetzki har alldeles fel och att hans rekommendationer kommer att få helt andra konsekvenser än dem han tänker sig (eller talar om), sådana som ganska många av oss kommer att fara mycket, mycket illa av, på många och olika sätt.

Och nu lagstiftar man om åtgärder som ger de styrande total kontroll över hela befolkningen, så protester kommer troligen inte att vara möjliga. Dessutom drogar man ner större och större del av befolkningen till liknöjdhet och initiativlöshet och den organisation, Kilen, som hjälpt människor att bli av med sitt läkemedelsberoende lägger man ner – en händelse som nog inte bara ser ut som en tanke, utan som är just en sådan.

Välkommen du sköna nya värld.

Länk:
– Kilen
– Motvallstanten om Du sköna nya värld
– Om nya förslaget om avlyssning av oss, Ekot
– Och svenskarna tror på kärnkraften, Ekot

PS: Ska vi gissa att det senare beror på att vi nu har ungefär 20 nya väljarårskullar som knappt hört talas om hur en härdsmälta skulle slå?

PS2 11/2 kl. 21.15: Ali Esbati, som också tittat på Radetzki ger en utförligare information om hur Radetzki har fel.

Det är lustigt hur somligt som ens lärare har sagt har satt spår i ens tänkande. Sällan tänker man på att somligt av det man själv, som lärare och föreläsare, säger sätter outplånliga spår i andra människor. Ändå får man då och då uppleva att det har gjort det.

Att undervisa i vetenskapsteori, som jag har gjort ett antal år, har inte sällan varit en ganska otacksam uppgift eftersom ämnet är sådant att det inte alltid står klart för studenterna vad man säger, och menar, medan man säger det. Ibland kommer de på det långt senare. Så belöningen som lärare i sådana ämnen som behöver smältas, består inte sällan i de studenter man träffar flera eller många år senare och som talar om att de lärde sig mycket, eller något speciellt viktigt, från ens kurser, som de inte riktigt förstod förrän senare.

Jag har samma erfarenheter från min egen studietid. Jag började exempelvis studera sociologi och tänkte att nu äntligen skulle jag få lära mig hur det verkligen förhöll sig. Jag blev till en början mycket besviken. För vad fick jag? Jo läsa en massa olika teorier om samma sak, alltså inte alls lära mig hur det faktiskt var. Långt senare förstod jag vad jag verkligen lärde mig under mina studier i sociologi även om det är svårt att sätta det på pränt, och hur stor nytta jag hade av det senare i livet.

Någon gång i början av 70-talet upptäckte jag att det fanns tre böcker som alla trodde att de kände till innehållet i men som ytterst få verkligen hade läst, nämligen Bibeln, Darwins bok om arternas uppkomst och Karl Marx Kapitalet. Alltså läste jag dem alla tre, från pärm till pärm (vad gällde Kapitalet alla tre delarna) och jag upptäckte mycket i dessa verk som jag inte hade haft en aning om tidigare, trots att jag redan hade läst ganska mycket referat och kortare sammanfattningar av dem. Det var då jag insåg att originaltexterna ofta är mer lättbegripliga än referaten och de kortare sammanfattningarna. När jag senare började undervisa, rekommenderade jag därför alltid mina studenter att inte nöja sig med sammanfattningar och andras tolkningar av de stora tänkarna (som man ofta har som studielitteratur vid universitetens grundkurser), utan att själva gå till källorna, som nästan undantagslöst är mer intressanta, mer givande och lättare att läsa än kortare sammandrag.

Själv minns jag således, och blev glad över den student som, några år efter att hon hade studerat vetenskapsteori och haft mig som lärare, sade att speciellt en sak hade hon lärt sig från mig, just detta att läsa originaltexter, och det var hon mig mycket tacksam för. En obetydligt sak kan det kanske tyckas, men jag tror att den var viktig och hade gett henne mycket som hon annars inte hade fått och jag blev glad att hon hade uppskattat och haft nytta av tipset.

Jag själv kom häromdagen, och på grund av en diskussion på Mr. Browns blogg, att tänka på en för mig viktig föreläsning, en som satte djupa spår i mitt tänkande och som jag fortfarande är tacksam för. Jag återger här vad jag skrev om saken på nämnda blogg:

När jag studerade filosofi förresten (vilket jag gjorde en period under min ungdom, men utan att tentera eftersom jag låg före i studieschemat och tyckte att det kunde vara roligt att studera bara för att det var intressant), minns jag en föreläsning av Mats Furberg. Han redogjorde noga och ingående för en stor filosofs tankesystem. Vi studenter satt alldeles förstummade och förstod att precis så där är det naturligtvis.
Mot slutet av föreläsningen strök Furberg ett stort streck över allt han hade skrivit på tavlan och sade:
– Ja, och som ni förstår hänger det här inte ihop – logiskt. 
Det hade vi nu inte förstått, så det kändes lite snopet att få den kunskap vi just trodde att vi hade insupit, direkt utskåpad. Då fortsatte Furberg med det som blev den stora behållningen av föreläsningen, och sade:
– Kom ihåg, det är ingen konst att konstruera ett till synes imponerande filosofiskt system. Konsten är att konstruera ett utan brister och logiska inkonsekvenser – och det har ingen filosof lyckats med hittills.

Mats Furberg är idag prefessor emeritus i filosofi vid Göteborgs universitet. Då var han docent i ämnet.

Länk:
Mr Browns blogg, Liberalismen och problemet med den ”solitära” synen på mänsklig identitet

Socialdemokraterna anklagades före valet, av alliansen och av allianspartiernas unga supporters, för att vara maktfullkomliga. I verkligheten, vilket jag tidigare försökt förklara för somliga som kommenterat här, hade socialdemokraterna inte egen majoritet varför de faktiskt var tvungna att överlägga med de andra partierna och få stöd från åtminstone något av dem, innan de kunde genomföra något eller förändra något, vare sig de önskade överlägga eller inte. En del av de allra sämsta reformerna som de åstadkom under de senaste 25 åren, genomförde de med stöd från något eller några av de borgerliga partierna. Men, jag har nog ändå intrycket att socialdemokraterna alltid har varit mer ansvarstagande och har haft en bättre insikt i det faktum att somliga områden inte bör utsättas för dagsländepolitik utan att de bör ha sådant stöd, från alla partierna, att även växling vid regeringsmakten skonar dem från nyckfulla förändringar.

Nu har vi en borgerlig regering igen, som till all olycka har egen majoritet i riksdagen och som anser att den därmed och utan vidare kan köra över drygt halva befolkningen (de där som inte röstade på alliansen), att den inte har anledning att överlägga med oppositionspartierna om någonting, inte ens i frågor som bör lösas för att fungera långsiktigt. Skolan är ett sådant område exempelvis.

Vad gäller skolan så rusade även den förra borgerliga regeringen åstad under parollen ”Europas bästa skola”. Om detta skriver ledaren i GP följande idag:

I början av 90-talet införde den dåvarande borgerliga regeringen stor valfrihet för elever att välja olika ämnen och kurser. Reformen blev inte lyckad. Den ledde till att eleverna medvetet valde lätta kurser som gav högre betyg. Dagens unga kommer till exempel att vara den första generationen som har sämre språkkunskaper än sina föräldrar. Detta skall bland annat korrigeras genom att en del av kurserna tas bort. Dessutom kan svårare kurser komma att få ett högre värde i ansökan till högskolan.

Nu ska de borgerliga reformera skolan igen, för den är ju så dålig menar de (och hoppas förstås att svenska folket inte ska minnas att somligt av det som är dåligt med skolan är resultat av den förra borgerliga regeringens insatser). Troligtvis ändrar man även denna gång utan att först ha tänkt igenom reformerna och deras konsekvenser. Det vi hittills har sett av alliansens agerande tyder på att den kör på i enlighet med Unckels gamla paroll: ”Vi lagstiftar och ser hur det går, och fungerar det inte så får vi väl ändra igen”. Det gick inte bra alltså, så nu ska de ändra igen. Av allt att döma ska vi testa 1950-talets disciplin- och utsorteringsskola den här gången. Kanske anser Björklund att denna skola var mer frihetlig, fast jag, som gick i den en gång, minns den som starkt förtryckande.

Länk:
Ledare i GP om skolan

Jag ska börja att då och då rekommendera/skriva om artiklar i Alba, den tidskrift som denna blogg är en del av, som har många läsvärda sådana och idag vill jag rekommendera en artikel/krönika av Cecilia Malmström om orimlig diskriminering av homosexuella föräldrar. Hon skriver bl.a.

De barn jag känner som lever med homosexuella föräldrar är det inget särskilt med. De är som barn är mest och deras kompisar tycker inte heller att det är så konstigt att de har två mammor eller pappor. Däremot har kompisarnas föräldrar eller lärarna ofta fördomar.

Det Cecilia Malmström skriver är så sant. Jag har en liten historia om min dotter, som visar hur barns världsbilder byggs upp. När hon var liten var mormor skild från morfar och omgift med en annan man, vi kan kalla honom Eskil (sedan skilde sig mormor från Eskil och gifte om sig med riktige morfar igen, men det är en annan historia). En dag, då dottern var omkring 4 år, satt hon på golvet och lekte med en jämnårig grannflicka, som berättade att hon hade varit hos mormor och morfar över helgen, varpå dottern undrade:
– Men var har du din Eskil då?

Så dottern hade alltså en farmor, en farfar, en mormor, en morfar och en Eskil. Barn har, som sagt, inga fördomar, sin föreställningsvärld – och sina fördomar – får de från oss vuxna, från hur vi lever och från vad vi säger.

Länk:
-Cecilia Malmström: Orimlig diskriminering av homosexuella föräldrar, Alba

Mystiken tätnar kring Reinfeldts serbiska barnflicka. Metro skrev om henne för omkring en vecka sedan. Reinfeldt vägrade, enligt tidningen, att svara på frågor om henne, och sedan lade sig mörkret över affären. På grund av att det, av en ren tillfällighet, framkom ny information om Danielsson (att man inte hade någon ny information om Danielsson), samma dag som Metros artikel var införd, och eftersom Danielssonaffären var mycket ”hetare” fick vi aldrig klarhet i hur det faktiskt var med Reinfeldts barnflicka.

Barnflickan bodde alltså hos Reinfeldt till efter valet, enligt vad hon hade sagt till Metro, trots att Reinfeldt tidigare sagt att hon åkte hem långt tidigare. Vem av de två ljuger, barnflickan eller Reinfeldt?

Frågan är också exakt när barnflickan flyttade. En nog så viktig fråga att vi får klarhet i. Bodde hon fortfarande kvar hos Reinfeldt när Metro ringde, eller flyttade hon i samband med att Reinfeldts villa blev mer välbevakad efter valet (vilket man kanske kan anta att den blev), och varför flyttade hon just då i så fall, samt vad gjorde hon hemma hos Reinfeldt från oktober 2005 till september 2006? Vilken funktion fyllde hon där, som ställföreträdande syster till hustru Filippa, som soffsmycke, som en inkomstbringande hyersgäst?

Endast om alla oklarheter kring den här frågan reds ut kan Reinfeldt rentvås från misstanken om att vara en lögnare (en misstanke som väcktes i och med Metros artikel), så det borde ligga i hans eget, och i moderata samlingspartiets intresse, att lägga alla korten på bordet i den här frågan.

Länkar:
Motvallsbloggen: Reinfeldt i blåsväder – fram med tsunamibanden igen
Motvallsbloggen: Dags igen – för mobbning av Danielsson alltså

När vi, jag och många med mig, för trettio år sedan engagerade oss intensivt i miljörörelsen, trodde vi att det skulle gå att påverka politiker och samhällsutvecklingen. Vi trodde på förnuftet och att det skulle vara möjligt att få ansvariga att satsa på förnyelsebara energikällor exempelvis. Ack vad vi bedrog oss. Istället för att satsa på vind- och solkraft och på energisnålare produktionsprocesser (och på kollektivtrafik), satsade man på kärnkraften (och bilismen).

Så kom Harrisburgolyckan 1979, ett skrämmande tillbud i ett kärnkraftverk i USA, och plötsligt blev kärnkraften en så het potatis att man ordnade en folkomrösning om den i Sverige, där vi hade världens mest ambitiösa kärnkraftsprogram/innevånare (man hade planerat in ett pärlband av kärnkraftverk utmed Sveriges alla kuster). De styrande satsade allt på ett ”ja”, eller åtminstone ett jaså (socialdemokraterna) inför omröstningen. För att riktigt förvirra medborgarna ordnade man alltså med tre svarsalternativ, ett rent ”ja” – mer kärnkraft, ett ”avveckla men med förnuft” (dvs om 25 år eller så, så behöver vi inte göra något nu, det jag alltid kallat linje ”jaså”) och ett rent ”nej”. Sedan lade man ihop rösterna för linjerna ”ja” och ”jaså” och fick, kan man tänka sig, en majoritet för att köra på i ullstrumporna.

Med denna omröstning gick luften ur miljörörelsen. Vad kunde miljökämparna sedan säga? Folket hade ju sagt ”ja- med förnuft”, och ville man vara demokratisk kunde man näppeligen fortsätta att kämpa mot kärnkraften. Annars är det naturligtvis helt klart att man inte ska ha sådan. Det är farligt att bryta uran, det är farligt att driva kraftverken, ofantliga skador kan de förorsaka om det går riktigt illa, det är omöjligt att garantera säker förvaring av restprodukterna, som man måste skydda människor från under många tusen år, kärnkraften uppmuntrar vidare till utvecklandet och spridning av kärnvapen och dessutom används energin för att producera en massa miljöförstörande ämnen och material.

Senare fick vi Tjernobyl, som var en fullständig härsmälta med konsekvenser ända in i Sverige pga radioaktivt nedfall. Men denna olycka resulterade inte i några allvarliga protester mot kärnkraften i Sverige. Vi hade ju så säkra kraftverk i jämförelse med Sovjet, så här var de ju ingen fara – förrän i somras, men det hörde vi nästan inte ens talas om då. Jo lite i marginalen, men man skulle kunna och veta en del för att förstå vad som skrevs om saken då, nämligen att det varit mycket nära en härdsmälta i Forsmark och att en sådan kunde, om vindförhållandena varit ogynnsamma för oss, förstört stora delar av Sverige och gjort samtliga jordbruksområden olämpliga för odling av människoföda. Om de varit gynnsamma för oss i Sverige, hade eländet istället drabbat Finland och/eller Baltikum.

Idag, tjugofem år efter kärnkraftsomröstningen får vi, i min generation, då och då höra från en del yngre människor, att vi inte brytt oss om miljön, trots att vi var betydligt mer engagerade mot miljöförstörelsen än senare generationer har varit. För trots allt, linjerna ”jaså” och ”nej” hade majoritet, och båda talade om avveckling av kärnkraften, den ena gruppen för direkt påbörjande av avvecklingen, den andra om att avveckla men lite senare, vilket väl just nu omprövas till förmån för ”kör på med kärnkraften bara”, på samma sätt som neturaliteten omprövas till ”låt oss tappert ställa upp tillsammans med med de andra och kriga vi också”.

Ibland blir jag så trött på livet.

Har radions P1 på i bakgrunden (av gammal vana, en som jag måste förändra), troligen lyssnar jag med ett halvt öra till det nya radioprogrammet ”mode” (ett av de där programmen som ska locka kvinnor upp till 40 – eller så). Hör alltså just en ung dam (låter det som) ondgöra sig över att somliga ger barnen 10.000 i veckopeng, vilket gör att de dyra väskorna bärs av allt möjligt löst folk och därmed förlorat sin status. Det betyder, menar hon vidare och mycket vist, att man lika gärna kan gå omkring med en plastkasse.

Förefaller som om SR redan kommit långt med sin alliansanpassning. Sådana visdomsord som dessa har man förvisso inte serverats i så många radioprogram i P1 tidigare. Så lyssna rikt folk, ge inte era ungar så förbannat hög veckopeng, för hur kommer det att se ut när överklassens kvinnor inte kan skiljas från vanliga bag-ladies?

Länk:
AB kultur, en krönika om struntprogrammet ifråga

Klicka på bilden!