Kärnkraftverkens styrande har sett mer till vinster och bonusar än till säkerheten. Vinsten till topparna i kraftverken, försäkringarna, om det går åt pipan, betalar däremot vi alla, precis som fallet var med svindlerierna inom bankväsendet i början av 90-talet, fast konsekvenserna av en eventuell härdsmälta vore ofantligt mycket värre.

Så sänder vi våra första svenska legoknektar utomlands, till Kosovo, och andra för att delta i krig (i Afghanistan, ett land som ingen annan makt lyckats underkuva). Det första krig Sverige deltar i sedan Karl XIV Johans tid, alltså på mer än 150 år (leve Karl XII – det var tider det, äntligen ska Sveriges namn åter ärat fara över jorden).

Ovanpå detta lovar socialdemokraterna att inte återställa de förändringar som moderaterna genomför nu.

Nästa val blir ett ödesval, skrev någon. Nej, det var förra årets val som var ett sådant.

Titta på den här TV-intervjun med Marian Radetzki, som sändes 28/5 1997. Han talar klarspråk. Detta är precis vad vår högerregering vill genomföra, men så försåtligt att vi inte förstår det förrän det är för sent. Det mannen säger handlar inte om ekonomisk nödvändighet, det är ren politisk ideologi, samma ideologi som överklassen omfattade på 17- och 1800-talen. Det sorgliga är att Radetzki har alldeles fel och att hans rekommendationer kommer att få helt andra konsekvenser än dem han tänker sig (eller talar om), sådana som ganska många av oss kommer att fara mycket, mycket illa av, på många och olika sätt.

Och nu lagstiftar man om åtgärder som ger de styrande total kontroll över hela befolkningen, så protester kommer troligen inte att vara möjliga. Dessutom drogar man ner större och större del av befolkningen till liknöjdhet och initiativlöshet och den organisation, Kilen, som hjälpt människor att bli av med sitt läkemedelsberoende lägger man ner – en händelse som nog inte bara ser ut som en tanke, utan som är just en sådan.

Välkommen du sköna nya värld.

Länk:
– Kilen
– Motvallstanten om Du sköna nya värld
– Om nya förslaget om avlyssning av oss, Ekot
– Och svenskarna tror på kärnkraften, Ekot

PS: Ska vi gissa att det senare beror på att vi nu har ungefär 20 nya väljarårskullar som knappt hört talas om hur en härdsmälta skulle slå?

PS2 11/2 kl. 21.15: Ali Esbati, som också tittat på Radetzki ger en utförligare information om hur Radetzki har fel.

Det är lustigt hur somligt som ens lärare har sagt har satt spår i ens tänkande. Sällan tänker man på att somligt av det man själv, som lärare och föreläsare, säger sätter outplånliga spår i andra människor. Ändå får man då och då uppleva att det har gjort det.

Att undervisa i vetenskapsteori, som jag har gjort ett antal år, har inte sällan varit en ganska otacksam uppgift eftersom ämnet är sådant att det inte alltid står klart för studenterna vad man säger, och menar, medan man säger det. Ibland kommer de på det långt senare. Så belöningen som lärare i sådana ämnen som behöver smältas, består inte sällan i de studenter man träffar flera eller många år senare och som talar om att de lärde sig mycket, eller något speciellt viktigt, från ens kurser, som de inte riktigt förstod förrän senare.

Jag har samma erfarenheter från min egen studietid. Jag började exempelvis studera sociologi och tänkte att nu äntligen skulle jag få lära mig hur det verkligen förhöll sig. Jag blev till en början mycket besviken. För vad fick jag? Jo läsa en massa olika teorier om samma sak, alltså inte alls lära mig hur det faktiskt var. Långt senare förstod jag vad jag verkligen lärde mig under mina studier i sociologi även om det är svårt att sätta det på pränt, och hur stor nytta jag hade av det senare i livet.

Någon gång i början av 70-talet upptäckte jag att det fanns tre böcker som alla trodde att de kände till innehållet i men som ytterst få verkligen hade läst, nämligen Bibeln, Darwins bok om arternas uppkomst och Karl Marx Kapitalet. Alltså läste jag dem alla tre, från pärm till pärm (vad gällde Kapitalet alla tre delarna) och jag upptäckte mycket i dessa verk som jag inte hade haft en aning om tidigare, trots att jag redan hade läst ganska mycket referat och kortare sammanfattningar av dem. Det var då jag insåg att originaltexterna ofta är mer lättbegripliga än referaten och de kortare sammanfattningarna. När jag senare började undervisa, rekommenderade jag därför alltid mina studenter att inte nöja sig med sammanfattningar och andras tolkningar av de stora tänkarna (som man ofta har som studielitteratur vid universitetens grundkurser), utan att själva gå till källorna, som nästan undantagslöst är mer intressanta, mer givande och lättare att läsa än kortare sammandrag.

Själv minns jag således, och blev glad över den student som, några år efter att hon hade studerat vetenskapsteori och haft mig som lärare, sade att speciellt en sak hade hon lärt sig från mig, just detta att läsa originaltexter, och det var hon mig mycket tacksam för. En obetydligt sak kan det kanske tyckas, men jag tror att den var viktig och hade gett henne mycket som hon annars inte hade fått och jag blev glad att hon hade uppskattat och haft nytta av tipset.

Jag själv kom häromdagen, och på grund av en diskussion på Mr. Browns blogg, att tänka på en för mig viktig föreläsning, en som satte djupa spår i mitt tänkande och som jag fortfarande är tacksam för. Jag återger här vad jag skrev om saken på nämnda blogg:

När jag studerade filosofi förresten (vilket jag gjorde en period under min ungdom, men utan att tentera eftersom jag låg före i studieschemat och tyckte att det kunde vara roligt att studera bara för att det var intressant), minns jag en föreläsning av Mats Furberg. Han redogjorde noga och ingående för en stor filosofs tankesystem. Vi studenter satt alldeles förstummade och förstod att precis så där är det naturligtvis.
Mot slutet av föreläsningen strök Furberg ett stort streck över allt han hade skrivit på tavlan och sade:
– Ja, och som ni förstår hänger det här inte ihop – logiskt. 
Det hade vi nu inte förstått, så det kändes lite snopet att få den kunskap vi just trodde att vi hade insupit, direkt utskåpad. Då fortsatte Furberg med det som blev den stora behållningen av föreläsningen, och sade:
– Kom ihåg, det är ingen konst att konstruera ett till synes imponerande filosofiskt system. Konsten är att konstruera ett utan brister och logiska inkonsekvenser – och det har ingen filosof lyckats med hittills.

Mats Furberg är idag prefessor emeritus i filosofi vid Göteborgs universitet. Då var han docent i ämnet.

Länk:
Mr Browns blogg, Liberalismen och problemet med den ”solitära” synen på mänsklig identitet

Socialdemokraterna anklagades före valet, av alliansen och av allianspartiernas unga supporters, för att vara maktfullkomliga. I verkligheten, vilket jag tidigare försökt förklara för somliga som kommenterat här, hade socialdemokraterna inte egen majoritet varför de faktiskt var tvungna att överlägga med de andra partierna och få stöd från åtminstone något av dem, innan de kunde genomföra något eller förändra något, vare sig de önskade överlägga eller inte. En del av de allra sämsta reformerna som de åstadkom under de senaste 25 åren, genomförde de med stöd från något eller några av de borgerliga partierna. Men, jag har nog ändå intrycket att socialdemokraterna alltid har varit mer ansvarstagande och har haft en bättre insikt i det faktum att somliga områden inte bör utsättas för dagsländepolitik utan att de bör ha sådant stöd, från alla partierna, att även växling vid regeringsmakten skonar dem från nyckfulla förändringar.

Nu har vi en borgerlig regering igen, som till all olycka har egen majoritet i riksdagen och som anser att den därmed och utan vidare kan köra över drygt halva befolkningen (de där som inte röstade på alliansen), att den inte har anledning att överlägga med oppositionspartierna om någonting, inte ens i frågor som bör lösas för att fungera långsiktigt. Skolan är ett sådant område exempelvis.

Vad gäller skolan så rusade även den förra borgerliga regeringen åstad under parollen ”Europas bästa skola”. Om detta skriver ledaren i GP följande idag:

I början av 90-talet införde den dåvarande borgerliga regeringen stor valfrihet för elever att välja olika ämnen och kurser. Reformen blev inte lyckad. Den ledde till att eleverna medvetet valde lätta kurser som gav högre betyg. Dagens unga kommer till exempel att vara den första generationen som har sämre språkkunskaper än sina föräldrar. Detta skall bland annat korrigeras genom att en del av kurserna tas bort. Dessutom kan svårare kurser komma att få ett högre värde i ansökan till högskolan.

Nu ska de borgerliga reformera skolan igen, för den är ju så dålig menar de (och hoppas förstås att svenska folket inte ska minnas att somligt av det som är dåligt med skolan är resultat av den förra borgerliga regeringens insatser). Troligtvis ändrar man även denna gång utan att först ha tänkt igenom reformerna och deras konsekvenser. Det vi hittills har sett av alliansens agerande tyder på att den kör på i enlighet med Unckels gamla paroll: ”Vi lagstiftar och ser hur det går, och fungerar det inte så får vi väl ändra igen”. Det gick inte bra alltså, så nu ska de ändra igen. Av allt att döma ska vi testa 1950-talets disciplin- och utsorteringsskola den här gången. Kanske anser Björklund att denna skola var mer frihetlig, fast jag, som gick i den en gång, minns den som starkt förtryckande.

Länk:
Ledare i GP om skolan

Jag ska börja att då och då rekommendera/skriva om artiklar i Alba, den tidskrift som denna blogg är en del av, som har många läsvärda sådana och idag vill jag rekommendera en artikel/krönika av Cecilia Malmström om orimlig diskriminering av homosexuella föräldrar. Hon skriver bl.a.

De barn jag känner som lever med homosexuella föräldrar är det inget särskilt med. De är som barn är mest och deras kompisar tycker inte heller att det är så konstigt att de har två mammor eller pappor. Däremot har kompisarnas föräldrar eller lärarna ofta fördomar.

Det Cecilia Malmström skriver är så sant. Jag har en liten historia om min dotter, som visar hur barns världsbilder byggs upp. När hon var liten var mormor skild från morfar och omgift med en annan man, vi kan kalla honom Eskil (sedan skilde sig mormor från Eskil och gifte om sig med riktige morfar igen, men det är en annan historia). En dag, då dottern var omkring 4 år, satt hon på golvet och lekte med en jämnårig grannflicka, som berättade att hon hade varit hos mormor och morfar över helgen, varpå dottern undrade:
– Men var har du din Eskil då?

Så dottern hade alltså en farmor, en farfar, en mormor, en morfar och en Eskil. Barn har, som sagt, inga fördomar, sin föreställningsvärld – och sina fördomar – får de från oss vuxna, från hur vi lever och från vad vi säger.

Länk:
-Cecilia Malmström: Orimlig diskriminering av homosexuella föräldrar, Alba

Mystiken tätnar kring Reinfeldts serbiska barnflicka. Metro skrev om henne för omkring en vecka sedan. Reinfeldt vägrade, enligt tidningen, att svara på frågor om henne, och sedan lade sig mörkret över affären. På grund av att det, av en ren tillfällighet, framkom ny information om Danielsson (att man inte hade någon ny information om Danielsson), samma dag som Metros artikel var införd, och eftersom Danielssonaffären var mycket ”hetare” fick vi aldrig klarhet i hur det faktiskt var med Reinfeldts barnflicka.

Barnflickan bodde alltså hos Reinfeldt till efter valet, enligt vad hon hade sagt till Metro, trots att Reinfeldt tidigare sagt att hon åkte hem långt tidigare. Vem av de två ljuger, barnflickan eller Reinfeldt?

Frågan är också exakt när barnflickan flyttade. En nog så viktig fråga att vi får klarhet i. Bodde hon fortfarande kvar hos Reinfeldt när Metro ringde, eller flyttade hon i samband med att Reinfeldts villa blev mer välbevakad efter valet (vilket man kanske kan anta att den blev), och varför flyttade hon just då i så fall, samt vad gjorde hon hemma hos Reinfeldt från oktober 2005 till september 2006? Vilken funktion fyllde hon där, som ställföreträdande syster till hustru Filippa, som soffsmycke, som en inkomstbringande hyersgäst?

Endast om alla oklarheter kring den här frågan reds ut kan Reinfeldt rentvås från misstanken om att vara en lögnare (en misstanke som väcktes i och med Metros artikel), så det borde ligga i hans eget, och i moderata samlingspartiets intresse, att lägga alla korten på bordet i den här frågan.

Länkar:
Motvallsbloggen: Reinfeldt i blåsväder – fram med tsunamibanden igen
Motvallsbloggen: Dags igen – för mobbning av Danielsson alltså

När vi, jag och många med mig, för trettio år sedan engagerade oss intensivt i miljörörelsen, trodde vi att det skulle gå att påverka politiker och samhällsutvecklingen. Vi trodde på förnuftet och att det skulle vara möjligt att få ansvariga att satsa på förnyelsebara energikällor exempelvis. Ack vad vi bedrog oss. Istället för att satsa på vind- och solkraft och på energisnålare produktionsprocesser (och på kollektivtrafik), satsade man på kärnkraften (och bilismen).

Så kom Harrisburgolyckan 1979, ett skrämmande tillbud i ett kärnkraftverk i USA, och plötsligt blev kärnkraften en så het potatis att man ordnade en folkomrösning om den i Sverige, där vi hade världens mest ambitiösa kärnkraftsprogram/innevånare (man hade planerat in ett pärlband av kärnkraftverk utmed Sveriges alla kuster). De styrande satsade allt på ett ”ja”, eller åtminstone ett jaså (socialdemokraterna) inför omröstningen. För att riktigt förvirra medborgarna ordnade man alltså med tre svarsalternativ, ett rent ”ja” – mer kärnkraft, ett ”avveckla men med förnuft” (dvs om 25 år eller så, så behöver vi inte göra något nu, det jag alltid kallat linje ”jaså”) och ett rent ”nej”. Sedan lade man ihop rösterna för linjerna ”ja” och ”jaså” och fick, kan man tänka sig, en majoritet för att köra på i ullstrumporna.

Med denna omröstning gick luften ur miljörörelsen. Vad kunde miljökämparna sedan säga? Folket hade ju sagt ”ja- med förnuft”, och ville man vara demokratisk kunde man näppeligen fortsätta att kämpa mot kärnkraften. Annars är det naturligtvis helt klart att man inte ska ha sådan. Det är farligt att bryta uran, det är farligt att driva kraftverken, ofantliga skador kan de förorsaka om det går riktigt illa, det är omöjligt att garantera säker förvaring av restprodukterna, som man måste skydda människor från under många tusen år, kärnkraften uppmuntrar vidare till utvecklandet och spridning av kärnvapen och dessutom används energin för att producera en massa miljöförstörande ämnen och material.

Senare fick vi Tjernobyl, som var en fullständig härsmälta med konsekvenser ända in i Sverige pga radioaktivt nedfall. Men denna olycka resulterade inte i några allvarliga protester mot kärnkraften i Sverige. Vi hade ju så säkra kraftverk i jämförelse med Sovjet, så här var de ju ingen fara – förrän i somras, men det hörde vi nästan inte ens talas om då. Jo lite i marginalen, men man skulle kunna och veta en del för att förstå vad som skrevs om saken då, nämligen att det varit mycket nära en härdsmälta i Forsmark och att en sådan kunde, om vindförhållandena varit ogynnsamma för oss, förstört stora delar av Sverige och gjort samtliga jordbruksområden olämpliga för odling av människoföda. Om de varit gynnsamma för oss i Sverige, hade eländet istället drabbat Finland och/eller Baltikum.

Idag, tjugofem år efter kärnkraftsomröstningen får vi, i min generation, då och då höra från en del yngre människor, att vi inte brytt oss om miljön, trots att vi var betydligt mer engagerade mot miljöförstörelsen än senare generationer har varit. För trots allt, linjerna ”jaså” och ”nej” hade majoritet, och båda talade om avveckling av kärnkraften, den ena gruppen för direkt påbörjande av avvecklingen, den andra om att avveckla men lite senare, vilket väl just nu omprövas till förmån för ”kör på med kärnkraften bara”, på samma sätt som neturaliteten omprövas till ”låt oss tappert ställa upp tillsammans med med de andra och kriga vi också”.

Ibland blir jag så trött på livet.

Har radions P1 på i bakgrunden (av gammal vana, en som jag måste förändra), troligen lyssnar jag med ett halvt öra till det nya radioprogrammet ”mode” (ett av de där programmen som ska locka kvinnor upp till 40 – eller så). Hör alltså just en ung dam (låter det som) ondgöra sig över att somliga ger barnen 10.000 i veckopeng, vilket gör att de dyra väskorna bärs av allt möjligt löst folk och därmed förlorat sin status. Det betyder, menar hon vidare och mycket vist, att man lika gärna kan gå omkring med en plastkasse.

Förefaller som om SR redan kommit långt med sin alliansanpassning. Sådana visdomsord som dessa har man förvisso inte serverats i så många radioprogram i P1 tidigare. Så lyssna rikt folk, ge inte era ungar så förbannat hög veckopeng, för hur kommer det att se ut när överklassens kvinnor inte kan skiljas från vanliga bag-ladies?

Länk:
AB kultur, en krönika om struntprogrammet ifråga

Klicka på bilden!

Det har alltså gått dithän nu att människor (framför allt yngre människor) kommit att uppfatta dels att egoism är grunden för alla mänskliga beteenden, dels att altruism betyder att man alltid bara tänker på andra (och aldrig på sig själv), vilket förstås är en omöjlighet och inte heller var begreppets ursprungliga innebörd. Detta är inte förvånande eftersom just de här föreställningarna ligger i linje med nyliberal ekonomisk teori med dess föreställning om att benhård konkurrens mellan alla människor, där de svagare slås ut, är den enda vägen till framsteg och utveckling. Följaktligen har definitionen av begreppen ändrats de senaste 25 åren, med en början inom sociobiologin. I liberala tider lägger man gärna en föreställning om en egoistisk människa till grund för sitt politiska och ekonomiska teoretiserande. I tider med socialistiskt tänkande ser man istället, och betonar, att människan är en social varelse med en inbyggd vilja att samverka och att samarbete är förutsättningen för utveckling.

Under senare delen av 1800-talet var samma föreställning som dagens dominerande, föreställningen om den egoistiska människan. Den kom i vanrykte på grund av nazismen och Hitlers beslut att avliva ”underlägsna” invidier. Efter andra världskriget kom istället socialistiska utgångspunkter att dominera politiken och det allmänna medvetandet. Altruism betydde under den här tiden precis vad jag fann i mina ordböcker (och som kan läsas underst i förra inlägget).
Från 1980-talet har emellertid egoismen återigen kommit på modet och givetvis även denna gång i följe med vurmandet för och genomförandet av liberal ekonomisk teori.

Begreppens nya innebörd slog igenom för omkring 15 år sedan.
För omkring 10-12 år sedan träffade jag för första gången under min undervisningstid på hela grupper av studenter som hävdade att människan var egoistisk av naturen, och som menade att ”egoism” ju inte innebar något negativt för egoismen innebär ju också att man hjälper andra, alltså i det egoistiska syftet att själv få hjälp tillbaka (tankar som sociobiologer hade fört fram omkring 20 år redan).

Jag blev mycket överraskad över studenternas uppfattning i den här frågan, samtidigt som jag insåg att det här betydde att egoismens evangelium hade anammats av den yngre studerandegenerationen, att propagandan hade haft effekt. Ett ögonblicks eftertanke, så frågade jag:
– Jaha, så om Olle hjälper er att flytta en hel helg så säger ni: ”Olle var så himla egoistisk i lördags och söndags för han hjälpte mig att flytta hela helgen”?
Då fnissade studenterna – lite generat, för nej, så sade de ju aldrig. De insåg plötsligt att de använde det här ordet i negativ mening i vanligt vardagligt tal och att det förelåg en diskrepans mellan vad de påstod att de tolkade in i ordet ”egoism”, och hur de faktiskt använde ordet.

Detta visar, vilket jag påpekade i mitt förra inlägg, att människor kommer att blanda samman flera olika betydelser av ett ord när man (massmedia, forskare, kultureliten, tankesmedjor, propagandamaskiner) börjar tala för nya definitioner, börjar ändra på ords innebörd (vilket ibland, icke här dock, är själva meningen med propagandan för förändrad betydelse av ord, som i fallet ”feminism”).

Den här glidningen, och den betydelseförvirring denna leder till innebär dessvärre också att det blir lättare att bortförklara och ursäkta handlingar som är negativa för andra och hävda att de ju ”bara är naturliga”, vilket just tjänar de nyliberala och deras politiska agenda.

Den andra följden av den nyliberala betydelsen av ordet ”egoist/egoism”, (att allt vi gör gör vi av egoistiska skäl,) är att begreppet blir fullkomligt meningslöst. Om allt vi gör görs av egoistiska skäl, och handlingar är egoistiska oavsett handlingarnas konsekvenser för andra, goda eller dåliga, så urvattnar man begreppet till att endast betyda ”agerande” (i största allmänhet). Därmed förklarar begreppet ingenting, säger ingenting. Ett begrepp som förklarar allt förklarar nämligen ingenting.

”Olle var egoistisk i helgen för han hjälpte mig att flytta hela dagen”, som man borde kunna säga utan att vi tyckte det lät konstigt om den här nya betydelsen av ordet accepterades totalt, skulle då lika gärna kunna uttryckas som ”Olle agerade i torsdags för han hjälpte mig att flytta hela dagen”. Detta är ett helt meningslöst påstående. Att hjälpa någon att flytta är att agera, det behöver man inte tala om två gånger. Att Olle agerar utsäger redan påståendet att han hjälpte till att flytta och att lägga till begreppet ”egoism” (i betydelsen ”allt agerande”) här, tillför ingen informationen utöver att han hjälpte till att flytta.

Jag hävdar alltså att det fortfarande är praktiskt att ha olika ord för handlingar som gynnar andra och handlingar som skadar andra, och inte nog med det, vi kommer i dagligt tal förmodligen alltid att hålla oss med olika ord för dessa olikartade handlingar. Lyckas filosofer, forskare, ekonomer, och andra, övertyga oss om att ordet ”egoism” har den betydelse de idag hävdar att det har, eller att det ska användas i enlighet med den nya definitionen, då kommer vi att behöva, och att skapa oss nya ord för att göra skillnad mellan agerande som har goda konsekvenser för andra och sådana som har onda konsekvenser. Inga filosofiska sofismer kan trolla bort det faktum att vi i våra dagliga liv tycker det är viktigt att skilja mellan dessa olika typer av betéenden.

Länk:
K. Berminge, 2002, Aggression och egoism – en vetenskaplig begreppsförvirring.

Karl Popper, den kände vetenskapsfilosofen, säger i sin autobiografi (Unended Quest) att han formulerade en regel för sig väldigt tidigt i livet, en som han tydligen ansåg sig ha skäl att hålla fast vid, nämligen ”insikten” att det aldrig lönar sig att diskutera och käfta om ords betydelser. Det finns ingen i himlen inskriven korrekt eller sann betydelse av ord menade han, varför diskussioner om ords sanna betydelser blir meningslösa. Det räcker, hävdade han, att man blir överens om ordens betydelse för varje specifik diskussion. Då först kommer man att diskutera sakfrågor istället för icke-frågan om ords ”sanna” betydelse.

Detta är en regel som jag själv har hållit med om och också undervisat om under många år, men med anledning av en kommentar på den här blogggen, från Aqurette, har jag fått anledning att fundera vidare på den här devisen.

Aqurette definierar nämligen om orden ”altruism” och ”egoism” på sitt eget och ”nyskapande” sätt. Med ”altruism” avser han ”underdånig underkastelse” under majoriteten/kollektivet, med ”egoism” menar han ”rätten att slippa förtryckas av andra”. Han har, skriver han, arbetat hårt för att skaka av sig den altruism som han fostrades upp i under sin skoltid.

När jag läser detta slår det mig att Popper visserligen har rätt i att det inte finns någon i himlen inskriven betydelse av orden vi använder, att det därför är meningslöst att hävda att ett ord har en ”sann” betydelse/mening och att man ska rikta in sig på att diskutera sakfrågan istället för orden, men, det finns tre aspekter av orden som Popper glömde i det här sammanhanget. 1) ordens funktion, att vissa aspekter av verkligheten, sakförhållandena, inte alls går att diskutera om orden definieras om eftersom sakförhållanden därmed definieras bort 2) ordens psykologiska betydelse för oss och inte minst 3) att definitionen av ords innebörd ger makt.

Orden som vi använder bestämmer vad och hur vi tänker. De utgör konventioner som utvecklats (och förändrats) över tiden. Människorna har i alla tider skapat ord för sådant de vill eller anser vara viktigt att kommunicera till andra och tala med andra om. Ordens betydelse bestäms också av tanketrender och av politiska värderingar och förhållanden. I varje epok utvecklar människorna det språk som de anser sig ha behov av och inte sällan det språk som makthavare trycker på dem, via propaganda och via uppfostran och utbildning. Detta är ofrånkomligt. Vi kan inte undgå att tala med varandra, och vi kan inte undgå att låta oss påverkas, både av de ord vi lär oss använda och av dem som lär oss hur man ska använda dessa ord.

De som bestämmer ordens innebörd kommer att ha problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet och de kommer att bestämma våra verklighetsföreställningar och våra världsbilder. Vi har exempelvis sett hur Timbros propaganda fått allt fler att anse att ”feminism” är något fult, ja något i full paritet med ”kommunism” (som i sin tur betyder ”stalinism” i Timbros tappning, inte det frihetens samhälle som Marx tänkte sig och talade om, om än i mycket vaga termer och utan att exakt tala om hur det skulle se ut och fungera) och detta leder sakta men säkert till att kvinnornas situation inte kan diskuteras i makttermer. Istället kommer diskussionen om kvinnor respektive män, könen, att förvandlas till en rent biologisk fråga igen, precis som den var under 1800-talet och fram t.o.m. andra världskriget.

Nu har människor, sedan lång tid tillbaka, ansett att det är en avsevärd skillnad mellan att å ena sidan leva i ett samhälle där människor samverkar, hjälper, stöttar och litar på varandra samt värnar även om andra människors, ja alla människors, rättigheter att få finnas till, om rättstrygghet och vissa grundläggande medmänskliga normer, och å den andra att leva i en värld där alla bara tänker på sig själva och kliver över lik för att uppnå egna fördelar. Därför har man skapat ord som betecknar denna skillnad, nämligen orden ”altruism” respektive ”egoism” (och dessa ords synonymer).

Om man accepterar Aqurettes definition och håller med om, om så bara för diskussionen, att ”altruism” betyder ”underdånighet” och ”underkastelse”, då har man frånhänt sig alla motargument av det enkla skälet att det inte finns något begrepp att sätta emot Aqurettes definition, att man inte har något ord att beteckna sakförhållandet med. Alla synonymer kommer ju bara att definieras om enligt samma mall. Skulle vi alla acceptera hans definition så har vi inga ord för ”samverkan, hänsyn, allmän nänniskokärlek etc. Accepterar vi detta, då accepterar vi också att något sådant i själva verket inte existerar eller inte kan existera, alternativt skapar vi bara ren begreppsförvirring.

Det verkligt obehagliga är nu att exempelvis ordet ”egoism”, rent psykologiskt, inte tappar sin negativa betydelse direkt. Vi är så inställda på ordets normala betydelse att vi har svårt att skaka av oss den. Istället kommer de som börjar använda begreppet som Aqurette vill använda det, att blanda ihop den gamla betydelsen med hans definition, och så kommer egoismens evangelium att innebära att man bara ska bry sig om sig själv och strunta i andra, för endast då är man fri och kan göra som man vill (vilket väl är precis det som allt fler kommit att anse de senaste 25 åren).

Nu är det emellertid så att alla människor aldrig kan bete sig på det sättet (egoistiskt i den normala, accepterade betydelsen) och därmed bli fria. De allra flesta som försöker åker på pumpen och finner ganska snabbt att den dag andra börjar bete sig likadant tillbaka, som andra ofelbart kommer att börja göra, då är deras frihet ännu starkare beskuren och samhället mycket otrevligare – för oss alla.

Därför gäller det i vissa sammanhang, framför allt vad gäller samhälls- och betéendefrågor, att göra precis tvärt emot Poppers rekommendation, nämligen att hävda och försvara innebörden och betydelsen av vissa ord och begrepp, för att vi behöver dem, och att envisas med att begreppen även fortsättningsvis ska användas i den gängse betydelsen, inte i en ny och av den politiska motståndarsidan bestämd betydelse. Begreppet ”feminism” ska försvaras mot den som försöker ladda ordet med negativa associationer, eller som försöker få oss att tro att den innebär något som den inte innebär (och inte har inneburit) för dem som kallar sig feminister. Ordet ”socialism” ska försvaras mot dem som försöker förstöra och omdefiniera begreppet till att innebära ofrihet och underkastelse, eller ännu värre ”stalinism”.

Endast genom att försvara begreppen mot angrepp från meningsmotståndare kan vi försvara de ideal vi står för och hålla oss med instrument för att diskutera de sakförhållanden, som här också utgör mänskliga värden, som de betecknar . Dessa värden försvarar vi inte genom att erkänna att de ideologiska motståndarna har den ”rättare” eller den ”sannare” betydelsen av begreppen, eller att de ska ha rätten att tvinga oss att använda orden som de önskar. De presenterar bara en annan innebörd som passar deras värderingar och ideal bättre och som fungerar som deras propagandaverktyg, övertalningsinstrument samtidigt som de bestjäl oss rätten både att definiera de ideal vi omfattar och att diskutera de sakförhållanden vi finner viktiga att diskutera.

Aqurette skriver, att på grund av att han blev mobbad och illa behandlad under skoltiden har han arbetat intensivt för att kasta av sig den altruism som han ”indoktrinerades” i under sin skoltid. I själva verket försöker han omdefiniera orden, stoppar in andra sakförhållanden i dem, istället för att se sakförhållanden som sådana och diskutera dessa i enlighet med våra språkkonventioner, nämligen att hans skola tydligen misslyckades att i praktiken upprätthålla de värden som begreppet ”altruism” står för. Han faller, skulle Popper ha sagt, i fällan att tro att verkligheten ligger i själva orden. Det är dessvärre vanligt att man gör det, att man inte inser den psykologiska innebörden av de ord man använder, och det är därför orden är viktiga i många sammanhang, vilket Popper alltså missade enligt min uppfattning.

Men det gäller fortfarande att, som Poppers rekommendation handlade om, skilja mellan orden och de sakförhållanden som dessa betecknar. Man trollar inte bort verkligheten genom omdefinition av ord. Däremot kan man i värsta fall bidra till att skapa sämre förhållanden, som man gör om man börjar bete sig egoistiskt i tron att detta är frigörande. Om alla gör så kommer vi snart att leva i ett samhälle som är rent vidrigt för de flesta av oss.

Så här definieras altruism i några ordböcker:
Främmande ord i svenskan: altruism = oegennytta
Lilla uppslagsboken: altruism = hänsyn och välvilja mot andra som bestämmande princpip för handlandet
Prismas, Främmande ord: altruism = osjälviskhet, människokärlek
Våra ord: altruism = oegennytta

Jag använder begreppet i den mening som ordböckerna anger, och av det enkla skälet att det är praktiskt för att folk då förstår vad man talar om.

Länk:
Aqurettes kommentar