De sämre ställda, förtidspensionärar, sjukpensionärer etc. ska vi se om vi kan göra något för framöver, dvs i nästa budgetförhandling, säger Anders Borg i radions ringprogram, men om vi kan göra något beror ju på hur det ekonomiska läget ser ut då.

Ja, vid sidan om alla försämringar som regeringen redan nu drabbar de sämre ställda med förstås.

Dvs: De rika måste få sitt först, sedan får vi se om det blir något över till de fattiga. Snygg moral.

Forts från Del V

Hur lär man sig främmande språk bäst, som invandrare eller flykting?
Hur man lär sig svenska bäst vet varenda en som inte har någon aning om den saken, men som lärt sig språket som liten och som modersmål, tror de. De flesta har helt fel. Det är nämligen en stor skillnad att lära sig ett främmande språk som vuxen mot att lära sig det som barn, och mellan att lära sig föräldrarnas språk och ett annat språk som talas i landet som man bor i.

Det är viktigt att inse att den första tiden i ett främmande land är mycket viktig, ja rentav avgörande för hur bra man lär sig det nya landets språk.

Att lära sig ett främmande språk (och att lära sig det bra) kan sägas handla om
1: ordinlärning,
2: om att lära sig om syntax (alltså hur man bygger meningar på det främmande språket), och
3: om att lära sig ett acceptabelt och begripligt uttal.

(Ja så har vi det allra svåraste, alla de där ideomatiska uttrycken, som väl får betraktas som överskurs och som tar mycket lång tid att lära sig.)

Ett bra uttal mycket viktigare än de flesta tror
Vilket är nu viktigast? Jag skulle säga att ett bra uttal ofta är viktigare än absolut korrekt meningsbyggnad, även om en totalt bakvänd sådan också blir tröttsam att lyssna till.

Vilket uttal man lägger sig till med beror på modersmålet. Om man talar grekiska som modersmål exempelvis, blir alla vokaler korta eftersom man inte har långa vokaler i grekiskan. Detta leder till problem i Sverige och med svenskan, om man inte får kvalificerad hjälp redan direkt när man börjar tala svenska.

Greken som ”lär sig själv” och utan intensiv uttalsträning kommer ofta att tala med bara korta vokaler på svenska alltså, eftersom man tenderar att överföra reglerna för det egna modersmålet till det främmande språket. För en svensk låter tal med korta vokaler aggressivt. Vi reagerar med ryggmärgen och känner oss angripna av den som talar staccatoartat och med korta vokaler och vill helst slippa ifrån människan som talar så så snabbt som möjligt. Vi tycker att det är obehagligt att tala med den där personen, och till och med fast vi känner till orsaken till brytningen, som jag gör. En människa som talar om för mig att : ”Domm_harr _fäll_närr_domm sagger_att_vi_grekker_ärr_latta_och_inte_vill _arrbätta,” orkar jag inte lyssna till mer än högst 10 minuter, om jag inte får betalt för att rätta till uttalet. Efter tio minuter mår jag dåligt och känner hur magen vrids ut och in.

Jag minns förresten greken som jag rekommenderade att börja röka cigarr istället för pipa om han inte ville lära sig uttala ”pipa” korrekt.

Eller vilken svensk förstår meningen: ”Barr vorr do?” Ett inte helt ovanligt uttal av satsen ”var bor du?”, från en som har spanska som modersmål. Uttalet beror på de spanska reglerna för uttalet av b och v, som i vissa fall är utbytbara.
För att inte tala om finländaren som blev irriterad på svensken som inte förstod vad han ville ha när han begärde att få köpa ”måttorsåggsettjao’lia”, motorsågskejdeolja alltså.

Ett mjukt och för svenska öron vänligt uttal är alltså mycket viktigare än de flesta av oss är medvetna om. Rätt uttal lär invandrare sig inte automatiskt och genom att bara lyssna till svenskar och lära sig prata genom att höra svenska, som så många oinitierade tror och påstår. Nå, det finns enstaka undantag, men de är så sällsynta att vi kan lämna dem därhän och tala om det stora flertalet. Det är liksom de flesta saken handlar om, inte om de där mycket sällsynta undantagen.

Bra uttal kräver kvalificerad hjälp
Nu förhåller det sig också så att den som börjar tala utan kvalificerad uttalshjälp ofta kommer att tala på ett sätt som dels gör att svenskar inte orkar lyssna till dem, dels gör att de inte har en chans att få kvalificerade arbeten så småningom, hur välutbildade de än är.

Vad värre, när en människa har uttalat alldeles galet i några år så är det nästan omöjligt att ändra på hans/hennes sätt att tala. Några få, de som är medvetna om problemet, och dess vidd, och som är beredda att lägga ner en massa energi och arbete på att lära om klarar den saken. De flesta som lärt sig uttala alldeles galet klarar inte denna omlärning emellertid. De kommer att fortsätta att ”bala taklänges” eller uttala alldeles uppåt väggarna. Vi sfi-lärare brukar tala om invandrare med ”fossiliserad svenska”. Felaktigheterna, både vad gäller uttal och grammatik, sitter som berg och går inte att ändra på efter några års felaktigt prat. Detta gäller både meningsbyggnad och uttal.

Av det här skälet är det vanvett att först låta flyktingar vänta i flera år innan de får en god och kvalificerad sfi-undervisning, som de inte får förrän de fått permanent uppehållstillstånd – i bästa fall. Under väntetiden lär de sig, alldeles av sig själva, eller av okvalificerade lärare på ytliga kurser i svenska, att ”bala taklänges” och dessutom lär de sig oftast ett alldeles vansinnigt uttal.

Om någon, av alla dem som uttalar sig tvärsäkert om saken i massmedia, om hur man bäst lär sig svenska, begrep något, skulle de ställt/ställa kravet på god sfi-undervisning för flyktingarna direkt när de kommer till Sverige, med väl utbildade sfi-lärare som förstod allt detta, vilket inte alla som arbetar som sfi-lärare gör. Så krav på utbildning av sfi-lärarna om det här vore också ett förnuftigt krav. Alternativt skulle de ha ställt kravet på rejält kortare väntetider, Men istället vet alla okunniga, och det är samtliga som uttalar sig om saken i massmedia, för att inte tala om de politiker som lagstiftar om området, att svenska lär man sig bäst genom att prata med svenskar.

En sann berättelse ur livet – om att lära sig genom att prata med svenskar
Många, ja de flesta svenskarna tror att vi talar som vi skriver. Det gör vi inte.

Jag hade en gång en elev från Polen, en kvinna som gift sig med en svensk och som kom till min kurs i sfi. En dag gick jag igenom hur vi reducerar bort bokstäver i vissa fraser, sådana som ”Nej det har jag inte”, som vi uttalar som: Nä, dä ha´ ja’nte, ”Nej det vill jag inte” som blir,nä, dä vill ja’nte etc. Då sken den här kvinnan upp.
– Oh, sade hon, nu förstår jag äntligen.
Så lyckades hon, med den lilla svenska hon kunde, förklara att hon hade hört svenskar säga ”jante” gång på gång. Hon hade frågat vad det betydde och alla svenskar hade envist hävdat att så sade de aldrig. Hon hade letat efter ordet ”jante” i lexikonet, men inte kunnat finna det, och ändå var hon säker på att svenskarna sade ”jante” jämt och samt. Eftersom alla förnekade att de sade detta ord, så hade hon till slut börjat tro att hon var galen. Hon hade avbrutit sin man, sin svärmor och andra svenskar, som hon ju träffade ganska många, direkt då de hade sagt ”jante” och påpekat att nu sade du ”jante” igen, men de hade alla lika envist förnekat att de hade sagt ”jante”. Nu fick hon äntligen förklaringen och hon var glad som ett barn. Ingen enda svensk i hennes omgivning hade förmått inse att de faktiskt sade ”jante”, för alla var helt förblindande av stavningen av vad de sade, nämligen att det skrivs ”jag inte”.

Invandrarna hör inte ordet ”inte” när vi säger det
Och här har vi en av de väldigt allvarliga problemen med svenskan och de invandrare som kan lite men inte väldigt bra svenska.

Undersökningar har visat att invandrarna, som kan en del men inte mycket bra svenska, missar sådär en 60% av alla ”inten” vi svenskar uttalar. Vi betonar nämligen inte ”inte” när vi talar utan sväljer halva ordet: Ja’ kommern’t ikväll”. Detta lilla obetonade ”rn’t” hör många invandrare inte ens, för de har inte lärt sig att höra det. Vi svenskar hör egentligen inte heller mycket av det, men vi ändrar betoningen i satsen och lyssnar mer till betoningen än till orden. Testa att säga: ”Jag kommer ikväll” och ”Jag kommer inte ikväll” så märker du att du ändrar betoningen. Men denna lilla förändring är lätt att missa om man inte talar svenska som modersmål, eller har lärt sig språket som ganska liten. I synnerhet är det svårt som svenskan är ett betoningsspråk, till skillnad från många andra språk, där betoningarna inte är lika viktiga.’

Tänk bara på uttryck som: ”Du fårn’t göra det, som lätt förstås som: ”Du får göra det”, Eller: Du kan’te göra det för att..

Det är inte svårt att inse att dessa missar skapar stora och många problem i kommunikationen mellan svenskar och invandrare. Så säger svenskarna exempelvis ofta att man inte kan lita på invandrarna, ”man säger en sak till dem och så struntar de i vad man säger”. Jag har många exempel på missförstånd som uppstått mellan invandrare och svenska socialassistenter och flyktingmottagare av det här skälet, men även av andra orsaker. Här kommer ett sådant annat exempel:

Tidsangivelser kan också var problematiska
När jag började arbeta som sfi-lärare i en liten kommun, som nyss börjat ta emot flyktingar, visade sig flyktingarna var urarga på flyktingmottagningen och flyktingmottagarna var lika arga på flyktingarna. Jag kollade upp saken.
– Jo de kommer aldrig i tid. De kommer nästan alltid en timme för sent och man blir ju förbannad när man säger till dem att komma halv ett och så kommer de halv två. Det är då fan att de inte kan passa tiden, sade flyktingmottagaren.
– Skriver ni upp tiden på ett papper till dem, undrade jag.
Nej,det gjorde man ju inte, för de talade ju tillräckligt bra svenska.
Då fick jag förklara att på de här flyktingarnas språk så sade de inte ”halv ett” utan ”tolv och halv” när de menade halv ett, så när de översatte halv ett till sitt språk, som man gör innan man kan ett främmande språk mycket bra, var det vanligt att de översatte eller mindes fel och så trodde de att flyktingmottagaren hade sagt halv två, alltså ”ett och halv”. Därför kom de en timme för sent. Därefter skrev flyktingmottagarna alltid upp tiden på en lapp och inga flyktingar kom sedan en timme för sent.

Att förstå våra ord rätt – viktigt för att förstå vad som gäller i Sverige
Jag minns också den man som arbetade som flyktingsamordnare i en kommun i landet, och som på grund av att han var invandrare, ansågs vara expert på allt som hade med Sverige och invandrare att göra. Han kom till min kommun och skulle tala om för oss i ”flyktingsvängen” hur det fungerade här i Sveriga för flyktingarna. Han förklarade så att det var helt galet ”att invandrarna i Sverige inte fick arbeta”, att politiken var felaktig menade han förmodligen. Hela hans anförande om den här saken var emellertid alldeles obegriplig ända tills det gick upp för mig att killen inte förstod skillnaden mellan att ”få arbeta” och att ”få arbete”. Jag undrar än idag vilken föreställning han hade om de lagar och regler som gällde för invandrarna. Det här var på den tiden då asylsökande inte fick arbeta, medan de som kommit ut i kommunerna och som således hade permanent uppehållstillstånd, var fria ta ta vilket arbete som helst, om de kunde få ett sådant. Själv trodde han att han talade en väldigt god svenska, och han hade lärt sig det alldeles själv, berättade han, och ansåg att svenska lär sig invandrarna bäst själva. Han hade varit i Sverige i 20 år! Ja, så var hans uttal förstås bedrövligt. Många av dem av oss som lyssnade på honom begrep ingenting av vad han sade.

Tillägg 20/9 kl. 13.30:
Måste tillägga att jag med ”bra uttal” inte menar ett perfekt sådant. En liten brytning behöver inte vara besvärande. Det är tur för de allra flesta lär sig aldrig tala brytningsfritt på ett främmande språk som de lärt sig som vuxna. Med ”bra uttal” menar jag istället det som Olle Kjellin, en av våra verkliga experter på uttalsträning, kallar ”ett lyssnarvänligt uttal”. Alltså ett uttal som gör det lätt att förstå invandraren utan stora ansträngningar, och som dessutom inte låter aggressivt.

Fortsättning följer i del VII.

Lyssnade på spridda delar av regeringsförklaringen och kan konstatera att Reinfeldt är len i munnen som en angorakanin och hård i hjärtat som en gråsten. Vit utanpå och svart inuti.

Tillägg kl. 23.45:
Förresten, förtryck har alltid utövats för de förtrycktas bästa. Ungar fick stryk för att det var bra för dem. Tjänstefolket fick också smaka piskan en gång i tiden för att det var bra för dem. Svarta slavar fick stryk för att det var bra för dem. Människor i de kolonialiserade länderna förtrycktes eftersom de var som barn, inte kunde ta hand om sig själva. Kvinnor kunde inte tillåtas ta samhällsansvar för det klarade inte deras intellekt av, ren omtanke om de svaga kvinnorna alltså. Idag ska sjuka och arbetslösa jagas och ”piskas” mentalt och ekonomiskt, för deras eget bästa. Inga nya tongångar alls alltså.

Förtryckares ”omtanke” om de svagare har alltid varit djup och innerlig och grundad i hjärtan av (grå) granit.

Nu har GP, som hållit en tämligen snygg linje i den s.k. invandrar-och flyktingfrågan, börjat föra samma massmediakampanj som den som tidningen i början av 90-talet höll sig för god att medverka i. En Abraham Staifo skriver en krönika på ledarsidan i dagens GP som är ett sammelsurium av dumheter och ett direkt eko av de idiotier som massmedia i övrigt körde med för 15 år sedan.

Vi tar det systematiskt:

När en vän till mig (invandrad från ett EU-land) sökte studiemedel för sina universitetsstudier i Sverige fick han nej. Skälet var att han inte hade gått på sfi, utan i stället läst in svenskan på universitetet.

1: Man klarar inte universitetsstudier efter bara en avslutad sfi-kurs. Så detta torde ingen ha sagt till honom. Hade han nödiga svenskkunskaper borde han ha kunnat ta TISUS-testet och därefter börjat studera på svenskt universitet.

2: Man måste ha varit folkbokförd i Sverige 2 år för att få svenska studiemedel för universitetsstudier. Hade han inte varit det, så skulle han ha sökt studiemedel för sina studier i Sverige i sitt hemland.

Hur det nu var med den gode vännen vet vi inte, och uppenbarligen vet inte Abrahamn Staifo det heller. Måhända talade vännen så dålig svenska att han inte kunde redogöra för vad som sagts, eller så sitter Abraham Staifo inne med precis den typen av usla kunskaper som information från okunniga invandrare har förmedlat till honom (se tidigare inlägg nedan) .

När han sökte bostadsbidrag fick han nej med en undrande kritik: hur kan du klara dig själv utan studiemedel?

Det var nu inte precis någon dum fråga, för för att få bostadsbidrag måste man redogöra för sin ekonomi och sin hyra, och vad hade den gode vännen för inkomst? Man kan ju inte leva enbart på bostadsbidraget, som ju inte ens täcker hela hyran. Endera jobbar man som student, eller så lever man på studiemedel och studiebidrag alternativt betalar mamma och/eller pappa för studierna, eller så har man en egen förmögenhet att leva på. I det fall man inte har några pengar alls att leva på, får man nog inte bostadsbidrag, normalt får man inte ens en lägenhet om man är totalt medellös och det gäller även ursvenskar.
Eller menar Staifo kanske att man ska få bostadsbidrag bara man ber om det och utan kontroll?

I Uppdrag granskning förra veckan lades sfi, svenska för invandrare under lupp.

Nej, den lades inte under lupp. Janne Josefsson fick en timme på sig att desinformera om sfi och vilka regler som gäller för dessa kurser. Det som sades där var av samma usla kvalitet som nästan allt som sades om invandrar- och flyktingpolitiken, dag ut och dag in, i början av 90-talet.

Programmet diskuterade det, sedan länge, välkända problemet att många går kvar i programmet för att uppbära bidrag.

Återigen: Har Staifo och Josefsson, och ännu värre, en massa invandrare, fått för sig att invandrare får svälta ihjäl när de är klara med sin sfi-undervisning och om de då inte fått något arbete. Tror man att de körs ut på gatan och att både de vuxna och barnen hänvisas att tigga ihop till mat för dagen och sova under broarna? Riktigt så illa är det inte ännu. Så vad talar Staifo om? Varför skulle invandrare mygla på sfi-kurserna när de nu får försörjningsstöd även efter kurserna, om de inte lyckas få arbeten som de kan försörja sig på. Ödet att inte få ett arbete har, som bekant, drabbat många de senaste 15 åren och inte bara invandrare, även om dessa har ännu svårare att få jobb än ursvenskar (eller vad vi nu ska kalla Johanssöner, Svenssöner och Bergströmar m.fl).

Om invandrarna och sfi-kurserna skriver Staifo vidare:

Många hoppar av, många går kvar för att behålla bidraget och de som går igenom programmet får ändå inget jobb efteråt.

Ja just det, de har svårt att få arbeten även efter sfi-kurserna. Han visste alltså detta men klarar inte av att lägga ihop 1+1. Men hur försörjer sig de som hoppar av? Det var ju så många gick kvar på sfi bara för att få bidrag??

En anledning till det usla resultatet, enligt riksdagens revisorer, är brist på kontakter utanför skolan.

Jodå, det är så rätt, anställning får man numer via kontakter, inte pga meriter eller kompetens. Detta gäller alla, och massor av svenskar saknar också den typen av nyttiga kontakter och har därför stora svårigheter att få jobb.

Ett avgörande problem är att sfi är kopplat till bidrag. Som ekonomiskt incitament för utveckling är det därför värdelöst.

Jaså? Är det inte bra att sfi är kopplat till bidrag. Det var ju lustigt. Menar Abraham Staifo att det bara är svenskar som man ska tvinga till vissa aktiviteter för de bidrag de får. Invandrarna ska få göra som de vill för sina försörjningsstöd, medan svenskar ska tvingas att sitta av tiden på diverse kurser eller i väntan på att komma fram till en dator på arbetsförmedligen. Eller skulle invandrarna/flyktingarna utvecklas bättre om de fick svälta ihjäl? Varför är inte en lön ett värdelöst incitament för utveckling förresten? Lön är ju också pengar.

Men den svenska ta hand om-mentaliteten kväver människors engagemang.

Bra, för just den här typen av verksamhet är den borgerliga regeringen mycket mån om att utveckla: Här ska du inte tillåtas göra något annat än just det vi tvingar dig till – hela dagarna, om du är arbetslös eller sjukskriven någon längre tid. Det var ju i alla fall trevligt att Staifo fördömer det tänkandet, som ingalunda är typiskt endast för socialdemokratin alltså, tvärtom.

Även de människor som jobbar med frågorna bärs upp av projekten. Det behövs en samordnare till allt. Det behövs tjänstemän som hanterar ärenden och det behövs lärare till sfi. De som försvarar de rådande systemen talar ofta i egen sak.

Finurligt sätt att så att säga döma ut varenda en som kan sin sak, all expertis alltså. Läkaren som talar för en god sjukvård talar bara i egen sak. Läraren som talar för en god skola och utbildning och som kritiserar något, talar bara i egen sak. VD:arna som talar om hur viktig industrin är för Sverige, talar bara i egen sak. Staifo själv, skriver som han gör för att han skriver i egen sak, för att få vara kvar på GP. Bäst vet alltså alla de som inte vet ett dugg!

Forskningen har varit ganska entydig om att behovsprövade socialpolitiska program skapar långvarigt beroende och segregation – sfi är ett utmärkt exempel på en dålig behovsprövad åtgärd.

Jaha, vad exakt menar Staifo med detta? Och vadå behovsprövad?

Om han menar den totalt innehållslösa soppa han skriver ovanför detta avsnitt så undrar man vad han förespråkar istället. Att invandrarna får börja jobba som lärare, läkare, advokater, domare, affärsbiträden, rörmokare mm. utan att de kan någon svenska? Kan det anses vara en god idé? Jag tror inte det skulle fungera. En svensk patient som stötte på en syriansk läkare som inte talade ett ord svenska skulle troligen bli mäkta förgrymmad. De icke urdutalande föräldrar som skickade sina barn till skolan att undervisas av en lärare som bara talar urdu, skulle inte heller bli glada, för att uttrycka det med ett understatement.
Eller igen: Menar Staifo, trots allt, att de inte ska ha något att leva på medan de studerar svenska, att de ska göra det på fastande mage och utan tak över huvudena?
Nej då, han menar att forskarna har visat att:

…. generella välfärdslösningar däremot stärker den enskildes autonomi.

Hur exakt skulle en sådan se ut i det här fallet? Vad är mer generellt än att man har generell rätt till undervisning i svenska om man kommer till Sverige och inte talar landets språk? Vad är mer generellt än att man får en generell introduktionsersättning under tiden som man studerar svenska? Att man svälter som sagt?

Så går vi vidare i Staifos text:

Sfi har genomgått ett antal reformer, senast 1994. Systemet är omsprunget av tid och förhållanden. Inga reformer hjälper längre

Sfi har genomgått ett antal förändringar sedan den första lagen om sådan som stiftades år 1973 och den senaste inträffade 2006.

I början fanns det inte många kurser i svenska, varför en mängd av de första som kom som arbetskraftsinvandrare (under 50- och 60-talen) aldrig fick någon undervisning i svenska. Somliga av dem lärde sig aldrig en begriplig svenska. Det ställde till problem i samhället. De fick ta barnen med för att tolka på vårdcentraler, arbetsförmedling, bostadsbolaget, sjukkassan etc och det blev inte någon bra information av det. Alltså insåg de styrande att invandrarna måste få en chans att lära sig svenska. De fick därför laglig rätt till 240 timmars undervisning på betald arbetstid år 1973.

Men snart kom det inte fler arbetskraftsinvandrare utan de som kom var flyktingar och de var inte, som de tidigare arbetskraftsinvandrarna, skräddarsydda för svensk industris behov. Somliga som kom var analfabeter, andra var högutbildade. För att dessa människor skulle ges en chans i samhället, insåg våra styrande, och alla partier var i stort sett eniga här, måste de få undervisning i svenska direkt. Alltså reformerade man sfi-undervisningen. Nu lades ansvaret över på kommunerna. Dessa blev ålagda att ordna med sfi-undervisning, den s.k. grund-sfi-undervisningen. Lagen om denna kom 1986. Den här lagen var väldigt modern med inbyggda ekonomiska incitament för kommunerna att ordna så bra undervisning som möjligt. Kommunerna förstod emellertid inte de ekonomiska incitamenten, som var krångliga minst sagt, så de fungerade inte. Alltså ändrade man reglerna med jämna mellanrum. Det blev ändå inte så lyckat pga kommunal inkompetens. (När politikerna insett det lade socialdemokraterna, Göran Persson noga räknat, över all undervisning på kommunerna!)

Så kom vi då fram till slutet av 80-talet och början av 90-talet och nu drog massmedia igång de stora kampanjerna mot invandrar- och flyktingpolitiken och mot sfi-undervisningen med resultatet att de drev politikerna framför sig. Sedan dess har man förändrat sfi-systemet titt som tätt och en reform har inte hunnit sätta sig förrän det varit dags för nästa reform. Vid varje reform har man slagit sönder de kompetenssystem inom området som så smått började fungera.
Så nu konstaterar Staifo att sfi inte fungerar.

Tror f:an att sfi inte fungerar så bra, massmedias totalt okunniga, stöddiga och oinitierade journalister har, i dåraktig iver, lyckats driva politikerna till vanvettiga åtgärder gång på gång. Och nu är det alltså dags igen. Det behövs inte många sådana här okunniga skribenter för att politikerna ska rusa åstad.

Den senaste galenskapen på området stod Stockholms stad för (vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg), där man rev ett tämligen välfungerande system och ersatte det med kaos. Samma idioti genomförde man i Göteborg för många år sedan och ytterligare en gång för bara några år sedan. Och nu skyller Staifo eländet på socialdemokraterna. I själva verket har socialdemokrater och de borgerliga hjälpts åt att skapa kaos inom området, ivrigt påhejade av okunniga journalister som sagt.

Slutligen, vad föreslår nu Staifo i sin krönika? Jo:

Alliansregeringen borde sluta fega. Skrota det bakåtsträvande, passiviserande systemet. Ge invandrare en chans att få fotfäste på arbetsmarknaden. En tidsbegränsad ersättning som tillåter extrainkomster som gäller under begränsad tid är ett bra alternativ. Inför en introduktionspeng och språkpeng knuten till person i stället för kommun eller utbildning

Man ska vara bra okunnig om området för att kunna inbilla sig att det som sägs här är något förnuftigt.

Vad jag vet så är introduktionsersättningen knuten till personer. Vad för väsen annars skulle få sådan? Vilka konstiga varelser eller konglomerat av någonting är det som får sådana idag, menar Staifo?

Hur ska invandrarna ges en chans att få fotfäste på arbetsmarknaden? Genom att man lagstiftar om krav på företagen att anställa sådana, eller ta in dem som praktikanter – och hur ska företagen kunna tala med dem? Eller ska de bara gå på företagen och skrota? Har Staifo varit på något företag någon gång?

Vad gäller tidsbegränsning, så finns i praktiken redan en sådan, som jag skrev i mitt förra blogginlägg om saken, invandrare som inte gör framsteg inom en viss tid stängs av från undervisningen.

Ge dem en språkpeng! Ja, det är väl ungefär det de får i Stockholm idag, då de kan välja vilken anordnare de vill (hur de nu ska kunna välja?). Det har som sagt blivit ett uselt system. De allra flesta väljer den anordnare som ligger närmast dessutom – och det är inte konstigt.

Vad gäller att uppmuntra utbildaren att utveckla kvalitet, som Staifo också tror ska bli möjligt när valfriheten förs in i leken, så undrar man om Staifo aldrig hört talas om vad som är privata företags första och viktigaste målsättning? De brukar inte ens hymla om den saken, nämligen att det är att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt. Hur gör de nu det? Jo,genom att hålla nere utgifterna så mycket som möjligt, vilket innebär så låga löner att de inte får kompetenta lärare, genom att låta de anställda arbeta mer och intensivare. Det blir inte någon bra undervisning av sådant. En lärare, som saknar utbildning och/eller erfarenhet och som inte heller kostas på vidareutbildning och som undervisar 30-40 klocktimmar i veckan i grupper om 25-30 elever, åstadkommer inga underverk. Det kan jag garantera. Men Staifo kanske skulle pröva på. Han har kanske en trollstav som han kan använda.

Hans slutkläm är dessutom fantastisk:

Individens frigörelse från beroendeskapande sociala projekt är ett argument gott nog i alliansregeringens egen anda.

Staifos lösning låter förvillande lik en politisk floskel. Jag kan dessutom inte se annat än att alliansregeringen nu tillskapar sociala kontrollprojekt på löpande band och djävlas med dem som har det svårast i samhället. Så bevare oss för alliansifieringen!

Länkar
– Vilka har nytta av sfi?
– Bostadsbidrag/Försäkringskassan
– Sverige och invandrarna från 50-talet och framåt, Motvallsbloggen
– Tre års betalda studier är knappast snålt”, SvD 19/2 2008

Vilks säger i TV-programmet Agenda att han blev censurerad.

Jag är mycket upprörd, för jag inser nu att jag också har blivit censurerad. Det har hänt att jag sänt inte akvareller till utställningar och de har censurerats. Varför har det inte blivit ett oherrans oväsen när jag censurerats?

Jag har även fått artiklar tillbakaskickade från våra stora tidningar. Alltså måste jag nu dra slutsatsen att vi inte har yttrandefrihet i det här landet.

Ska varje refusering, som jag kallat detta tidigare, ses som censur så är vi tusentals och åter tusentals som censuras varje dag. Varför skriker inte kultureliten i högan sky över denna masscensur av svenska folket när man går i taket för att Vilks refuseras?

Eller gäller yttrandefriheten bara vissa speciella människor, Vilks och somliga andra, alternativt bara om man säger eller ritar rätt saker, det som den makthavande eliten vill att man ska skriva eller rita?

Länkar:
– Vilks: Jag menade inte illa, Svt
– Vilks: Det liknar en komedi

Forts från del IV

Svenska språket, invandrarna och svenskarna
Det finns få områden som så många vet så lite om och som så många samtidigt anser sig vara sådana imponerande experter på, som frågan om hur man lär sig svenska som andra språk när man är vuxen: ”Det är bara att göra si, det är bara att göra så, det är bara att ställa krav…” Alla i det här landet tycks veta hur man ska organisera flyktingmottagandet och/eller undervisningen i svenska för invandrare trots att de inte kan ett vitten om den saken – detta gäller inte minst journalister och politiker.

Invandrare skriver inte ner sig på prov för att få behålla ”socialbidragen”
Janne Josefsson påstod, i Uppdrag Granskning, att det är vanligt att invandrarna skriver bort sig på proven för att få behålla sina socialbidrag. Det här är rappakalja i mer än ett avseende.

Under de år jag arbetade som lärare i svenska för invandrare träffade jag kanske på ett par stycken invandrare som var slöfockar och asociala. Och om det är sant att somliga gör som Josefsson hävdade, så kan det lika gärna, ja mer sannolikt, bero på att dessa invandrare har fått det svenska systemet ordentligt om bakfoten. Det får nämligen många de första åren för att myndigheterna slarvar med att koppla in kompetenta tolkar när de informerar flyktingar och invandrare. Därför kan nyanlända flyktingar få de galnaste uppfattningar om Sverige och behålla dessa ett bra tag, under åratal ibland. Inte sällan informeras de dessutom av andra flyktingar som varit några månader i Sverige redan, och som också fått det mesta om bakfoten. Bland sfi-lärare kallas den senare kategorin informatörer för ”tvåmånadersexperterna” och med deras information kan det bli hur galet som helst.

Har man arbetat några år med flyktingar så har man hört alla tänkbara missuppfattningar om vad som gäller, vid sidan om alla fullkomligt otänkbara. Då har man också varit med och rett upp mängder av missförstånd som uppstått mellan flyktingsamordnare och andra myndighetspersoner och flyktingar. Dessa missförstånd uppstår för att ingen av sidorna begriper vad ett språk är och hur man informerar, respektive informerar sig över språkbarriärer.

Det är säkert mer regel än undantag att flyktingar får höra att ”de får inga socialbidrag om de inte går på svenskkursen”. Det är precis den typen av hot man utsätter dem för (efter att kravliberalismen genomförts på området), och sätten de kan missförstå denna ”information” på är otaliga. Ett rimligt sätt är att tro att det är bara om de studerar svenska som de får ekonomiska bidrag och att de tror att när de är klara med sin svenska så kommer de inte att få några pengar alls att köpa mat för. Detta föreföll även Janne Josefsson tro, trots att han borde ha kunnat informera sig med lätthet eftersom han talar majoritetsspråket i landet, nämligen svenska.

Hur det egentligen är
Flyktingarna i många kommuner har en s.k introduktionsersättning de första åren (men i somliga kommuner får de försörjningsstöd istället), och då ska de studera svenska, om de inte kan försörja sig själva och det kan ytterst få göra utan att kunna någon svenska. Är de borta, pga sjukdom eller av annan orsak, får de avdrag på sitt bidrag och talar man om detta för dem utan tolk så får de regelmässigt hur konstiga föreställningar som helst om vad som gäller.

Vidare är det så, vilket både Janne Josefsson och Nyamko Sabuni ”glömde” att tala om, eller visste inte kanske, att invandrare som inte gör några framsteg vad gäller sina svenskkunskaper stängs av efter en tid och hänvisas till att söka arbete istället. Då får de inte introduktionsbidraget längre utan just ”socialbidrag” fast det inte heter så numer utan ”försörjningsstöd”, något Josefsson inte heller hade klart för sig tydligen. Försörjningsstödet är emellertid något lägre än introduktionsbidraget, så där skulle man kunna tänka sig en orsak att inte vilja bli klar med svenskan, men det var liksom inte vad Janne Josefsson sade i programmet. Men eftersom de allra flesta verkligen vill arbeta och försörja sig själva, och är intelligenta nog att förstå att förutsättningen för att få arbete är att de kan svenska, så tror jag inte att det finns särskilt många som resonerar på det sättet. Jag har inte träffat en enda.

Hur många som lyssnade på Janne Josefsson undrade vad flyktingarna lever på när de är klara med sin svenska om de inte får ”socialbidrag” då, vilket ju var skälet, enligt Josefsson, för dem att skriva dåligt på proven? Vad tror Josefsson själv? Att de får svälta när de är klara med sina svenskkurser? Det var i varje fall detta han antydde, indirekt, möjligen utan att begripa det själv.

Den galna ”leka-affär-modellen”
Ingen ska heller tro att en invandrare kan sitta och lura sfi-läraren någon längre tid, i varje fall inte om han/hon har en kompetent sådan, för sådana genomskådar dylika försök ganska snabbt, och betygen utdelas inte enbart på vad de åstadkommer på proven.

Men visst, när kommuner lägger ut sfi-undervisningen på lägstbjudande anordnare, som anställer vilken arbetslös person som helst, för usel lärarlön, som sfi-lärare, så kanske den gubben går. Men då är det kommunerna, ja även våra rikspolitiker, som ska hängas ut och tvingas att skämmas, inte invandrarna, för sådana lärare drabbar framför allt de seriösa och ivriga kursdeltagarna, och jag kan garantera att de seriösa sfi-deltagarna är i majoritet. De allra flesta invandrare jag haft på mina kurser har verkligen velat lära sig svenska och har arbetat flitigt för att göra det. Så snacket om att de inte vill, eller att de är lata är otroligt oförskämt mot flyktingarna. Om de inte anstränger sig, då är det läraren som gör fel! Det är nämligen omöjligt att sitta och slappa och inte försöka i en grupp, om läraren lägger upp undervisning på rätt sätt.

I Stockholm rev man för några år sedan ner ett välfungerande sfi-system, genom att slå sönder det och lägga ut det på diverse olika och privata anordnare, varvid man förlorade i stort sett samtliga av sina kompetenta och erfarna sfi-lärare. Resultatet blev därefter – rena katastrofen. Om jag inte har totalt fel så var det Rottingmajoren Björklund, som i sin upphöjda inkompetens tyckte denna försämring var en god idé. Sedan gör man som vanligt, skyller sina politiska misstag och dumheter på dem som drabbas av besluten, på invandrarna och flyktingarna i det här fallet. (Samma sak gör politikerna med arbetslösa svenskar, som är arbetslösa på grund av den förda politiken, inte för att de vill vara arbetslösa.)

Psykologiska mekanismer gör att man inte alltid säger som det är
Sedan är det också så, vilket gäller nästan alla människor, att man gärna försöker hålla skenet uppe. Man vill oftast inte säga att ”jag är så dum att jag inte förmår lära mig”. Istället säger man att man skriver dåligt ”för att man inte vill förlora sitt bidrag”.

Det är samma sak med många svenskar som är arbetslösa, de vill inte låtsas om att de lider av sin arbetslöshet. De flesta av oss vill inte betraktas som offer, som utslagna, som värdelösa, då säger man istället att ”man tycker det är skönt att bara slappa” eller att ”det har sina poänger att vara ledig jämt”! och liknande. Detta är mänskligt men betyder faktiskt inte alls att man inte vill arbeta (även om det, som alltid, finns enstaka undantag). Detta vet varje person som har lite insikter om hur vi människor tenderar att fungera. Men sådant tal får genast insiktslösa och okunniga personer att påstå att de minsann känner folk som gillar att gå på bidrag, som inte vill arbeta etc.

Dessvärre kommer båda dessa kategorier att agera nyttiga idioter, för för våra nyliberala politiker är det ljuv musik att höra massor av folk hävda att de arbetslösa och sjuka är lata och arbetsskygga!

I nästa inlägg om svenska språket och invandrarna ska jag ta upp sådant som varje person som arbetar med nyanlända flyktingar borde känna till, men som dessvärre alldeles för få kan och förstår, vilket också skapar problem.

Del I
Del II
Del III
Del IV

Visserligen sade Reinfeldt att det skulle löna sig att arbeta men jag kan inte erinra mig att han sade att det skulle han åstadkomma genom att göra livet djävligare för sjuka, arbetslösa och förtidspensionerade.

Det är det där som kallas att luras utan att ljuga. Om man är spekulant på en bil och försäljaren berättar att bilen är väldigt tyst, men inte talar om att det beror på att motorn överhuvudtaget inte går, så anser man inte att försäljaren är hederlig.

Tillägg kl. 23.15:
Rekommenderas läsning av Ali Esbatis inlägg Sjukskrivning och arbetsrätt om vad försämringarna av sjukförsäkringarna också handlar om. De är en del av alliansens bävrande för att krossa facken och arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden, det där som alliansen dyrt och heligt lovade att inte göra men som man redan kommit långt med.

Länk:
– Sänkt sjukersättning från årsskiftet, Ekot
– Regeringens ”satsning” på sjuka är en besparing. LO

Såg Janne Josefssons program om sfi (svenska för invandrare) i kväll. Och som vanligt när man kan något om ett ämne så konstaterar man att det nästan inte blev en bokstav rätt i program man ser om området.

I och med detta Uppdrag Granskning har Janne Josefsson förverkat allt förtroende jag har haft för honom. I fortsättningen kommer jag inte att se hans program och inte tro på ett ord av det som refereras ur programmen. Somligt kan vara korrekt, men jag kommer inte att tro det förrän jag har fått det bekräftat från mer tillförlitliga källor i framtiden.

Det enda vettiga som sades i programmet sades av Vänsterkvinnan, vars namn jag inte minns, och av Nyamko Sabuni. Bl.a. poängterade den senare, ett par gånger, att den viktigaste orsaken till ”problem med flyktingarnas integration” är den höga arbetslösheten. Till detta kan läggas diskrimineringen av flyktingar och invandrare på arbetsmarknaden.

Dessvärre missade Nyamko Sabuni att informera Janne Josefsson och oss tittare om hur det faktiskt ser ut vad gäller bidrag och sfi, och hur det troligen inte är möjligt att bete sig så som Josefsson tycktes mena att många invandrare gör, medvetet missa på prov för att få gå kvar och på ”socialbidrag” (som de inte får när de går på sfi, utan de får en introduktionsersättning). Invandrare som inte gör några framsteg stängs nämligen av från sfi-undervisningen efter ett tag. Själv har jag aldrig sett en invandrare som fuskat på det sättet (under mina sammanlagt 12 år som sfi-lärare mellan 1974 och 1992). Det har inte heller min nära kontakt som arbetat som sfi-lärare i mer än 30 år och som fortfarande arbetar som sådan.

Jag ska återkomma med fler avsnitt i min serie ”Om Sverige och invandrarna från 50-talet och framåt”, när jag har lite mer tid att skriva. Området är så komplext att det kräver en hel del av både energi och arbete för att det man skriver ska bli åtminstone någotsånär riktigt. Då ska jag ta upp lite om sfi, vilka lagar som gäller och hur man för det mesta missleder svenskarna om den saken.

Ska man diskutera det här området så har man att göra med
1. en social sida av området
2: en individualpsykologisk sida av det
3: lagstiftningen om det och
4: tillämpningen av lagarna (eller frånvaro av tillämpning)
och sist men inte minst:
5: Massmedias agerande och vilseledande information om det.

Alla delarna är lika viktiga för att förstå problemen inom området, och varje del är både bred, komplex och snårig att sätta sig in i, för att inte tala om hur komplicerat det är att försöka reda ut alla aspekterna av det.

Men två saker vill jag säga redan här: Janne Josefsson för fram den bland journalister efterrationaliserade bilden av massmedias och journalisternas roll i det som hände i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Han försöker återigen påstå det som journalister påstod i början av 90-talet, att det var ”tystnaden om problemen med invandrarna som skapade problemen”. Detta är en rent lögnaktig bild av vad som hände och varför det hände. Dessutom försöker han återuppliva drevet mot invandrarna från den tiden med det här programmet. Skam över honom!

Länk:
SFI-fusket som ger bidrag, Svt

Det är väl underligt, när det gällde Vilks och hans ganska illa hopkomna bild av Muhammed som rondellhund, då handlade hela massmediadiskussionen inte om något annat än om yttrandefriheten. Då insåg ingen i massmedia att lagen inte ger vem som helst en oförytterlig rätt att visa eller publicera vad som helst som han eller hon vill visa eller publicera varhelst han/hon vill visa eller publicera det.

När det kom till Maja Lundgrens bok, då visste varenda skribent att det är en skillnad mellan ”god smak” och ”yttrandefrihet” och att ingen har rätt att få sina alster publicerade var som helst bara för att vi har yttrandefrihet. I det fallet anklagar mängder av skribenter Bonniers för att man haft den dåliga smaken att ge ut Lundgrens bok. Här har jag inte hittat en enda människa (bortsett från en Bonnieranställd!) som ställt sig upp i massmedia och försvarat Maja Lundgren med argumentet att vi ju har yttrandefrihet i Sverige varför det inte bara är helt i sin ordning att Bonniers publicerat boken utan dessutom förlagets förbannade skyldighet att göra det, på grund av yttrandefrihetslagstiftningen.

Nej i Maja Lundgren-fallet så ”hade Bonnier inte behövt”, ja borde man inte ha publicerat boken. I det fallet var tydligen, enligt en upprörd skribentkår, Bonnier i sin fulla rätt att neka Maja Lundgren utgivning på grund av bokens dåliga kvalitet – och borde ha gjort det.

Däremot hade inte Gerlesborg rätt att vägra ställa ut Vilks bild, för då gjorde man våld på en konstnärs yttrandefrihet, enligt diskussionen om Muhammedbilden.

Vad ska vi kalla detta? Dubbelmoral? De egna tårna vill man inte bli trampad på, i yttrandefrihetens namn, andras tår däremot är man enligt lagen om yttrandefrihet skyldig att trampa på, i synnerhet på muslimers ömma tår.

Länkar:
– ”Pressetiska regler innebär censur”, DN
Det var ju bra att få veta att Bonniers inte kan refusera något pga att man absolut inte sysslar med censur. Ska genast skicka in ett par manus till Bonniers (se länken ovan).

– Maria Schottenius: Att överväga är inte censur, DN
– Kollegor rasar mot Maja Lundgrens roman, AB
– Branschen kritisk mot Bonniers, Svd

Såg en bra kortfilm på Ali Esbatis blogg, om Friedmans recept för omdaning av samhället från ett socialt ansvarstagande sådant till de stora kapitalistiska elefanternas uppsugning av alla resurser, till hur man ska möjliggöra för pengarna att flöda nerifrån och uppåt i en än snabbare takt.

Filmen, som bygger på Naomi Kleins senaste bok, som snart kommer ut, får mig att tänka på hur samma metod har tillämpats av politiker i Sverige, mest utpräglat av borgerliga regeringar, inte minst av den vi har nu.

Det gäller, menade Milton Friedman, mannen som svenska Riksbanken gav ett falskt Nobelpris till 1976, att skapa kriser, att just chocka folk, att skicka in människorna i en total intellektuell och politisk desorientering. Endast om människor är ängsliga och inte klarar av att se vad som händer blir de så förvirrade att man kan montera ner välfärden och införa en ren och fri kapitalism utan alltför häftiga protester.

Inträdet i den eviga krisen
Svenskarna blev chockade av det som hände efter kronförsvaret och den kris som detta förorsakade, 60.000 kraschade företag, nedskärningar i offentlig sektor mm. De flesta tänkte sig nog att krisen ändå var av övergående natur och få insåg då att med den nya ekonomiska politik som man börjat tillämpa i hela Västvärlden, hade man lagt grunden för den eviga krisen – för vanligt folk alltså, motsatsen för de ekonomiska eliterna (de där som får dela på 100 miljarder i bonusar bara i Sverige, alltså lika mycket som grundskola och gymnasium kostar tillsammans/år). De flesta svenskar, trygga som vi var på den tiden, trodde att om de arbetade och bet ihop, skulle tiderna snart bli goda igen.

Tiderna blev inte goda igen och blir de nog aldrig mer. Det är nämligen inte meningen att de ska bli det i framtiden. Den ekonomiska politiken går numer ut på att man ska ha en viss och ganska hög arbetslöshet, en betydligt högre sådan än man hade tidigare. De arbetslösa, och den bestämda kvoten av sådana, kommer alltid att finnas där hur mycket jobbsökande man än tvingar dem till, för den ska finnas där. De arbetslösa ska ha det dåligt för att de ska fungera avskräckande: Sådär kan det gå med mig också om jag inte ”sköter mig”. De ska skrämma alla dem som fortfarande har arbete att arbeta ännu mer och till allt lägre löner.

Människor ska utsättas för ständig press
Inom de stora företagen har man utvecklat, och tro inte att det är av en slump, idéer om ”management by stress”. De innebär att arbetsplatserna alltid ska vara underbemannade. Det, tänker de ledande eliterna sig, leder dels till att alla anstränger sig allt mer, dels till att konkurrensen mellan arbetskamrater ger fler och bättre idéer om rationaliseringar på arbetsplatserna, för arbetslösa vill folk ju inte bli.

Jodå, talet om att vi alla drömmer om drönarliv i arbetslöshet och att de allra flesta fuskar med bidrag, handlar inte om att man tror att människor i allmänhet är lata fuskare, utan om att få dem som fortfarande har arbeten, att acceptera, ja att begära nedskärningar för de där ”latmaskarna” som lever gott på andras surt inbetalade skattepengar, som de ständigt läser om och hör politiker prata om. Pressade och stressade människor blir nämligen alltid mindre generösa och mer missunnsamma. Ju sämre de arbetslösa och sjuka får det, ju bättre fungerar de sedan som avskräckande exempel.

Att människor blir mer egoistiska och mindre solidariska om de stressas oavlåtligt, vet alla som studerat någon betéendevetenskap. De ekonomiska eliterna har mängder av forskare i sin tjänst som talar om för dem exakt hur de ska bete sig för att lura folk och för att förleda folk. De gör inte ens någon hemlighet av vad det är de håller på med. Kunskaperna om detta finns där, för den som vill skaffa sig dem. Eliterna behöver inte vara rädda att tala om saken ganska öppet för de vet något som varken Hitler eller Stalin hade begrepp om, att med kontroll över massmedia och utbildning och med massiv propaganda och vilseledande information behöver man inte censurera. Man behöver inte straffa alla som talar om hur det är, istället för hur det i massmedia påstås vara, eller i de fall som massmedia tiger om. De allra flesta människorna kommer dels inte att tro dem som gör det, dels aldrig att läsa sådant som kunde ge dem insikter om vad som planeras för dem. De kommer att svälja propagandan och gå på de orddis som eliterna sprider ut över världen.

Om social oro utbryter
Om den sociala oro, som eliterna faktiskt trots allt oroar sig för, skulle utbryta, vet de precis hur den ska stävjas redan i sin linda. De har numer alla medel till sitt förfogande och kan kontrollera varenda människa. De får inga problem att förhindra att folk organiserar motstånd eller försöker göra uppror.

I Sverige såg vi en del av de förebyggande metoderna tillämpade vid Göteborgsdemonstrationerna, när USA:s och Bushs män hade fått lägga upp taktiken. Samma taktik tillämpar de hemma i USA och den fungerade bra även här. I avskräckande syfte dräpte man sedan till med domar som inte bara var hårdare än någonsin i Sverige, man dömde dessutom ett antal oskyldiga till långa fängelsestraff: ”Så här, gott folk, går det om ni försöker protestera. Då bryr vi oss inte så mycket om vilka som varit våldsamma och vilka som bara var på platsen. Då slår vi till bara – så mycket ni vet det”.

Se filmen på You Tube som jag länkar till ovan.

Varför inte också läsa ett debattinlägg om journalistkårens verkliga agenda, samt mitt inlägg om hur Försäkringskassan överdriver i sina rapporter om fusket:

Länk:
– Till salu: reportrar, R vd Brink, AB
– Alltfler anmäler andra människor – anonymt; Motvallsbloggen, 26/2 2007

Tillägg 12/9:
Läs även Eriks Bergs utmärkta och utförligare diskussion om samma sak.