Mitt förra inlägg handlade förstås om bristen på service, bristen på personal i våra stormarknader, de enda matvaruaffärer vi har numer, att det aldrig finns någon att fråga i butikerna om man vill veta något, eller söker något som man inte hittar.

Det kan inte hjälpas att man då och då längtar tillbaka till en tid då det fanns folk i affärerna, och snart kommer man att längta ännu mer efter detta förflutna paradis.

I den enda matvaruaffär som finns i min hemby håller man just nu på att introducera självskanning. Det presenteras förstås som en förbättrad service. Som kund kommer jag att slippa stå i kassaköer och med den här förbättringen kommer butiken att kunna erbjuda mig bättre service.

Ha, trot den som vill. Jag gör det inte. Undrar bara hur länge det dröjer innan det inte finns en enda levande själ i butiken som vet något och som kan svara på frågor om man behöver ställa sådana? Något halvår gissar jag. Sedan tvingas man som kund att i timmar irra runt som en vilsen råtta i en laboratorielabyrint, för att hitta det man söker. För att inte tala om arbetet med att betala de varor som man lyckats hitta, och som man alltså måste fixa själv (förmodligen under överuppsyn av Securitas eller något annat vaktbolag, direkt eller via bevaknings-tv).

Den där skanneranordningen som man har satt upp i butikens entré trotsar alla beskrivningar men jag är, trots min negativa attityd, ofantligt nyfiken på hur det kommer att se ut när alla kunderna trängs vid avskanningspanelen, för det kommer förstås alla att tvingas göra bara butiken har hunnit dressera de flesta av kunderna att skanna istället för att betala hos en kassörska.

Skannerverktygen, som är c:a 20 x 15 cm stora, sitter i långa rader, och i så där en tolv till femton våningar, på en väggyta som är c:a 5 meter lång. Panelen ser rent monstruös ut. Jag undrar så hur det kommer se ut när folk försöker tränga sig fram för att få tag i den där skannern på översta raden, den enda som är ledig på den där jättepanelen. Det finns inte en chans i världen att alla de där scanrarna kan vara i verksamhet samtidigt.

Otur dessutom – för personalen, att man sänker a-kasseersättningen katastrofalt – just i samband med denna rationalisering. Vi kunder antas antagligen leva på pension eller förtidspension allihop och ha all tid i världen för att handla.

Jag är bara så hjärtligt trött på man fortsätter att rationalisera med min tid, alltmedan man försöker slå blå dunster i ögonen på mig – om förbättrad service.

Tillägg 30/11
Aha, nu förstår jag, vad jag inte hade klart för mig när jag skrev den här postningen: Det är förstås meningen att man ska ta med sig de där skanrarna när man går in i butiken, och skanna av sina varor vartefter man plockar ner dem i korgen och sedan kollas saken av vid utgången, på något sätt, antar jag. Det är ju i och för sig ingen dum idé, men den kommer nog ändå att innebära nerdragning av personal och färre personer i butiken att fråga om man behöver hjälp.

Är det fler än jag som retar sig på alla de där människorna som står vid olika montrar i stormarknaderna och sliter i sina anletens svett med att packa upp ur kartonger och ställa i ordning i hyllorna, som alltså uppvisar alla tecken på att jobba- just där och just då.

– Ursäkta mig, säger man till en upptagen person vid montern för hundartiklar, jag letar efter kardemumma, men kan inte finna någon. Var har ni den någonstans, eller har ni ingen just nu?
Varpå personen vänder sig om och ser ut som om den just konfronteras med någon från en främmande planet:
– Jag vet inte, jag jobbar inte här.
– Nähä, undrar man, vad är det du sysslar med då?
– Ja, jo jag jobbar, men inte i den här butiken.
– Nähä, men jag tycker precis att jag ser dig just nu och just i den här butiken.
– Ja, jo, men jag packar bara upp hundartiklar för grossistföretaget XYZ.

Förslag: Sätt på de här prickarna en rock med stor text tvärs över ryggen:

FRÅGA MIG INGENTING
JAG VET INTE NÅT!

Tillägg kl. 01.05:
Eller kanske ännu bättre:

FRÅGA MIG INGENTING
JAG VET INTE NÅT –
JAG SER BARA UT SOM
OM JAG ARBETAR HÄR!

Mobbning ska skiljas från retsamhet
Först vill jag säga en sak om mobbning, för jag tror att de flesta som inte har utsatts för allvarlig mobbning, och det har de flesta inte, inte har detta riktigt klart för sig. Det är stor skillnad mellan att bli mobbad/mobba och att bli retad/retas och dessa två fenomen ska hållas isär. Alla blir vi retade någon gång ibland, kanske blir vi ledsna, men dagen, eller några dagar efter har andra glömt saken och därmed blir inte konsekvenserna för den som blivit lite retad lika allvarliga.

Mobbning handlar om något helt annat, nämligen om organiserad och systematisk förföljelse, om allvarliga trakasserier över lång tid och sådant som den mobbade inte kan försvara sig mot. Mobbning handlar om att dag efter dag utsättas för elakheter, bli kallad för nedsättande saker, bli knuffad, slagen, hotad och skrämd, bli isolerad i en grupp/klass. Mobbning är helt enkelt en form av tortyr, psykisk ibland, även fysisk ibland, som när den utsatta blir slagen eller misshandlad och skadad.

Aktiva och passiva mobbare
I mobbningprocesserna finns det dels de aktiva mobbarna, de som leder förnedringsaktiviteten, dels de passiva mobbarna, de där som ser, som kanske inte deltar aktivt men som ändå deltar i marginalen, genom att undvika den mobbade, genom att skratta med ibland, genom att bidra till att isolera den mobbade.

Mobbarna vet vad de gör
Det hör också till bilden att de som mobbar undviker att göra det när det finns vuxna i närheten. De vet nämligen mycket väl , någonstans innerst inne, att de mobbar, inte bara retas. När de tillfrågas, av lärare eller rektor, så ”retades de ju bara lite”, för att de vet att detta accepteras av de vuxna och mycket väl vet att mobbning inte accepteras däremot – och givetvis anger de inte sig själva.
Sedan tror jag säkert att de flesta i efterhand tenderar att förminska det de gjorde, eller förtränga det. Vuxna mobbar som vi vet också, men vuxenmobbning handlar nästan alltid bara om psykisk mobbning och är mer subtil än den raka och oförställda mobbning som barn kan ägna sig åt, fast den är lika förödande för den som utsätts.

Omgivningen förstår inte
Just det faktum att de allra flesta, trots allt, aldrig varit utsatta för allvarlig och riktig mobbning, gör att de inte förstår vad det handlar om, gör att de tenderar att avfärda det hela som lite ”retande”, för sådant har de ju alla upplevt, både under sin barndom och som vuxna. En som inte har upplevt verklig mobbning, från någondera sidan, begriper helt enkelt inte vad mobbning är, varken hur det kan gå till eller hur det upplevs att bli mobbad. Det är kanske därför inte så konstigt om rektorer och lärare tenderar att förringa det som för en mobbad elev är ett rent helvet. Det handlar oftast om ren okunnighet och om oförmåga eller ovilja att ens tänka sig in i den mobbade elevens situation. Konkurrens om skolpengar och elever bättrar givetvis inte på viljan att se och förstå, från rektorernas sida.

Skolpersonal är skyldig att förstå
Varje skolledare är idag skyldig att känna till hur mobbning verkligen ser ut, och hur den upplevs av de utsatta, och är skyldig att se till att hans personal i skolan får kunskaper om området. När skolpersonal, i de fall där föräldrar tar kontakt med dem om att deras barn mobbas, börjar tala om ”upplevelser”, att ”de andra (mobbande) barnen inte ”upplever” att X blir mobbad” bottnar detta i deras inlärda relativism, föreställningen att var och en lever med sin egen upplevelse och någon sanning finns inte. Därför är mobbarnas upplevelse, att de ”bara retas lite”, lika sann som den mobbades upplevelse. Det är den inte. De mobbade vet att de ljuger, när det verkligen handlar om utpräglad och riktig mobbning.

Sedan har man talat så mycket om mobbning de senaste åren att alltfler tenderar att kalla varje liten ansats till retsamhet för ”mobbning”. Jag har också hört barn säga att de ”mobbades” idag, när de inte alls är utsatta för systematisk mobbing över lång tid. Det här lite slarviga sättet att använda begreppet ”mobbning” är att förringa det som är verklig mobbning och det leder förvisso till större svårigheter, för både lärare och rektor, att se och förstå var det bara handlar om slumpmässig småretsamhet och ren, systematisk mobbning men det finns några tecken.

Åtminstone ett tecken på allvarlig mobbning
Att bli mobbad är att bli förnedrad och de allra flesta som förnedras vill inte tala om att de blir förnedrade, eller har blivit det. Därför berättar barnen ofta inte hemma, eller i skolan, hur det verkligen är, åtminstone inte i första taget. De vet ju att om de vuxna tar tag i saken (på fel sätt) så blir deras situation bara värre. Så när föräldrar kommer och ber skolan om hjälp med mobbning av deras barn då ska detta tas på stort allvar. Det betyder i de allra flesta fall att barnet faktiskt mobbas ordentligt. Då ska skolpersonal inte vifta bort det med lite luddigt tal om ”upplevelser”, det mobbade barnets, de mobbandes och/eller deras egna: ”Vi har inte upplevt att Stina/Kalle har blivit mobbad”. Nej så klart inte, mobbarna gör som sagt vad de kan för att undvika att de vuxna ser – just för att de vet vad de håller på med och att sådant beteende inte accepteras av de vuxna i skolan.

Om svårigheten att tala om att man mobbas/har mobbats
Jag tror vidare inte att svårigheten att tala om att man varit utsatt för mobbning handlar om att man tror att det är ens eget fel, som är populärt att hävda, i varje fall inte i samtliga fall. Jag har en känsla av att det snarare handlar om att mobbing är just så fruktansvärt förnedrande, man är så utsatt, man har inte en chans när processen väl utvecklats, man förlorar så totalt sitt människovärde när man inte kan försvara sig, även om man vet att man inte har gjort sig förtjänt av denna förnedring. Vårt människovärde handlar i grunden alltid om vår relation till andra och varje gång man talar om sin förnedring återkommer den där känslan av att vara förnedrad. Det spelar ingen roll om eller att man anser att man själv är oskyldig till den mobbning man utsätts för eller har utsatts för. Det här är i grunden samma psykologiska mekanismer som när en våldtagen person har svårt att tala om våldtäkten, att de som faktiskt har torterats också har mycket svårt att tala om och berätta om den tortyr de har utsatts för – hur oskyldiga de drabbade än varit, och vet att de varit det.

Kan man förstå om man inte upplevt det?
Jag tror inte att man verkligen kan förstå om man aldrig blivit mobbad. Man kan nog, i bästa fall och om viljan finns, förstå det på ett intellektuellt plan, men den där känslan i magen, som man får som mobbad, kan man nog inte uppleva om man aldrig varit med om det själv. Varje människa som mobbats däremot, känner det i magen så fort ämnet kommer på tal och den reaktionen sitter i hela livet.

Även om den här bloggen inte ska handla om mig, så det här inlägget kommer att göra det, ännu ett avsteg.

Aftonbladets artikel med intervjuer, dels med mobbade ungdomar dels med personer som har mobbat, visar flera viktiga saker.

1: Att de allra flesta som mobbar inte vill erkänna att de gör det, varken medan de gör det eller senare i livet (heder åt dem som framträdde i AB och erkände vad de gjorde, det var mycket starkt – och beundransvärt)
2: Att vuxenvärlden inte vill se
3: Att vem som helst kan bli mobbad
4: Att vem som helst kan bli mobbare

Jag var också mobbad, allvarligt från 3:e tom 5:e klass, i en mindre stad vid Vättern, även om jag mest blev knuffad och skuffad och fick utstå lite knytnävsslag, blev skrämd, omringad av en grupp pojkar som hotade och hånade mig och slog på mig (men jag blev aldrig allvarligt misshandlad, som somliga kan bli idag, det grova våldet var inte så vanligt på den tiden, i början av femtiotalet).

Det handlade om öknamn och om att mobbare stod och väntade på mig på min väg hem från skolan då och då, så att jag var skräckslagen varje dag när skoldagen närmade sig slutet. Jag drog en suck av lättnad de dagar jag lyckades komma hem utan att bli omringad av mobbarna, trakasserad och hotad och slagen. Man levde från dag till dag och en dag som man lyckades undvika mobbarna, och undvek att bli retad av dem, slagen och trakasserad på hemvägen, var en bra dag.

Det hände att lärare såg mobbningen, under en rast, och då tog vår lärarinna ett långt samtal med hela klassen och förklarade att så skulle man inte bete sig mot varandra, och där satt jag och önskade bara att hon skulle sluta för jag och visste, att den här dagen var det stryk som gällde på vägen hem från skolan. Jag skulle få igen för att läraren hade läxat upp mobbarna, fast jag inte hade skvallrat.

Jodå, man talade och skrev om mobbning ibland även på den tiden och då konstaterade expertisen alltid, och som en självklarhet, att det var den mobbade som det var något fel på. Han eller hon förklarades alltid vara svag, dålig i skolan, ha svag intelligens eller vara utrustad med något handikapp och därför ha svårt att klara sig (förra sekelskiftets biologism som levde sig kvar, den som nazismen och steriliseringslagarna byggde på, som handlade om att det var biologiskt naturligt att ge sig på de svagare, de där som naturen hade menat att utrota).

Jag minns att jag läste sådant och blev rosenrasande redan då. Jag var inte svag i skolan, jag var bland de bästa i klassen, jämsöver alla ämnen, och jag var dessutom duktig i både teckning, gymnastik och idrott. Jag var inte tjock. Jag bar inte konstiga kläder, då min mamma alltid var noga med att jag skulle ha snygga sådana och se proper ut och även om jag inte var någon skönhet så såg jag inte rent anskrämlig ut. Men – jag kom ny till klassen i trean och blev därför utsatt för test direkt – och jag blev ledsen när man då började reta mig för min mörka röst (var begåvad med en sådan redan som barn, en som jag växte i så småningom så att säga) och visade det. Det var mitt stora misstag.

Min lärarinna, som jag tyckte mycket om, försökte nog att hjälpa mig så gott hon kunde, men för det mesta slog det ju alldeles fel. Det hände att jag väntade på henne när jag skulle gå hem, och gjorde sällskap med henne, varvid jag fick gå en rejäl omväg hem. Hon tröstade mig, menade att hon förstod att jag inte hade det lätt, men sade att de andra bara var avundsjuka på mig, och förresten så skulle det inte dröja länge förrän pojkarna istället skulle tävla om att få bära min väska hem. Det fick jag ju aldrig uppleva i den klassen förstås.

Jag tänker på det här när jag läser om Markus Larsson, som berättar, i en artikel i Aftonbladet, om hur han var en mobbare och om hur han luktade sig till rädslan hos den han mobbade och även Anna berättar samma sak – just där tror jag att man har en faktor som sällan diskuteras och som man förbiser.

Jag tror nämligen att två ting är viktiga att lära barn, dels att tala med barn, redan mycket tidigt i livet och om och om igen, att man aldrig ska mobba, aldrig ska reta någon, inte ens om de är avvikande på något sätt, och aldrig delta när andra gör så, helst säga ifrån. Men det räcker inte. Man ska också tala om för barn hur de ska undvika att själva bli mobbade. Det gäller nämligen att inte visa att man tar åt sig, inte visa att man blir rädd, redan från början och även om man tar åt sig, även om man blir rädd. Mina egna erfarenheter säger att det senare är lika viktigt som det första.

Jag mådde förstås förfärligt dåligt av mobbningen under de här åren, så dåligt att mina föräldrar, som insåg att de inte kunde göra något för mig, till slut valde att flytta från den här staden. Det resulterade i att jag kom in i en ny klass ännu en gång, till en 6:e klass i en stad strax söder om Stockholm. Vid det laget hade jag lärt mig och jag hade bestämt mig för att ingen skulle få sätta sig på mig igen, jag skulle aldrig mer visa mig ledsen, aldrig mer visa om jag tog åt mig om någon försökte reta eller mobba mig.

Givetvis testades jag ganska snabbt i den nya klassen. Ett gäng grabbar samlades runt mig en rast och gjorde sig lustiga över mig. Jag stirrade stint på den grabb som var mest framåt vad gällde att tracka mig. Så sade jag lugnt: ”Kom hit ska du få en puss”. Det blev tyst, så fniss och skratt och lite knuffande bland grabbarna och grabben (som förresten är lite av en kändis idag) såg lite störd ut. ”Kom då” sade jag. De andra grabbarna vände sig mot den stöddige: ”Äh, gå fram till henne, hon törs inte pussa dig – Va, är du feg?” Till slut blev han tvungen att visa att han inte alls var feg, så han travade fram de där få stegen till mig, varpå jag tog ett stadigt tag om hans huvud och gav honom en rejäl puss mitt på munnen. Det väckte stor munterhet bland de andra pojkarna och den stackars mobbledaren blev illröd i ansiktet. Jag blev aldrig mer retad i den klassen (hur man nu ska ta det :-)). Det var helt enkelt inte roligt att reta mig. Jag tog inte åt mig och jag vände försöken att mobba mig mot den som ledde mobbningsförsöket och på ett humoristiskt sätt dessutom. Tipset om hur jag skulle bete mig hade jag fått av pappan till en av mina lekkamrater i min tidigare hemstad, när jag hade berättat hur jag hade det i staden vid Vättern.

Ett år senare var det dags igen. Nu hade jag börjat i realskolan och några grabbar i parallellklassen började tracka mig på skolgården och ropade ”skatan” efter mig. Först struntade jag i dem men när de inte slutade vände jag mig om till slut, log hult och sade att ”Skatan är ju en mycket vacker fågel, och intelligent dessutom”. Därmed var jag testad och inte rolig att reta där heller.

Till saken hör att min otroligt snälla och gulliga mamma också hade varit mobbad som liten, för att hon var tjock. Därför hade hon inpräntat i mig, sedan jag var så liten att jag liksom bara växte upp med det här om att man aldrig ska reta människor som är annorlunda, så i småskolan minns jag att jag till och med slogs för att försvara en pojke som var den klassens mobboffer. Varje gång jag såg att någon blev retad såg jag för mig min underbart snälla mamma som barn och hur rädd och utsatt hon hade blivit och blev urarg. Men hon hade inte lärt mig hur jag själv skulle klara mig från att bli mobbad. Det fick jag lära mig av min lekkamrats pappa.

Det gäller förstås att den som blir utsatt för mobbningsförsök är förberedd, vet redan första gången hur han/hon ska bete sig för att slippa i fortsättningen. Humor och avväpnande kommentarer räcker för det mesta. Man behöver inte slåss för sin sak. Men om man redan är ett tacksamt mobboffer, då är situationen mycket svårare. Då har den mobbade mycket sämre möjligheter att själv ta sig ur situationen även om det inte heller då är omöjligt.

Förbered alltså barnen om de måste byta skola eller klass, situationer som just inbjuder till utvecklandet av mobbingbeteenden från den nya klassen, så att de kan ta de första försöken på rätt sätt. Det räddar kanske inte alla, men förhoppningsvis några.

Jag minns förresten, från den tiden jag var utsatt, att det som gjorde allra mest ont var alla de där vuxna som bara passerade och såg mig omringad av mobbarna och såg vad jag utsattes för och som inte ingrep och det gjorde inte en själ. Jag hade blivit så hjärtligt tacksam om jag hade kommit undan, just där och just då i alla fall. Men ingen vuxen ingrep någonsin. På den tiden skulle ungar göra upp själva och på den tiden hade ändå barn respekt för vuxna, så de passerande vuxna riskerade varken okvädningsord från pojkarna eller en kniv i magen om de ingrep.

Det tog mig mer än 30 år att ens kunna tala om den här perioden, berätta för någon att jag hade blivit mobbad. När jag för några år sedan fick en inbjudan till klassträff från den här klassen där jag mobbades, och inbjudan dessutom kom från en av de värsta mobbarna, kände jag hur det vände sig i magen. Jag åkte förstås aldrig på den klassträffen, trots att jag gärna hade velat träffa flera av flickorna i klassen igen.

När jag började studera på universitetet i Göteborg, 12 år senare gick jag med i Östgöta Nation och träffade redan vid första besöket på en nationsfest, på en av pojkarna från den här klassen. Han hade inte varit en av de värsta då, men han drog sig inte för att genast börja kalla mig för det öknamn man hade haft på mig i mellanstadiet och började förlöjliga mig. Han var då 25 år gammal. Jag gick aldrig dit mer.

Slutligen: Har jag förlåtit mina mobbare från den tiden? Nej det har jag nog inte gjort, men jag slutade tänka på mobbningen redan efter några år, och då jag visste att jag själv kunde klara av sådana typer. Jag var därefter inte rädd för dem och det hjälpte mig över den här perioden utan alltför allvarliga trauman. Min period i realskolan minns jag som en mycket trevlig och rolig period

Länkar:
– Aftonbladets artikelserie om mobbning
– Hon blev väl inte mobbad. Klasskamraterna om mobbningen, Aftonbladet
– Johanna mår fortfarande dåligt. Aftonbladet

Så läser jag lite fler dagstidningar och fastnar på följande uttalande, i Aftonbladet, gjort av en rektor och angående att en flicka på hennes skola mobbas:

Mamman påtalade för skolan för snart fyra år sedan att Emma känner sig mobbad. Hur kan hennes vardag fortfarande få se ut så här?
När Cajsa (rektorn: min anm.) har gått in och diskuterat med eleverna så har de en annan uppfattning. Som den där pojken som bytte bord. Han ville se tavlan. Var och en äger sin upplevelse. Och jag säger inte att någon ljuger (min kursivering) (AT)
Det är väl självklart att de som mobbar har en annan uppfattning?
– Ja, i ett konkret ärende kan det ju vara så. Men det behöver inte vara så. Då förutsätter man ju att de här barnen är mobbare. (CS)

Nä, är man relativist så är man och då lönar det sig ju inte ens att försöka ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Och relativisterna är väldigt många i dessa dagar, eftersom denna värde- och kunskapsfilosofi har varit högsta kulturella mode de senaste tio åren. (Lägg märke till hur journalisten slirar på begreppen, förklarar att ”var och en äger sin upplevelse”, och hur ”Emma känner sig” mobbad.)

Det finns ju ingen sanning längre. Säger mobbarna att de inte mobbar, så är det deras verklighet att de inte gör det, och om Emma känner sig mobbad så är det hennes personliga upplevelser och den ene har förstås lika rätt som den andre eftersom var och en lever med sin egen berättelse och någon verklighet inte finns.

En synnerligen bekväm föreställning, som tillåter journalister att inte ta reda på hur det faktiskt är, att de kan nöja sig med att rapportera om folks ”känslor” och som legitimerar vilka galenskaper som helst, vilka vanföreställningar som helst och leder till att var och en själv är ansvarig för sin egen berättelse, ansvarig vad som än händer henne eller honom, som leder till till att alla kan tillåta sig att leva i sin egen vanföreställning och att ingen har rätt att påpeka att det handlar just om en vanföreställning. Rektorns känsla är säkert att Emma inte mobbas:

”Känner ni igen Emmas beskrivning?”, undrar journalisten, nyfiken på att få veta hur rekotorns känsla ser ut. Här gäller det att klargöra hur världen ser ut, dvs vad folks känslor säger dem.
- Nej, inte som en vanlig vardag, säger rektor Cajsa Salomonsson.

Vad är det att ”känna igen något som vanlig vardag”, undrar jag.

Men det är klart, ska skolorna konkurrera om skolpenningarna då gäller det ju att inte erkänna att man har problem på en skola. Det kan ju minska skolans inkomster.

Sedan påstår idealistiska nyliberaler och liberaler (vad det nu än är för skillnad) att konkurrens är såååååå effektivt för utvecklingen. I själva verket leder sådan, vad gäller skolan, till alla tänkbara försök att mörka och förringa de problem som föreligger och till att det definitivt inte finns några incitament för någon skola att dela med sig av eventeuellt goda metoder för att lösa sådana här problem. I de fall där skolor ändå delar med sig av goda metoder, handlar det om att de agerar tvärtemot de ekonomiska incitament som nyliberala ekonomer och politiker påstår vara så effektiva för att sprida kunskaper och snabba på utvecklingen.

När denna tystnadens kultur kombineras med kunskapsrelativismens har man ungefär den mest katastrofala kombination man kan tänka sig för utveckling i allmänhet och kunskapsutveckling i synnerhet.

Länk:
Aftonbladet, intervju med en rektor om mobbing på hennes skola

”Mycket talar för att den borgerliga skolpolitiken, med mer ordning och reda, kan vara ett stöd för pojkarna. Flexibel skolstart kan vara ett annat sätt att kompensera för könsskillnaderna. Det är hög tid att se till att pojkarna kommer i kapp – innan de hamnar hopplöst efter”, läser jag i en ledare i DN.

Jag har sagt det förr på den här bloggen: När jag var ung och gick i den tidens folkskola, i mitten av 50-talet, var flickorna också duktigare i skolan än pojkarna. Då löste man det lätt och elegant genom att ta in pojkarna i läroverken (den tidens förberedelse till högre utbildning och till högre befattningar) med lägre betyg än vi flickor behövde för att komma in. Man kvoterade in pojkarna alltså. Det brukar inte 40-talistherrar vilja minnas – konstigt nog.

Det är ju alltid ett sundhetstecken, i alla fall, att den linjen inte anses riktigt rumsren igen – ännu. Samtidigt kan man kanske säga att oron för att pojkarna ska halka efter nog är obefogad, i så fall borde hela den manliga fyrtiotalistgenerationen ha halkat efter. Det kan jag inte se att den har gjort.

Länk:
Ledare i DN om pojkarnas sämre skolresultat

Dan Josefssons artikel i dagens Aftonblad, om de kampanjer och det lobbyingarbete som svenskt Näringsliv (och fd SAF) ägnat sig åt under många år, måste läsas av alla som är intresserade av varför det gick som det gick efter 1985, varför välfärdsmodellen successivt monterats ner och om hur socialdemokraterna efter Olof Palmes död påbörjade och genomförde de första, stora och viktiga stegen i den nyliberala politik som både de och den borgerliga regering fört sedan dess, och som har satt många människor på bar backe.

Han berättar om hur Timbro, som många tror är en liten obetydlig organisation, i själva verket är en gigantisk kampanjhydra med mängder av små underorganisationer (något som Ordfront påvisade redan för 15 år sedan), som fört Näringslivsdirektörernas kampanj, men förefallit vara självständiga och obundna organisationer. Ett budskap förefaller som bekant så mycket mer trovärdigt om det förs fram från flera håll samtidigt och av olika grupper.

Jag ska inte skriva så mycket mer, Dan Josefsson beskriver utvecklingen mycket bättre än jag kan göra, men jag vill ändå citera vad han skriver om Urban Bäckström, förre Riksbankschefen, tidigare statssekreterare i finansdepartement under den borgerliga regeringen åren 1980-82, och också statssekreterare i finansdepartementet när Carl Bildt bildade regering efter valet 1991.

Efter valsegern 1994 gjorde socialdemokraterna Riksbanken ”självständig” (min anm: en rent nyliberal idé), vilket innebar att den utan demokratiskt inflytande skulle hålla inflationen låg – oavsett om det ledde till massarbetslöshet. Bildts regering var bortröstad, men det var Urban Bäckström som sattes att styra över penningpolitiken.
Han var riksbankschef i åtta år, höll inflationen låg och arbetslösheten hög. Som nyutnämnd vd för Svenskt Näringsliv ville han i intervjuer inte avslöja vilken regering han hoppades skulle vinna valet 2006. Alla regeringar har nämligen enligt Bäckström uträttat storverk:
”Jag brukar ta den där reformagendan som vi hade mellan 1985 och 1995 (min anm: OBS att vi hade en socialdemokratisk regering 1985-1991) när mycket stora reformer gjordes av olika regeringar. Det visar att alla regeringar, om de vill, kan genomföra bra reformer för näringslivet.”
Han talar alltså om en ”reformagenda” som skapades genom grovt osakliga kampanjer från den organisation som han nu själv är vd för, och som gav svenska folket en ekonomisk depression och en massarbetslöshet som sedan dess inte försvunnit.

Och jo, vi som var med på den tiden minns hur socialdemokraterna mer eller mindre slog knock out på högern genom att genomföra högerns politik. De borgerliga partierna satt helt förstummade, andäktigt iakttagande det under som skedde framför deras ögon och sedan dess har den största förmögenhetsöverföringen, från vanligt folk till en liten ekonomisk elit, sedan 1600-talet genomförts, av flera olika regeringar, som påstår sig stå för olika ideologier. Här erkänner Bäckström själv att Josefsson, och vi andra som minns och vet, har rätt. Det är dock en klen tröst när vi nu fått en regering som är fast besluten att riva de rester vi har kvar av välfärden och bygga om Sverige till en liten Amerikakopia. Det är bara att hålla med Timbrocheferna, de har lyckats väldigt bra med sina kampanjer och att få svenskar att tänka och tro annorlunda. Som sagt, med mycket pengar och inhärdigt kampanjande kan man få många människor dit man vill.

Länk:
Dan Josefsson i Aftonbladet

Det här är mitt sista inlägg om prostitution (för denna gång). Måste koppla av det ett tag nu för att inte må alltför illa själv.

Nu har jag nämligen ägnat två hela dagar åt att sitta vid datorn och läsa om ämnet på nätet. Det har inte varit någon trevlig läsning och om jag inte hade haft en fantastisk man sedan 35 år, och ett antal män i bekantskapskretsen med samma goda kvaliteter som han har, samt åtminstone fått en och annan förnuftig kommentar på bloggen om ämnet och läst några vettiga inlägg om frågan på några manliga bloggar, så hade jag förvandlats till ren och djupt känd manshatare vid det här laget. Tack och lov för er förnuftiga män – jag vet ju att ni finns, fast det inte känns så just nu. Det har bara blivit lite för mycket de här dagarna.

Jag vill dessutom och avslutningsvis betona att jag på intet sätt fördömer kvinnor som prostituerar sig utan att min ”kampanj” är riktad mot dem som profiterar på de prostituerade, sexköpare och de hallickar eller traffickingorganisatörer som utnyttjar kvinnorna, samt mot alla dem som just nu ivrar för en legalisering av prostitutionen, vare de kvinnor eller män. Jag betraktar legaliseringsförespråkarna som nyttiga idioter för de organisationer, alltid toppade av män, som tjänar ofantliga summor på prostitutionen, till skillnad mot vad de prostituerade kvinnorna gör, med få undantag.

Verkligheten låter sig inte rutas in i bekväma avskilda och isolerade fack där man kan diskutera det ena facket (legal prostitution) utan att ta hänsyn till det andra facket (illegal prostitution och trafficking). Legaliserad prostitution genererar mer trafficking och mer illegal prostitution och dessutom genererar den en manskultur enligt vilken det är OK för män att köpa kvinnors kroppar, som i sin tur ökar manlig efterfrågan på kvinnokroppar att avreagera sig på, vilket leder till mer trafficking och tvångsprostitution av kvinnor, etc. De som inbillar sig att legal prostitution och trafficking är två helt separata fenomen, och som inte inser att de istället är kommunicerande kärl, lever i en drömvärld, i en ideal fantasivärld som inte har någon kontakt med den verkliga världen.

Ska så bara citera ur en av de otaliga sidor jag läst om saken de här dagarna. I föredraget Paying for Servitude: ”Trafficking in Women for Prostitution in Australia” av Kathleen Maltzahn, (i Kasama nr 18/ januari-mars 2004,) kan man läsa att:

”In Victoria at least, – trafficked women have been located in a number of legal brothels. This is an issue that prostitution regulatory regimes have yet, in my opinion, to seriously address……………

The last issue that I think we need to look at is the issue of demand for trafficking. Addressing demand is a basic element of the United Nations Protocol on Trafficking, and while it is easy to forget amidst the more immediate responses to trafficking, it is key. Demand creates supply. We need to address demand.

Brian Iselin, an ex-AFP agent, and now international expert of trafficking, poses a challenge in relation to demand that takes this issue further. He says, “I will continue to fight for the recognition that to tackle trafficking for sexual servitude without tackling demand for paid sexual services is a losing battle. All the expensive measures in the world will add up to nought unless there is attitude change on the part of men to buying and selling women.”

And this is certainly what has happened with prostitution and, to a lesser extent, trafficking. They are rarely included in work by women’s organisations, and when they are, we refuse to take positions past a liberal perspective that we mustn’t condemn anyone. We talk about prostitution in terms of women’s rights to choose -something I absolutely agree with – but in the process we don’t look at the real group who is choosing – that is, men who buy prostitution sex.
……………………..
Importantly, we’ve got to go back to asking who prostitution works for…

We need to stop talking about prostitution as if women’s choices make it happen and start asking about men’s choices. Without this work trafficking will continue unabated.

Det vill säga, i Australien, där man legaliserade prostitution för ganska länge sedan och har erfarenhet av sådan, börjar man komma på just det som den svenska sexköpslagen handlar om, att det hela är en fråga om mäns efterfrågan, att det är män som bestämmer att kvinnor ska traffickas, i slutänden och ytterst de män som efterfrågar och vill köpa kvinnors kroppar att utöva makt över.

Utan jämförelser i övrigt: När jag för 15 år sedan försökte få hunduppfödare, som ville kunna resa ner till Europa för att ställa ut och vinna med sina hundar, och som därför ville avskaffa de karantänsbestämmelser vi då hade, att förstå att därmed skulle vi få mer hundsmuggling och öka riskerna för import av ett antal mycket allvarliga hundsjukdomar, som vi inte hade i landet, trodde dessa uppfödare inte alls att det skulle gå så. Nu är vi där! Tillstånden att föra in och ut hundar ur landet utan karantän har ökat antalet illegalt införda, insmugglade hundar utan de vaccinationer och veterinärundersökningar, som reglerna säga att de ska ha.

När staten beslutade om statliga spelcasinon konstaterade jag dystert att därmed ger vi organiserad brottslighet ett område att verka inom även här i Sverige, nämligen illegala låneverksamhet. Casinon drar nämligen alltid till sig sådan verksamhet. Oh nej, sade regeringen, det ska kontrolleras sååå noga. Det är precis vad vi har fått nu.

Nu hävdar jag, och på grund av erfarenheter från de länder som legaliserat prostitutionen och på grund av mina kunskaper om hur somliga människor beter sig när de får en chans, att vi kommer att få mer problem med trafficking och illegal prostitution om vi legaliserar prostitutionen. Det kommer jag att fortsätta att hävda samtidigt som jag hoppas att jag slipper se det hända.

Svenska länkar om frågan (ett litet urval av det jag läst):
– drugnews.nu/Intervju med polis som arbetar mot trafficking

– Jonas Flink, socialarbetare vid prostitutionsgruppen i Göteborg.

– Specialenhet mot människohandel

– Prostitutionsrådgivningen”De säger att man säljer sin kropp. Men det är en lögn, man säljer också sin själ.” – som en prostituerad sa en gång till en av PRO-Centrets anställda.

– Prostitutionsrådgivningen: ”Man njuter aldrig tillsammans med en torsk. Oftast känner man ingenting. Man räknar, i tankarna, pengar och väntar på att det ska vara över. Den enda känsla man kan ha för en torsk är – hur mycket kan jag tjäna på honom?” Citat av kvinna med erfarenhet av prostitution.

– Maria Carlshamre berättar om torskar och traffricking Jag var naiv säger Klaus.

– Jämfört med många andra länder har Sverige inga stora problem när det gäller trafficking. Våra lagar mot människohandel och köp av sexuella tjänster gör marknaden så komplicerad och svårtillgänglig att många av de inblandade avstår.

– Aftonbladet, ett par traffickade kvinnor berättar

– Caroline berättar, Kvällsposten När hon fyllde 18 gick hon på gatan första gången. Efter tre månader hade hon fått nog. Men det hade inte hennes hallick, som började trakassera henne.

– Apropå. Prostitution – ett yrke som alla andra

– För äldre prostituterade finns inte många möjligheter. Några hittar en man att gifta sig med, men de flesta är hänvisade till de omkring 500 d-mark per månad som socialhjälpen ger

– Louise Eek, intervju med, rebell

– Maria Carlshamre, Natasha – sexslav berättar

– dagens bokm.com Bengt G Dagrin: Recension av Louise Eeks bok om sin tid som prostituerad

– Intervju med Louise Eek, Aftonbladet

– Aftonbladet//artikel av Louise Éek 17/7 2006

– Om Åsa Faringers film om Rosa

– Mana, ”Steget in på klubben är steget ut ur samhället” /av Titti Ekstrand

– Kvinnofronten/Vem tar ansvarför barnen? 25/8 2005

Länkar på engelska:
Chicago, Time in: Sex sells but who pays? ”Sex work is inextricably linked to poverty, homelessness, drug abuse, racism in the criminal-justice system and violence against women.”

ABC News: Teen Girls Tell Their Stories of Sex Trafficking and exploitations in US

Donna M. Hughes on Sex Slavery & Germany on National Review Online

U.S. Women Without Borders, Women’s Funding Net Work

Anna har i en kommentar skrivit att artikeln i Telegraph, som jag citerade ur i ett tidigare inlägg, bara var en anka och att det inte alls ser ut så här i Tyskland (att kvinnor kan fråntas arbetslöshetsersättning om de vägrar ta arbete som prostituerade). Hon bifogar en länk till en sida där en riksdagsman/minister i förbundsregeringen i Thüringer Landtag (Thüringens riksdag), svarar på en fråga från en kvinna om det verkligen får gå till på det sättet som beskrivs i Telegraph. Svaret till henne är att det ska det inte göra, och för övrigt så hade den kvinna som artikeln handlade om i alla fall inte rätt till arbetslöshetsersättning (hade inte kvalificerat sig alltså) enligt svarande minister.
Det var ju intressant information, tack för länken Anna, men riktigt så enkelt som att det bara var en ren anka är det inte, trots att artikeln var tendentiös och rubriken klart vilseledande.

Exempelvis visar det sig att arbetsförmedlingarna i Tyskland är skyldiga att ta upp begäran om arbetskraft från bordeller och andra sexindustrier, och att förmedla arbetstagare även till sådana. Men, de annonserar inte ut arbetena på samma sätt som andra arbeten, säger flera arbetsförmedlare, däremot förmedlar man jobben om de sökande specifikt frågar efter sådana, säger man, en praxis man tydligen tillämpar.

Sedan var det uppenbarligen så att kvinnan, som artikeln i Telegraph handlade om, faktiskt hade anvisats ett arbete i en bar på en bordell. Så långt var historien korrekt. Däremot hade hon inte direkt erbjudits arbete som prostituerad av arbetsförmedlingen och inte heller riskerade just hon att mista arbetslöshetsersättning eftersom hon inte hade kvalificerat sig för sådan.

Än så länge tar man alltså inte arbetslöshetsersättningar från kvinnor om de vägrar ta ”sexarbeten”, vilket artikelrubriken gav intryck av, men vid noggrannare läsning ser man att man aldrig skriver detta rakt ut, inuti artikeln.

Men, Mechthild Garweg, advokaten från Hamburg, pekade ändå på något viktigt i artikeln, och det tål att diskuteras, att som lagen ser ut är alla skyldiga att ta anvisade arbeten, om de är arbetslösa och uppbär arbetslöshetsersättning och lagen säger ingenting om att det är förbjudet att skicka arbetslösa kvinnor till sexarbeten av olika slag. På Die Weltjuristischer Blogs tycks man vara av samma uppfattning. Där kan man också läsa att lagen inte förbjuder anvisandet av sexarbeten till arbetslösa, och det är dåligt när lagar är luddiga på det här sättet. Vad det handlade om var att Tyskland plötsligt vaknade upp, i samband med att man skärpte villkoren för arbetslöshetsersättning och kom på att lagen faktiskt tillåter arbetsförmedlingarna att hänvisa kvinnor till prostitution och att dra in arbetslöshetsersättningen om kvinnorna vägrar, ja ännu värre, att det inte finns något i lagen som förbjuder sådan förmedling och sådana åtgärder. Detta återgavs helt korrekt i artikeln.

Än så länge handlar det alltså om människors, enskilda arbetsförmedlares personliga uppfattning och om den allmänna attityden i Tyskland, inte om att lagen förbjuder anvisande av arbeten som prostituerade eller förbjuder indragna ersättningar av det skälet att de arbetssökande vägrar. Det var detta tvetydiga rättsläge som Mechthild Garweg ville sätta sökarljuset på, och det lyckades hon med, så till den milda grad att tidningar i nästan vartenda EU-land skrev om saken, citerandes Telegraph.

Nu inspirerade den här länken mig att börja läsa runt lite på tyska nätsidor, vilket jag i i ärlighetens namn inte gör så ofta, men kan göra om jag blir intresserad och det blev jag nu. När jag letade runt lite fann jag exempelvis följande sagt av en Knut Börnsen, talesman för Hamburger Arbeitsagentur:

”Derartige Betriebe wenden sich nicht an die Agentur”, so Börnsen, ”die haben andere Kanäle.” Doch Einzelfälle hat es bereits gegeben. Und wenn es sich offiziell nur um einen Tresenjob im Bordell handelt? ”Wenn eine Frau da nicht arbeiten möchte, dann akzepieren wir das”, sagt Börnsen und schränkt zugleich ein. ”Ob das Folgen hat, muss dann im Einzelfall geprüft werden.”

(översättning: Sådana verksamheter vänder sig inte till förmedlingen, så (troligen felskrivet) Börnsen, ”de har andra kanaler”. Dock, det har hänt vid enstaka tillfällen. ”Och om det officiellt bara handlar om krogjobb på en bordell?” Om en kvinna då inte vill ta arbetet accepterar vi det”, säger Börsen, och lägger genast till. ”Om det får konsekvenser, det måste man bedöma från fall till fall”.)

Det flyter alltså en hel del och gränsen är ingalunda solklar för vad man kan begära av tyska arbetslösa kvinnor som uppbär arbetslöshetsersättning. Det kan vara obehagligt nog för en kvinna att servera på en bar på en bordell.

Det uppstod en intensiv diskussion i Tyskland om denna fråga vid den här tiden (för omkring ett år sedan) och somliga feminister i Tyskland oroar sig klart för att den här luddiga gränsen kan komma att förskjutas i framtiden och med skärpning av arbetsersättningarna och i och med att man får allt fler fattiga kvinnor.

Emilija Mitrovic verweist indes darauf, wie schnell sich Normen und Werte ändern. ”Die Gefahr ist ziemlich groß, dass die Praxis der Arbeitsgenturen umkippt.” Denn schon jetzt seien die Arbeitsämter verpflichtet, der Polin, die mit einem Bordellbetreiber kommt, eine Arbeitsge-nehmigung für sein Etablissement auszustellen.

(översättning: Emilija Motrovic påpekar hur snabbt normer och värderingar ändras. ”Risken är tämligen stor, att arbetsförmedlingarnas praxis tippar över.” För redan är arbetsförmedlarna skyldig att skriva ut ett arbetstillstånd till en polska som kommer in med en bordellägare för hans etablissemang.)

Att normer och värderingar kan ändras snabbt och gränser förskjutas, när kampanjer igångsätts, har vi ju sett. Idag är ordet ”solidaritet” i stort sett utraderat ur svenska språket och ingen kunde, för 10 år sedan, ana att kvinnor, som kallar sig feminister, skulle föra fram krav på legalisering av prostitution. För att inte tala om hur Försäkringskassan i Sverige sedan några år börjat klämma åt sjukskrivna, inte sällan på rent hårresande sätt, något man inte heller kunde föreställa sig för 15 år sedan och den som då hade framfört varningar om vad som skulle komma att ske, hade inte blivit trodd av någon.

Även nedanstående, menar kritikerna, Garweg här, visar hur gränser förskjuts och hur samhället blir mer inhumant:

Wenn eine Muslim im Schlachthof Schweinefleisch verarbeiten, ein junger Mann sich als Nacktputzer und eine ehemalige Call-Center-Mitarbeiterin sich in der Telefonsexagentur verdingen müsse, ”warum soll dann von einer erwachsene Frau nicht verlangt werden, ihr Einkommen durch kommerzielles Vögeln zu erzielen”, fügt Garweg provozierend hinzu. ”Strafrechtlich gibt es auch keine Barrieren, höchstens kulturelle, gesellschaftliche und moralische Hemmungen.”

(översättning: När en muslim kan tvingas arbeta med fläsk i ett slakteri, en ung man som nakenmodell och en tidigare call-centerarbetare tvingas arbeta med telefonsex, varför skulle man då inte kunna kräva av en vuxen kvinna att hon skaffar sig sina inkomster som kommersiell knullare”, tillägger Garweg provocerande. Straffrättsligt finns det inga gränser här, på sin höjd kulturella, affärsmässiga och moraliska hämningar.”)

Vad diskussionen handlar om för Garwegs del är alltså frågan om att lagen är för luddig och att man inte vet hur den kan komma att användas framöver, en nog så viktig fråga. Tydligen har någon tvingats ta jobb som nakenmodell, vilket redan det är hårresande.

Inte heller de som bedriver legal bordellverksamhet verkar nöjda. De flyttar nu fram sina positioner och menar att eftersom de betalar skatt så ska de behandlas precis som alla andra företagare och anvisas arbetskraft enligt samma principer som andra företag. Annat innebär diskriminering av sexindustrin, hävdar somliga.

Och allt detta var det ju intressant att ta del av. Vad det handlar om är riskerna för att man kommer till den punkt där man börjar anse att kvinnor måste ta sådana här arbeten om de är arbetslösa, en tanke som jag uttryckte som en absurd men logisk konsekvens av legalisering av prostitution på denna blogg redan för något år sedan, och utan att veta att man fört den här diskussionen i Tyskland. Att tvinga arbetslösa kvinnor att arbeta som prostituerade är nämligen den logiska konsekvensen av att man anser att det inte är något fel att arbeta som sådan, att prostitution är ett yrke som vilket annat sådant som helst. Och om man anser att ingen ska tvingas arbeta som prostituerad och att ingen som vägrar kan bli bestraffad med indraget arbetslöshetsunderstöd, ja då jämställer man inte prostitution med andra arbeten. Att man ser prostitution som vilket arbeta som helst är ett viktigt argument för många av legaliseringsförespråkarnas för att legalisera prostitution.

Länkar:
– Inlägg om prostitution/Motvallsbloggen 8/11 2006
– Inlägg/Motvallsbloggen 29/5 2005
– Fråga i Thüringen Parlament
– Weltjuristischer Blogs
– Meinung, Meine, Deine Meinung – ett online magazin
– ruhrpottforum, Ein Job wie jeder andere
– Haralds Ecke, sammanfattning av diskussionen

Läser följande i Aftonbladet:

Kring 20 av de protesterande var klädda i vita overaller med huvor. Maskerade angrep de poliser i flera områden där barrikader byggts upp. Efter att ha forcerat en barrikad gick de lös på ett av polisens fordon som de tömde ut skräp i.
Polisen slog dem med batonger, men inga omedelbara gripanden gjordes, sade ett vittne.
Sammandrabbningarna ägde rum en bra bit från hotellet där mötet ägde rum.

Mycket konstigt får jag ju säga. Varför grips inte maskerade våldsutövande demontranter?

Jag har ett minne av en liknande händelse i Göteborg, där en TV-film visade hur ett gäng svartmaskerade män slog sönder Avenuen, medan några tjog poliser i full kravallutrustning stod overksamma på rad uppe vid Poseidon och bara åsåg ödeläggelsen. Men filmen var kanske fejkad. Jag reagerade i alla fall starkt på den då den sändes och den gav intryck av att vara autentisk.

Någon som vet mer om det här? Hur gick vandaliseringen av Avenuen till? Jag skulle väldigt gärna vilja veta om den här filmen var riktig, eller om den var hopklippt och gav ett helt felaktigt intryck av vad som hände.

Länk:
Artikel om G20-mötet i Melbourn, AB